Segregering inte etablering

De så kallade etableringsjobben riskerar cementera snarare än att bryta segregation och utanförskap.

2022-05-10

I skuggan av försämringarna i anställningsskyddet har regeringen dammat av en annan gammal överenskommelse mellan fackförbund och näringsliv som ska bli politisk verklighet till sommaren – de så kallade etableringsjobben, som innebär statliga lönebidrag till nyanlända och långtidsarbetslösa.

Det var hösten 2017 som LO tillsammans med Unionen och Svenskt Näringsliv kom överens om förslaget som riktas till de som står längst från arbetsmarknaden, och som innebär att man ska kunna kombinera studier med arbete.

Modellen innebär att en person anställs under två år till lägstalönen i ett befintligt kollektivavtal och lönekostnaden delas mellan arbetsköparen och staten. Enligt regeringens presentation kommer det statliga lönebidraget att utgöra strax över 50 procent av lönekostnaden för att uppfylla en heltidslön på 18.270 kronor.

Förslaget lyfts fram som en åtgärd för att bryta det utanförskap som segregation och långvarig arbetslöshet skapar – men riskerar att åstadkomma det motsatta.

Överenskommelsen om etableringsjobben föddes i efterdyningarna av flyktingkrisen 2015-2016, då Sverige tog emot nästan 300.000 flyktingar. Året innan hade den nytillträdda statsministern Stefan Löfven i sin första regeringsförklaring utlovat att Sverige år 2020 skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet. Två år senare stod det klart att det redan från början fåfänga löftet skulle bli mycket svårt att uppfylla.

Företagen har under en längre tid pressat både LO och politiker för sänkta lägstalöner. Nu förstärktes de kraven med en politisk vilja hos ledande socialdemokratiska facktoppar att också hjälpa Stefan Löfven försöka uppfylla sina löften till svenska folket. Fackliga kollegor och partikamrater kom till den gamla Metallordförandens undsättning.

Parterna kom alltså överens om ett gemensamt förslag redan i november 2017. Men förslaget sattes i karantän under januariavtalet eftersom den ogenerat nyliberala högern ville försämra förslaget ytterligare genom att försöka få igenom att även arbetsgivare utan kollektivavtal skulle få ta del av lönesubventionen. Då lades förslaget på is och har nu alltså tinats upp i sista sekund – bara några månader innan nästa riksdagsval.

Flera fackförbund har på senare tid uttryckt viss oro över att deras förslag nu blir verklighet. I en intervju med facktidningen Hotellrevyn uttalar sig Hotell- och restaurangfackets avtalssekreterare Per Persson om etableringsjobben och är skeptisk:

– Frågan är om vi vill ha det här avtalet nu när verkligheten ser helt annorlunda ut än för fyra år sedan. I dag har vi brist på arbetskraft, samtidigt som arbetslösheten är hög. Ska vi då hjälpa till att subventionera anställningar eller ska arbetsgivarna steppa upp och betala för sina anställda?

Fler fackliga borde ställa sig den frågan. Människor som står långt från arbetsmarknaden behöver hjälp och stöd, men som förslaget om etableringsjobb är utformat är risken stor att det är företagen och inte de arbetslösa som får hjälp. Etableringsjobben ger företagen kraftigt subventionerad arbetskraft i två år, men ställer inga krav på att den anställda ska få fortsätta när subventionen tar slut.

Dessutom skapar reformen ett A- och ett B-lag ute på arbetsplatserna. På de avtalsområden där kollektivavtalen antar etableringsjobben kommer arbetsköpare kunna anställa personer till lägstalönen i det centrala avtalet, samtidigt som de verkliga lönerna på arbetsplatsen kan vara högre genom ett lokalt avtal.

Det är ett direkt brott mot det annars så omhuldade fackliga löftet: ”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin, under några omständigheter, arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra.”

För de svenska kapitalisterna är detta en självklarhet. Mattias Dahl, vice vd på Svenskt Näringsliv uttalar sig i tidningen Näringslivet:

– Det är den stora grejen för arbetsgivare – att de inte behöver betala normal avtalslön eftersom de här personerna från början inte kan vara lika produktiva.

Fackförbund som accepterar etableringsjobben på sitt avtalsområde underminerar alltså sina egna kollektivavtal och medlemmarnas villkor. Kommer reformen få det genomslag som regeringen önskar – det ska omfatta minst 10.000 människor – kan det få förödande konsekvenser för de branscher som kommer utsättas, med största sannolikhet de som redan har dåliga villkor och låga löner.

Samtidigt som den fem år gamla reformen nu ska lanseras håller anställningsskyddet på att nedmonteras. Därför finns ännu större risk att etableringsjobben kommer användas av arbetsköpare för att splittra arbetarkollektiv ute på arbetsplatserna, och risken är stor att socialdemokraterna i regeringen och fackföreningstoppen nu kommer att spela främlingsfientliga strömningar i arbetarklassen rätt i händerna.

Ska integrationen lyckas måste massarbetslöshet och utanförskap brytas. Det är vi överens om – men lösningen kan inte vara att arbetarklassen ska ta kostnaden och kapitalisterna ta bidragen. Även de som står längst bort från arbetsmarknaden måste ha inkomster som det går att leva på, och ska inte användas som lönedumpare mot sina arbetskamrater.

Gigjobb och otrygghet breder ut sig på arbetsmarknaden. Det är varken för svårt eller för dyrt för företagen att anställa. Ändå vill de inte betala de löner eller utbildningar som krävs för att få den arbetskraft de så desperat behöver. Det måste bli ett slut på fjäskandet för företagen och dess ägare.