Enhetsskola eller parallellskola?

Så motiverar utbildningsminister Jan Björklund införandet av elitklasserna, eller spetsutbildningarna, som de formellt heter.

För femton år sedan var en utveckling med särskilda klasser för högpresterande elever otänkbar. Elitklasser. Jag kommer ihåg första gången jag hörde idén nämnas. Det var i en intervju med Filippa Reinfeldt strax efter valet. Då trodde jag aldrig att högern skulle lyckas driva igenom något liknande, åtminstone inte under den här mandatperioden. Nu är risken stor att vi inom en snar framtid också har elitklasser på grundskolenivå. I alla fall om Björklund och de andra högerpartierna får härja fritt. För redan i den första riksdagsdebatten efter det stod klart att elitklasser ska startas i Sverige så var Björklund tydlig med att detta bara är början.

Det går snabbt nu. Hela det svenska utbildningssystemet håller på att förändras i grunden.

Men vad är det egentligen som håller på att hända?

Det grundläggande i den pågående utvecklingen skulle kunna sammanfattas i en mening. Högern är på god väg att återinföra ett parallellskolsystem i Sverige. Vad innebär det? Det är det jag tänkte prata om idag.

Enhetsskola eller parallellskola?

Ett av folkhemmets flaggskepp var skapandet av en enhetsskola. Det innebär att alla barn, oavsett bakgrund, ska gå i samma skola. Detta ska ställas mot så kallade parallellskolsystem. Att det skapas skilda – parallella – studievägar, en för arbetare och en för överklass, är nyckeln till pratet om att det skapas ett parallellskolsystem.
De förändringar som just nu drivs igenom tar oss ungefär femtio år tillbaka i tiden.

I Sverige hade vi förr en parallellskola i form av folkskola och läroverk. Men efter andra världskriget påbörjade socialdemokraterna byggandet av den nya grundskolan som skulle vara lika för alla. Enhetsskolan infördes i etapper över landet, och 1972 hade grundskolan införts över hela Sverige och parallellskolsystemet var avskaffat.
Men nu är det alltså på väg tillbaka igen. Ur ett europeiskt perspektiv är en sån här utveckling inte på något sätt omöjlig. Schweiz och Tyskland är bara två av länderna som fortfarande har ett parallellskolsystem.

Regeringen vet vad de gör. Det är inte en oönskad bieffekt att eliten vaskas fram och gynnas. Högerns skolpolitik är ideologisk. Den bygger på ett klasstänkande som säger att den som föds av arbetarklassföräldrar ska förbli arbetarklass. Den som föds av välutbildade föräldrar däremot ska tidigt gynnas och sedan guidas in på rätt utbildningsväg till universitet och högskola.

Det finns också en grundläggande strukturell och materiell orsak till att högern lanserar de här förändringarna av skolan just nu. Regeringen håller på att skapa en ny låglönemarknad, där de hushållsnära tjänsterna spelar en viktig roll. På låglönemarknaden är behovet av kvalificerad arbetskraft lika med noll. Samtidigt har rationaliseringarna inom industrin påbörjat en utveckling mot att många arbeten inte kräver djupare yrkeskunskaper. Men det kommer jag att återkomma till.

Jag tänkte börja med att säga något om vad det är som konkret håller på att hända med vår svenska skola.

Olika skolsystem

Fram tills för ungefär tjugo år sedan, rådde det en ganska stark konsensus om den svenska skolan. Det var den reformistiska folkhemstanken som lade grunden för den utbildningspolitik som länge styrt svensk skolpolitik. I korthet kan den tanken sammanfattas med ett par punkter.

• Alla barn ska ges samma möjligheter.

• Skolgången ska vara gemensam så långt som möjligt – nioårig grundskola.

• Sedan ungefär femton år tillbaka blir också alla elever med gymnasiebetyg behöriga att söka till högskolan.

• Skolan har inte bara till uppgift att lära ut lösryckta fakta, utan den ska också fostra demokratiska medborgare. Det innebär att skolan också ska lära elever att samarbeta, att göra egna analyser, att tänka kritiskt, och så vidare.

• Eleverna ska lära sig helheten, de ska inte rikta in sig för tidigt och ex bara lära sig matematik. Bredden har setts som en förutsättning för att eleverna både ska bli goda medborgare och duktiga i sitt yrke senare i livet.

• Den här utbildningspolitiken bygger också på en kunskapssyn där kunskap ses som en process, och som beroende av sitt sammanhang.

Den här skolpolitiken målar högern numer ut som ”flumskola”. Det högern istället vill ha är ett parallellt skolsystem där experter ska utbildas.

• Eliten ska sättas i egna klasser, eller egna skolor och de ska specialutbildas tidigt.

• Kunskap ska vara mätbar. Många prov gör att faktainlärning prioriteras framför analys.

• Högern ser också annorlunda på skolans sociala och fostrande roll. Det som inte kan mätas finns inte i deras kunskapssyn. Men skolan har hittills också haft till uppgift att lära eleverna att samarbeta, och kompromissa. Hur kan sådan kunskap göras mätbar?

Skolan idag

Här måste jag göra en liten utvikning. Det jag ska prata om idag är Jan Björklund och högerns skolpolitik. När man gör detta, och lyfter fram regeringens förändringar, kan det framstå som om jag menar att dagens skola är felfri. Så är det givetvis inte. Många av de förändringar jag ska ta upp påbörjades för snart tjugo år sedan. Friskoleexplosionen, utarmningen av resurser, minskad lärartäthet, och den ökade segregeringen i skolan är negativa trender som socialdemokraterna bär ett tungt ansvar för.

Socialdemokraternas ambivalenta inställning till skolan blir också tydlig när de idag väljer att inte opponera sig mot flera av högerns förslag.

Trots detta menar jag att högerns politik måste ses som ett brott. Utvecklingen mot ett helt segregerat skolsystem har tagit enorma kliv framåt under Björklunds ledning.

Vad har hänt och vilka förändringar är på gång?

Som jag har sagt tidigare är förändringarna av utbildningssystemet genomgripande och de sträcker sig från förskolan och innefattar även universitet och högskola, även om vi har lämnat den högre utbildningen utanför den här helgen.

1. Förskolan. Björklund har flaggat för att förskolan ska göras mer ”skollik”, och det har tillsatts en utredning som kollar på hur förskolan kan förändras. Det Björklund vill se är att barnen tidigt ska lära sig bokstäver, titta på tal och kanske lära sig främmande språk. ”Läs- och skrivutvecklingen på förskolan ska göras mätbar”, säger Björklund. I praktiken innebär det att gränsen mellan förskola och skola suddas ut, och förskolans betoning på att genom lek komma underfund med saker som hänsyn, tolerans och ansvar, samt grunderna i att läsa, räkna och skriva, byts mot skolans lärande.

I grunden handlar det om förskolans hela inriktning. Varför ska vi ha en förskola? För Jan Björklund är svaret enkelt. Förskolan ska förbereda barnen för skolan. Den integration som har pågått mellan förskolan och skolan en tid med bland annat sexårsgrupper, som syftade till underlätta steget mellan förskola och skola, omvandlas i Björklunds värld till ambitionen att förskolan ska bli en tidig skola. Därför är det inte heller förvånande att Björklund vill ha en tidigare skolstart. ”Vi är det sista landet i Europa med att skydda barnen från kunskap” säger han i en intervju.

2. Grundskolan. Här är redan flera beslut tagna. Betyg införs från årskurs sex och skriftliga, betygsliknande omdömen, ska ges redan från första klass. Dessutom ändras betygsstegen, från dagens godkänd, väl godkänd och mycket väl godkänd till en sexgradig skala. Fem betyg, A-E, kommer att motsvara godkända betyg, och ett betyg, F, är icke godkänt. Jan Björklunds motivering till det nya betygssystemet är typiskt björklundsk: ”Flit kommer att betala sig bättre när en elev istället för ett plus i kanten kan få högre betyg. Det ska löna sig att plugga i skolan.”

Tidigare betyg och fler betygssteg är en viktig del av högerns skolpolitik. Betygen gör det nämligen möjligt att skilja eleverna från varandra, och på så vis blir betygen en viktig byggsten i högerns sorteringsskola.
Betygen hänger också samman med högerns syn på kunskap som något mätbart. Trots att det inte finns någon forskning som stöder att betyg motiverar eleverna att lära sig mer, i själva verket visar forskningen att det faktiskt är tvärtom!, så hävdar högern detta.

Ytterligare en form av utveckling av betygssystemet är det så kallade meritvärdesystemet som har införts. Detta system tydliggör hela sorteringsmekanismen och vilka det gynnar.

Som mest går det att få två och ett halvt meritpoäng. En elev som har högsta betyg i alla ämnen kan som mest komma upp i det totala meritvärdet 22,5, där 20 står för poängen man får för högsta betyg, plus två och ett halvt meritpoäng. Det är alltså de här poängen som sedan används när man söker in till högskola eller universitet.

Meritpoäng ges till den elev som har lägst godkänt i vissa svårare matematikkurser och främmande språk. För att man ska få maximala meritpoäng i exempelvis främmande språk gäller det att eleven inför årskurs sex väljer ett främmande språk som hon eller han sedan håller fast vid under hela grundskolan och gymnasiet. Redan tolvåringar måste alltså tänka strategiskt och planera sina liv långt in i framtiden om de ska ha maximala möjligheter att senare välja utbildningsväg.

Dessutom är det så att elever som på gymnasiet läser en yrkesförberedande linje missgynnas grovt i det här systemet. Eleverna på samhälls- och naturvetenskapliga program läser automatiskt kurser som ger meritpoäng. Men de som läser exempelvis vård- och omsorg eller bygg måste läsa utökat program för att kunna få några meritpoäng alls.

Sammanfattningsvis innebär meritpoängen att de elever som har föräldrar som kan hjälpa dem att göra rätt val inför årskurs sex, och som sedan är motiverade och strategiska nog att fortsätta ”välja rätt” står vägarna öppna. För alla andra stängs dörr efter dörr.

Ändå är det inte detta det varit mest diskussioner kring, utan det är högerns prat om ordning och reda som framförallt uppmärksammats. Högerns sinne för ordning har också fått konkreta konsekvenser. Exempelvis har regeringen beslutat att skolk ska skrivas in i terminsbetygen på grundskola och gymnasium, de har beslutat att skolkande elever ska kunna hämtas av polis, de har ökat lärarnas befogenheter att beslagta mobiltelefoner och andra störande föremål, och så vidare.

3. Uppdelningen mellan arbetarbarn och akademikerbarn ska sedan fortsätta på gymnasiet. Redan vid intagningen till gymnasiet blir det här tydligt. Högern vill nämligen göra det svårare att komma in på studieförberedande program än på yrkesförberedande program.

I dag är gymnasiet sammanhållet. Oavsett vilket program du läser får du grundläggande högskolebehörighet. I framtiden kommer gymnasiet istället att bli tvådelat, med en högskoleförberedande gren och en yrkesdel, där yrkesdelen innehåller ett skolförlagt yrkesprogram och ett lärlingsprogram.

Det är bara eleverna som läser på de högskoleförberedande programmen som ska få högskolebehörighet. Detta innebär att elever som läser yrkesprogram måste välja till ämnen om de vill läsa vidare eller om de anar att de kanske vill läsa vidare. På så vis försvinner arbetarklassens möjligheter att omskola sig till exempelvis lärare eller sjuksköterskor, vilket inte har varit en helt ovanlig karriärväg. Det är givetvis tråkigt för den enskilde, som kanske slitit ut kroppen efter många år som undersköterska att han inte har behörighet att läsa till sjuksköterska. Men det viktigaste är ändå att se det i ett större perspektiv, och se att det försämrar hela arbetarklassens position på arbetsmarknaden. Speciellt med tanke på att komvux samtidigt slaktas.

Här ser vi hur hela skolväsendet går mot ett system med allt färre chanser. Är du skoltrött i högstadiet, eller kanske till och med i mellanstadiet så kommer dina möjligheter att bli allt mindre att ändra detta längre fram i livet.

Men det handlar inte bara, eller inte ens främst, om möjligheten till vidare studier på högskolan. Att få samma möjlighet som dem som läser på studieförberedande program att så långt som det är möjligt inom dagens system förstå hur samhället fungerar, att lära sig språk, att lära sig skriva och läsa krångligare texter och så vidare är nödvändigt för att klara sig på mer liknande villkor i dagens samhälle.

Vi lever i en otroligt informationstät värld, och blivande barnskötare har samma behov av att kunna analysera och tänka kritiskt som blivande läkare. En grundläggande lika utbildning är på så vis en fråga av avgörande demokratisk natur i det kapitalistiska samhället.

Här tänkte jag göra en liten utvikning. Gymnasieskolan i sig, och särskilt de yrkesförberedande programmen, har ett ganska dåligt rykte, som Björklund gör allt för att försämra än mer. Inte minst sägs det att en väldigt stor del av eleverna hoppar av skolan. För någon månad sedan gjorde också Svenskt Näringsliv ett utspel och hävdade att en stor del av eleverna som gått ett yrkesförberedande program utbildas till arbetslöshet.

Hur ser det då ut?

Givetvis måste ambitionen vara att alla som går gymnasiet också ska sluta med ett giltigt slutbetyg. Och givetvis måste ambitionen vara att alla som går ett yrkesförberedande program sedan ska kunna få jobb inom det område de utbildat sig till, även om detta inte är det enda och inte det viktigaste målet med utbildningen.

I hela gymnasieskolan lämnar ungefär 3 procent av eleverna utbildningen första året, 4 procent andra och 9 procent sista året.

Det kan tyckas mycket, och det är alldeles för mycket, men det är inte de fantasisiffror som högern vill få det till.
Och om vi ser till andelen 20-24-åringa med avslutade gymnasiestudier förbättras siffrorna ytterligare något. 85 procent i den åldersgruppen har avslutade gymnasiestudier. Det är bättre än både andra EU-länder och jämförbara OECD-länder. det ligger också över snittet på 1980-talets linjegymnasium, då bara 80 procent i samma åldersgrupp hade avslutade gymnasiestudier.

Hur är det då med att få jobb? Av alla som gått ett yrkesförberedande program hade 61 procent jobb som huvudsaklig sysselsättning tre år efter att de gått ut gymnasiet. Det innebär inte att resten var arbetslösa, en del studera och liknande.

Men skillnaden är stor mellan programmen. Fordon, bygg och hotell- och restaurang ligger i topp. Bland dem som gått fordon hade 88 procent jobb. Det estetiska programmet och medieprogrammet ligger i botten. Men här måste vi också se att många istället väljer att läsa vidare.

Jag har bara tid för den här korta utvikningen nu, men jag vill ändå visa att bilden av att de yrkesförberedande programmen är totalt misslyckade är orättvis.

Men visst finns det problem. Inte minst för tjejerna. De yrkesförberedande programmen där en majoritet av eleverna är tjejer verkar förbereda eleverna för arbetslivet på ett mycket sämre sätt än de mansdominerade programmen. Dessutom har tjejer som gått på manligt dominerade program svårare att få jobb efter gymnasiet än sina manliga klasskompisar.

4. Dessutom ändras antagningsreglerna till högskolan. Det är inget jag tänkte gå in på närmre, men kortfattat handlar det om att den som måste läsa upp sina betyg på komvux kommer att få det mycket svårare att komma in på högskolan och universitet i framtiden eftersom de ska missgynnas i ansökningsprocessen.

Allt detta bidrar till att skapa en segregerad skola. Även idag är skolan segregerad, men alla utbildningsvägar står formellt sätt öppna för alla. När högerns förslag trätt i kraft kommer fler och fler vägar att stängas för dem som gör fel val. Och det är dem som har bäst förutsättningar hemifrån som kommer att välja rätt. Dem som har föräldrar som tidigt guidar dem genom alla val i skolan, och som förmedlar en bild av att det är självklart att läsa vidare, kommer också lyckas. Resten hamnar i återvändsgränder, de får det svårare att byta yrke om de skulle vilja det, och de berövas möjligheten till grundläggande kunskaper om vårt samhälle.

Högerns skolideologi

I grunden handlar de förändringar vi ser idag om högerns ideologi. 2001 gav folkpartisterna Leijonborg och Björklund ut en bok som beskriver deras vision om skolan. Mycket av det som står i boken blir idag verklighet. Ingen kan anklaga högern för att de inte genomför den politik som de utlovat.

Hur som helst, när Leijonborg och Björklund beskriver sin vision av framtidens skola så citerar de folkpartisten Gunnar Helén, som 1959 beskrev fp:s ståndpunkt så här:

”För mig ter det sig fullkomligt orimligt att förutsätta att eleverna på högstadiet skulle finna tillfredställelse i skolarbetet om man förutsatte att alla oavsett begåvningstyp och mognad skulle studera samma kurs”.

Detta är ett nyckelcitat i sammanhanget. För när regeringen nu vill införa en strikt uppdelning mellan eleverna så är det just med motiveringen att vissa elever har ”praktisk begåvning” och andra ”har teoretisk begåvning”.

Leijonborg och Björklund skriver att ”elever måste kunna få gå olika lång tid i grundskolan, nivågrupperingar bli vanligare och tidiga resultatmätningar införas”. Med Leijonborgs och Björklunds egna ord skulle en sådan utveckling inom skolan innebära att ”den gemensamma studiegången i praktiken avskaffas”.

Med andra ord; elever med olika ”begåvning” ska gå olika länge i olika former av skola. Vad är detta om inte ett parallellskolsystem?

Egentligen är regeringens inställning inte särskilt förvånande. Högern har ingen anledning att slåss för en skola som lär ut kunskaper utöver vad som kommer att behövas på arbetsmarknaden. De struntar i om eleverna kan bli aktiva medborgare och politiskt engagerade människor. Varför skulle högern slåss för att vi ska kunna ställa krav, skriva insändare eller delta i debatter?

Den låglönemarknad som regeringen nu håller på att skapa minskar också kapitalisternas behov av en utbildad arbetarklass. Genom skattesubventioner för hushållsnära tjänster och andra liknande reformer försöker högern skapa en extremt lågavlönad tjänstesektor som inte kräver utbildade arbetare.

Därför ökar också behovet av att så tidigt som möjligt sortera ut eliten från resten, så att eliten kan erbjudas en bra utbildning så att de senare kan bli chefer, politiker etc, medan andra antingen utbildas till att arbeta i industrin, till att arbeta i vården eller liknande. Och andra kommer inte utbildas alls, de kommer att kastas ut ur skolan för att slåss om att få städa hemma hos de rika för fyrtio kronor i timmen.

Men samtidigt är kapitalisternas inställning till skolpolitiken ambivalent. Inte bara LO utan också arbetsmarknadens parter har faktiskt vänt sig mot att eleverna på yrkesförberedande program ska läsa färre kärnämnen. Medan en del företag i låglönesektorn tjänar på att det finns en stor outbildad arbetarklass som slåss om okvalificerade jobb för skitlöner så finns det många företag som är i behov av utbildad kvalificerad arbetskraft. Även kapitalisterna har motstridiga intressen, vilket vi inte heller får glömma.

Skolan som reproducerande institution

Men, kanske någon tänker, varför ska vi slåss för den borgerliga skolan? Är inte skolan bara indoktrinering och klassreproduktion?

Samtidigt som vi slåss för en bra skola åt alla får vi inte se okritiskt på skolans funktion i det kapitalistiska samhället. Ett kapitalistiskt samhälle är ett klassamhälle, oavsett om skolan ger ett antal individer möjlighet att göra klassresor. Klassamhället kan aldrig utbildas bort. Vi får aldrig köpa socialdemokraternas vision om att skolan kan ge alla barn lika möjligheter. För det kapitalistiska systemet omöjliggör jämlikhet och lika möjligheter.

Därför måste vi se att skolan i det kapitalistiska samhället fyller flera funktioner. Å ena sidan ser vi hur skolan är en integrerad och nödvändig del av ett utvecklat kapitalistiskt samhälle:

• Den utbildar arbetskraft till kapitalisterna. Om inte skolan hade funnits så hade ju företagen själva fått bekosta utbildningen av elektriker, undersköterskor och så vidare.

• Skolan håller också nere arbetslöshetssiffrorna, genom att en stor grupp människor anses vara sysselsatta utan att jobba.

• Genom utbildningen ges barn och ungdomar en åtminstone delvis ideologisk indoktrinering i liberalt tänkande. Detta visar sig väldigt tydligt i Forum för Levande historias kampanj om ”kommunismens brott”, men det är också tydligt i många läroböcker i exempelvis historia och samhällskunskap.

• Samtidigt så lär sig barnen disciplin i skolan, vilket är nödvändig för att senare kunna bli en effektiv arbetare i det kapitalistiska samhället. Man lär sig att komma i tid, att lyda auktoriteter, osv.

• Dessutom har skolan funktionen av att sortera eleverna. De som ska bli framtidens chefer skiljs från dem som cheferna ska styra över.

Just skolans sortering av eleverna fyller en mycket viktig samhällsbevarande funktion ur flera aspekter. Genom att alla utbildningsvägar formellt sätt fortfarande är öppna för alla, samtidigt som det i praktiken finns stora hinder för arbetarklassens barn att utbilda sig till högavlönade yrken, så ger skolan en illusion av det kapitalistiska samhällets jämlikhet. Det blir elevens individuella ansvar att ”göra rätt val”. Högern förändringar av utbildningssystemet som mångfaldigar valen eleven måste göra ökar risken dramatiskt att någon gång göra ”fel” val. Se bara på meritpoängen, elitklasserna, den nya gymnasiereformen och de nya antagningsreglerna till högskolan.

Konsekvensen blir: Sitter du sedan där utan utbildning med en timanställning som lokalvårdare så har du bara dig själv att skylla. Du hade ju kunnat göra de rätta valen och bli läkare, och tjäna det mångdubbla. Ingen hindrade dig ju från att anstränga dig och få toppbetyg.

På så vis osynliggörs klassamhället och maktstrukturerna i det kapitalistiska samhället, samtidigt som arbetarklassen pacificeras.

Jag tror inte att detta bara är en korrekt teoretisk beskrivning av skolans funktion, utan jag har själv upplevt hur detta på ett väldigt konkret sätt avspeglas i elevers tankar.

Alltså, det jag har sagt nu innebär att skolan producerar arbetskraft, och sorterar eleverna efter deras kommande position i det kapitalistiska samhället. På så vis blir skolan systembevarande. Skolan hjälper alltså till att bevara och återskapa det kapitalistiska systemet.

Men skolan har fler funktioner än så.

• I skolan lär vi oss samarbeta och ta hänsyn till varandra.

• Vi lär oss nödvändiga kunskaper som vi inte klarar oss utan i samhället, såsom att läsa, skriva räkna, men också att diskutera och resonera och hitta lösningar på problem. Detta är kunskaper som vi behöver för att bli kritiska medborgare som kan delta i samhällsdebatter och organisera oss politiskt. Det är kunskaper som arbetarklassen har nytta av när det uppstår kampsituationer på arbetsplatsen.

En jämförelse vi kan göra är de svårigheter sovjet ställdes inför efter revolutionen, på grund av att arbetar- och bondeklassen i stort var analfabeter. Det innebar enorma problem, eftersom den gamla borgarklassen fick behålla många administrativa och byråkratiska poster. På det sättet innebär arbetarlassens låga utbildningsnivå ett hinder för socialismen.

Men vi behöver inte se så långt fram i tiden för att inse problemen som uppstår om arbetarbarnen i Sverige förvägras samma rätt till grundläggande utbildning. Här måste vi också se det konkreta läget i dagens Sverige. Det finns ingen stark arbetarrörelse med förmåga att mobilisera en alternativ utbildning på folkrörelsebasis. Alternativet till skolan okunskap.

• Om även arbetarklassens barn får en bra utbildning så förbättras dessutom arbetarklassen sina positioner gentemot kapitalisterna. Exempelvis ökar arbetarklassens makt om arbetarna har en utbildning som gör att det är lättare för dem att byta yrke, om förhållandena är alldeles för dåliga i det yrke som de för tillfället befinner sig i.
Om jag exempelvis arbetar som elektriker och arbetsförhållandena är usla så kan jag byta yrke om jag har en grundutbildning som gör det möjligt att göra detta, antingen genom att helt enkelt byta jobb, eller om det krävs att jag läser vidare på exempelvis komvux några år.

Alltså – det viktiga för oss är inte att utbildning ger enskilda möjlighet till klassresor, utan att utbildning stärker hela klassens position.

• För att arbetarbarn ska få mer lika villkor i samhället måst också arbetarbarn få kunskaper i svenska språket, i samhällskunskap, i matte, och så vidare. Inte minst är detta viktigt när den svenska befolkningen blir allt mer heterogen. En skola lika för alla ger alla en gemensam grund som i sig kan utgöra ett fundament för gemensam kamp senare i livet.

Alltså, skolan har flera funktioner i samhället och hur skolan utformas spelar roll, även under kapitalismen. Ett enhetligt skolsystem förstärker skolans positiva funktioner i samhället. En parallellskola förstärker de systembevarande funktionerna.

Här måste vi givetvis också ha åsikter om hur undervisningen ser ut. Det räcker inte med att säga att alla elever på gymnasiet ska läsa samma kärnämnen, för då riskerar många arbetarungdomar att slås ut. Kärnämnen på de yrkesförberedande programmen måste anpassas och göras intressanta utifrån elevernas egna erfarenheter. Skolan är inte en neutral institution. Dagens skola är i mångt och mycket utformad med medelklassen som mall. Det handlar om vilka erfarenheter och vilka kunskaper som värdesätts. Om hur man lär ut. Om att skriva och läsa många gånger är det enda sättet att förmedla kunskap på i skolan. Om att hemläxor ofta kräver föräldrar som kan hjälpa till, osv.

Kommunisternas politik

Så vad vill då vi kommunister? Givetvis är vi inte nöjda bara klockan vrids tillbaka så att allt blir som innan högern fick makten. Det är uppenbart att skolan även under den socialdemokratiska regeringen led av stora problem. Inte minst med tanke på nittiotalets nedskärningar och friskolornas framväxt.

Det räcker alltså inte med att vi propagerar för att stoppa högerns förslag, vi måste också påpeka att det krävs mer resurser. När klasserna blir större och läraren får mindre tid med varje elev så drabbas eleverna från studieovana hem värst. De som inte kan få hjälp med läxläsning hemma, och som inte har med sig en tradition av att läsa slås ut även i en skolan som är lika för alla. Därför krävs det mer resurser till skolan, men också resurser efter behov. Skolor som ligger i områden där många inte har svenska som förstaspråk eller där föräldrarnas utbildningsnivå är lägre behöver helt enkelt mer pengar för att eleverna ska få samma förutsättningar som elever i andra områden.

Vi kommunister kämpar inte heller för en enhetsskola för att det ger enskilda ur arbetarklassen en möjlighet att göra klassresor. Vi kämpar för en skola som är lika för alla för att det ligger i allas vårt intresse. Både i det kapitalistiska samhället, där vi måste sträva efter en jämlik och rättvis skola. Och om vi ser till arbetarklassens möjlighet att orgaanisera sig och ta kamp. Om vi hamnar i en återvändsgränd så fort vi gör ett felaktigt val under vår skolgång så kommer våra handlingsmöjligheter på arbetsmarknaden att minska, och då kommer vi också få det svårare att driva igenom våra krav.