De ideologiska motsättningarna inom arbetarrörelsen är lika gamla som arbetarrörelsen självt. Inget konstigt med detta. Varje rörelse måste diskutera vilka mål man skall sätta upp, vilka vägar man ska ta dit och hur man bäst färdas på dessa vägar. I denna, den tredje och avslutande delen av artikelserien om storstrejken 1909 ska vi behandla de motsättningar som kom upp till ytan under dessa år.
Robert Mathiasson
arbetsplatsansvarig, Kommunistiska Partiet
Under de första åren av förra seklet växte den gren av anarkismen som utvecklades till syndikalism. Främst i Frankrike och Italien, men även i Sverige och Norge vann de syndikalistiska idéerna under en tid inflytande inom arbetarrörelsen.
När direktivet om storstrejk från och med den fjärde augusti 1909 gick ut följde över 300 000 arbetare parollen. Strejken var ett kraftfullt svar på kapitalisternas försök att använda den ekonomiska krisen till att pressa tillbaka arbetarklassen. Men strejken visade också på svagheterna inom arbetarrörelsen med en ledning som kommit in på den ”kompromissens glidande plan” som August Palm varnade för.
– Man måste ha mat för att kunna leva. Men det räcker inte med mat för att man ska kunna säga att man har ett människovärdigt liv, förklarade en gruvarbetare för Sara Lidman när hon i december 1967 besökte malmfälten i norr för att skriva boken Gruva.
För den som idag läser boken framträder en mörk bild av läget bland gruvornas arbetare under 1960-talets andra hälft. En bild som inte är olik dagens verklighet.
Robert Mathiasson
arbetsplatsansvarig, Kommunistiska Partiet
Här klagas på det bristande engagemanget och kollektiva självförtroendet hos jobbarkompisarna. Bolaget kan göra som dom vill. Varje facklig eftergift för bolagets provokationer ger blodad tand hos direktörer och räknenissar på kontoret för ytterligare framstötar. Kampen för arbetarnas rättigheter har förvandlats till en kamp om femöringar.
Om arbetarna bara får lite mer i lönekuvertet så kan företaget driva igenom sina försämringar med fackligt godkännande.
Publicerades i Proletären med anledning av att Kommunistiska Manifestet fyllde 150 år 1998.
”Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletärerna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna. Proletärer i alla länder, förena er!” Med dessa berömda ord avslutas Det kommunistiska partiets manifest, vanligen kallat Kommunistiska manifestet, skrivet av Karl Marx och Friedrich Engels och utgivet i dagarna för 150 år sedan.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
Med Kommunistiska manifestet presenterade sig marxismen – eller den vetenskapliga socialismen, som Marx och Engels själva föredrog att beteckna sin uppfattning – som världshistorisk rörelse.
– Vem vet hur länge det läge vi nu befinner oss i varar. Systemet driver sig själv mot katastrofen med köphysterin, spekulationen och en överklass som blir allt mer oförskämd, säger Frank Baude optimistiskt när vi slagit oss ner på verandan vid det lilla huset i vackra Bohuslän. Inför 40-årsminnet av KFML:s bildande har Proletären bestämt träff med Frank för att tala om de år då grunden för dagens Kommunistiska Partiet lades. Om kampen för att bygga ett revolutionärt parti mitt i reformismens glansperiod. Om kampen för att skapa ett arbetarparti i en tid präglad av studentvänstern.
Robert Mathiasson
arbetsplatsansvarig, Kommunistiska Partiet
Efter pensionen har Frank och hans Solveig flytt staden och slagit sig ner i stugan utanför Lysekil, även om banden till det älskade Göteborg inte är helt klippta. De har bägge snart ett halvt sekel bakom sig i den kommunistiska rörelsen och de var med och grundade det KFML som utgjorde de första stegen mot det som idag är Kommunistiska Partiet.
Om Hinke Bergegren har det sagts mycket. Han var borgarsonen som av sin egen klass utnämndes till samhällets fiende nummer ett. Men han är också socialdemokraten som av sin egna partivänner kallades lusen i den röda fanans veck.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
Vem var då denne Hinke Bergegren? Ett svar ges av Hans Lagerberg i ”Små mord, fri kärlek - en biografi om Hinke Bergegren” (Carlssons). Det är en välskriven och spännande biografi, som trots att författaren hyser en uttalad sympati för sin huvudperson ger en både allsidig och någotsånär objektiv bild av Hinke Bergegrens gärning och betydelse.
I år är det 40 år sedan Kommunistiska Partiet tog sina första stapplande steg som självständig organisation. Det skedde genom bildandet av Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, KFML, i midsommarhelgen 1967. I veckans nummer skriver partiordföranden Anders Carlsson om KFML:s betydelse för det som idag är Kommunistiska Partiet.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
Om midsommarkonferensen 1967 kan jag inte skriva, för jag var inte med och allt jag vet kan Frank Baude berätta om så mycket bättre och mer initierat.
Mitt intresse för KFML väcktes först året därpå, det sägenomspunna 1968, då jag som 17-årig yngling för första gången begav mig till Danelius bokhandel på Husargatan i Haga och lite senare till KFML:s lokaler på Mellangatan i samma göteborgska stadsdel.
Med anledning av att det är 100 år sedan fartyget Amalthea sprängdes och tre unga män dömdes till mycket hårda straff skriver Proletären om händelserna i två delar. Här följer båda delarna.
Ragnar Danielsson
För 100 år sedan, den 18 september 1908, dömde Malmö tingsrätt tre arbetslösa ungsocialister till mycket hårda straff: Anton Nilsson, 20 år, och Algot Rosberg, 21 år, dömdes till döden. Alfred Stern, 22 år, dömdes till livstids straffarbete. De kom att kallas Amaltheamännen och de dömdes för ett bombdåd – natten till söndagen den 12 juli 1908 – mot logementsfartyget Amalthea där drygt åttio engelska strejkbrytare var inhysta. En av strejkbrytarna avled och 21 skadades, varav sju skadades svårt.
