Skolans mål är att ge eleverna de baskunskaper som behövs för att de ska fungera som arbetare och tjänstemän i kapitalisternas företag och som medborgare i det moderna kapitalistiska samhället. Skolan ska också sortera fram framtidens ledare och funktionärer i stat och näringsliv.
Den svenska skolan är alltså i högsta grad ett instrument för borgarklassens maktutövning. Men liksom samhället i övrigt är också skolans uppbyggnad och undervisningens utformning en avspegling av klasskrafternas ömsesidiga styrka.
Under den period då klassamarbetet betjänade den svenska kapitalismens utveckling drevs det djupt klassorättvisa parallellskolesystemet och ersattes av den moderna allmänna enhetsskolan, en i huvudsak progressiv utveckling. Men sedan ett par decennier har pendeln svängt.
Inledningsvis vill jag framhålla att jag när en genuin misstro mot skolan som institution samtidigt som jag är en hängiven anhängare av bildning som nödvändig för en människas utveckling.
Peer Hovden
När jag nu skall säga några ord om synen på kunskap i skolan och vårt samhälle är inte min utgångspunkt att detta är helt nytt eller okänt för oss.
Min utgångspunkt är att detta är något vi måste diskutera med varandra och med våra arbetskamrater.
I en tidning härom dagen läste jag att en skola om dagen eldhärjas. Förra året brann det i över 500 skolor ”och kurvan pekar uppåt”. Det noteras att det i de flesta fall är barn och ungdomar som ligger bakom bränderna. Jag tillåter mig att ta bränderna som förevändning att tänka att det finns ungdomar som är missnöjda med skolan.
I år kommer tio elitklasser att startas på gymnasieskolor spridda över hela Sverige. ”Även duktiga elever har rätt att utvecklas i sitt eget tempo. Jämlikhet kan inte innebära att alla ska bli likadana. Jag tycker att jämlikhet ska innebära att alla ska få möjlighet att utvecklas så långt de kan utifrån sina egna förutsättningar.”
Lisa Engström
journalist, Proletären
Så motiverar utbildningsminister Jan Björklund införandet av elitklasserna, eller spetsutbildningarna, som de formellt heter.
Förra veckan beslutade riksdagen att kraftigt försvåra för arbetarbarn att läsa på högskola. En tydlig socialliberal reform där generella regler som gynnar barn från utbildningssvaga hem ersätts av individuell antagning på av överklassen godtyckligt fastställda premisser. En reform som regeringen i propositionen beskriver som “viktig sett ur ett internationellt perspektiv med ökad rörlighet av arbetskraft och kompetens. Detta ligger även i linje med EU:s utbildningsmål…”.
Anders Carlsson
Partiordförande
Vi förstår fuller väl Lars Leijonborgs och Fredriks Reinfeldts motiv. I alla klassamhällen har en medveten social snedrekrytering till utbildning varit ett viktigt vapen för makteliten.
Kunskap ger makt. Det visste herrarna, adel och prästerskap, i det förkapitalistiska Sverige och förbehöll all undervisning till folk ur de egna klasserna.
Med borgarklassens maktövertagande skapades behov av en utbildad arbetarklass. 1842 stadgades om en allmän folkskola i Sverige. Men fortfarande var högre utbildning förbehållna barn ur de besuttna klasserna.
Den här inledningen kommer att handla om friskolorna och deras roll i det svenska skolsystemet. Jag är övertygad om att ni alla redan tagit ställning mot friskolor men jag ska försöka att ge er lite fakta och diskussionsunderlag som ni kan använda i debatten hemmavid.
Johan Wiman
redaktör
Det jag ska säga kan kort sammanfattas med att såväl den kommunala skolan som friskolorna har att verkar inom de ramar som staten slagit fast. Men eftersom dessa ramar är vida och de ekonomiska förutsättningarna olika kan skillnaderna vara stora mellan olika skolor.
Som före detta yrkesofficer är utbildningsminister Jan Björklund van att peka med hela handen, en vana som han som politiker gjort till sin högst egna profil. Men när Björklund skall försvara sitt senaste tilltag, detta med att förbjuda religiösa inslag i skolan, så förvandlas den annars så målmedvetne majoren till en åsna mellan två hötappar.
Anders Carlsson
Partiordförande
Å ena sidan skall föräldrar ha fritt val att välja skola åt sina barn, även skolor med konfessionell inriktning. Å andra sidan ”har vi i Sverige” bestämt att alla barn skall ges en likvärdig utbildning inom ramen för en av staten fastställd läroplan. Vid intervjubordet i TV flackar Björklund så till det milda grad mellan ”det fria valet” och ”det vi i Sverige bestämt” att åsnan i jämförelse framstår som målmedveten. Björklund får bara inte ihop sitt dubbla budskap.
Man skulle kunna tro att folkpartiledaren Jan Björklund äntligen kommit till insikt om något. Eftersom han som förste riksdagspartiledare kräver att skolan åter skall förstatligas.
Men vi slår genast tanken ur hågen. Insiktsfullhet tillhör inte Björklunds starkaste sidor. Vilket också visar sig vid en granskning av folkpartiförslaget.
Anders Carlsson
Partiordförande
Här handlar det inte om att skapa en skola med lika förutsättningar för alla barn. Utan om att peka med hela
högerhanden för att driva igenom den sorteringsskola som är Björklund stora vision och politiska mål.
Jag minns inte vem det var, men när någon föreslog att vi skulle ha en mer visionär inledning på den här konferensen, att vi skall skissa på en socialistisk skolpolitik, så tyckte jag det var en utomordentligt bra idé.
Anders Carlsson
Partiordförande
För att få perspektiv på det vi håller på med i nuet, och som vi måste hålla på med i nuet, så är det som regel bra och ofta nödvändigt att bryta sig loss ur vår egen tids begränsningar.
Men när det sedan blev jag som åkte på att hålla den här inledningen, så var jag inte lika förtjust längre. Nog för att idén fortsatt är utomordentligt bra. Men det är sannerligen inte lika lätt att klä den i ord. Vilket jag snart nog upptäckte.
