Ända sedan demonstrationerna i Seattle 1999 har frågor kring globalisering varit på agendan för progressiva grupper och ungdomar runtom i världen. Inte för att demonstrationerna i Seattle hade någon avgörande inverkan på kollapsen av förhandlingarna där, men det kan utan vidare sägas att Seattle 1999 gjorde att frågor kring globaliseringens negativa konsekvenser kom upp på dagordningen. Likaså kan man säga att de stora folkliga demonstrationer som ägde rum i Göteborg i juni 2001 också var en vändpunkt för den progressiva ungdomsrörelsen.
Artikelförfattaren till nedanstående föredrag kommer från Indiens Kommunistiska Parti (marxist-leninisterna) (Röda Fanan) och hölls i samband med World Social Forums möte i Mumbai i Indien 17-20 januari 2004. Parallellt med WSF:s möte hölls i samma stad ett uttalat antiimperialistiskt och antikapitalistiskt möte under samlingsnamnet ”Mumbai Resistance 2004” och som samlade antiimperialistiska rörelser; revolutionära fackföreningar, kvinno- och bondeorganisationer samt deltagare från revolutionära partier runtom i världen. Samtidigt som de reformistiska kretsarna skall ha viss heder över att de satt frågeställningar kring orättvisorna i världen på dagordningen, så håller den inskränkta medelklassreformismen på att kramas ihjäl av det imperialistiska etablissemanget. I synnerhet av det imperialistiska systemets (om uttrycket tillåts) vänsterflygel. Som ett teoretiskt ideologiskt bidrag till den kritik som finns mot World Social Forum skall detta föredrag ses.
Det finns namn och uttryck som många kamrater säkert inte känner igen, det finns det ingen anledning att gräva ner sig i, utan det ger mer ifall kamraterna läser andemeningen i kritiken mot finetablissemangets WSF-föreställningar.
/Erik Anderson, Internationell sekreterare i Kommunistiska Partiet
PD James
Skapandet av World Social Forum med dess ledord ”en annan värld är möjlig” har gett en ny dimension till de transnationella nätverken av sk NGO:s (icke regeringsanknutna organisationer).
Översättning: Malin Elmerstig.
Texten är språkligt bearbetad och något förkortad av Klasskampens redaktion
Vad var det egentligen som hände i Göteborg? Jo, det hände att ”den smala” demonstrationen blev den breda och ”den stora” blev den lilla.
Det är sant att Folkrörelsen Nej till EU och KPML(r) hårt drev kravet ”Sverige ut ur EU!”, som vi betraktar som det mobiliserande och folkligt förankrade kravet i EU-kampen. För det fick vi motta åtskilligt spott och spe från diverse vänster, inklusive Socialistiska Partiet. Det hävdades att kravet var för smalt, att det var nationalistiskt, att det var inskränkt.
Anders Carlsson
Partiordförande
Det är också sant att KPML(r) motsatte sig den EU-reformistiska plattform som Göteborgsaktionen vilade på, dels av principiella skäl – vi är mot EU som sådant – men också för att den genom sin alleuropeiska karaktär enligt vår mening inte skulle mobilisera andra än de redan politiskt aktiva.
Syndikalistiska SAC har upprättat ett register över papperslösa arbetare. Syftet sägs vara att värna denna utsatta grupps rättigheter. Men i verkligheten handlar det om organiserad lönedumpning. SAC säljer ut de papperslösa till reapris.
Anders Carlsson
Partiordförande
Papperslösa arbetare är invandrare som av olika skäl befinner sig illegalt i Sverige. En del är flyktingar som nekats asyl och som valt att gömma sig hellre än att bli utvisade. Andra har kommit till Sverige på turistvisum i akt och mening att arbeta inom den sektor som regelmässigt exploaterar svart arbetskraft, i många fall hitlockade av rent kriminella arbetsköpare.
På Vänsterpartiets hemsida länkas numera till ”våra vänner”. Som på de första platserna består av Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Anders Carlsson
Partiordförande
Inte mycket att förvånas över, naturligtvis. Man är vän med de partier man slutit allians med. Men frågan är till vilket pris. Går vänskapen och vänskapens tilltänkta fördelar före politikens innehåll, så är det fara och färde, särskilt för ett parti som Vänsterpartiet, som i såta högervänners sällskap bara kan vandra åt ett håll.
EU-toppmöte i Göteborg och de breda, folkliga manifestationerna drunknar fullständigt i krigsrubriker på temat ”Slaget om Göteborg”. En tidning som Expressen nämner överhuvudtaget inte att 16000 människor demonstrerade för kraven Sverige ut ur EU i den största demonstration som någonsin hållits mot EU, inte bara i Sverige utan i Europa.
Anders Carlsson
Partiordförande
Efterdebattens vågor går höga. Regeringen har skyndsamt tillsatt en arbetsgrupp som skall lägga förslag om ökade befogenheter till polisen, bland annat vad gäller laglig tidsrymd för arresteringar. Den pålitlige reaktionären Ulf Adelsohn dammas av och får breda ut sig med tal om ökade polisresurser. Percy Barnevik, superdirektören och medlemmen i EU:s kapitalistklubb Round Table, ifrågasätter demonstrationsrätten. Också från vanliga människor hörs rop om hårdare tag och tyngre polisbeväpning. De som förespråkar ökad repression flyttar fram sina positioner.
”Framtidsmusik på barntrumpet” – så avfärdade Friedrich Engels en gång ett särdeles infantilt aktstycke av en av sin tids mer fantasifulla utopister. Vid en genomläsning av Johan Lönnroths lilla skrift Den tredje vänstern kan Proletärens Anders Carlsson inte låta bli att dra sig uttrycket till minnes. Lönnroths anslag är stort – han är mannen som skall forma en ny strategi för en ny vänster i en ny tid – men resultatet är så ynkligt, så efterblivet och så bortom allt vad vetenskap och socialistisk teori heter, att bara rena borgare kan ha någon glädje av det.
Anders Carlsson
Partiordförande
Sedan Vänsterpartiet avsvurit sig kommunismen och klippt banden till sitt förflutna, har partiet hamnat i ett slags ideologiskt vakum. Vänsterpartiet säger sig vara socialistiskt, feministiskt, humanistiskt, demokratiskt, solidariskt, internationalistiskt och för kretsloppstänkande, men trots de många epiteten har man inte lyckas fylla tomrummet efter det som var.
Bortom partiprogrammets till intet förpliktande fraser, är Vänsterpartiet idag ett parti som i ideologisk mening definierar sig negativt, till vad man inte är (icke-kommunistiskt).
Andreas Malms bok ”När kapitalet tar till vapen – om imperialismen i vår tid” reser viktiga frågor till diskussion, den är välskriven, faktaspäckad, intressant och den intar i viktiga avseenden en riktig position, som i stödet till den irakiska motståndskampen.
Anders Carlsson
Partiordförande
Det är bara ett problem. Malm misslyckas i det som är hans ärende och ambition: att lansera en ny imperialismteori för vår tid. Den ”hegemonimodell” han lånar från den brittiske historikern Perry Andersson är visserligen anslående när den yxas till för att passa in på kriget mot Irak, men som teori fungerar den bara genom att Malm blundar för andra skeenden i dagens värld.
Det är faktiskt lite lustigt. Malm anklagar Lenin för att ”förväxla sin tid med evigheten”. Själv förväxlar han kriget mot Irak med evigheten. Det är sannerligen att kasta sten i glashus.
Så blev det som befarat. En liten grupp anarkister använde den stora Stoppa matchen-demonstrationen i Malmö för egna, provokativa syften.
Anders Carlsson
Partiordförande
Anarkisteländet utgör ingen katastrof. I stort utgjorde demonstrationen en mäktig manifestation mot Israel, för Palestina, inte bara som sådan, utan som slutpunkten för en intensiv kampanj, som satt fokus på det orimliga i att ockupationsmakten Israel positivt särbehandlas i det internationella umgänget, som om Israels terror och ständiga brott mot mänskliga rättigheter inte existerar.
Som helhet var det en bra demonstration och en bra kampanj.
Det är inte lätt att skriva om anarkismen, eftersom det nästan finns lika många anarkistiska riktningar som anarkister. Proletären gör ändå ett försök, och konstaterar att individualismen och elitismen förenar dem
Anders Carlsson
Partiordförande
Inför klimatmötet i Köpenhamn befarar vi det värsta, inte bara vad gäller själva konferensresultatet, det är redan utskrivet som otillräckligt, utan också vad gäller protesterna i samband med mötet, som nästan lika säkert kommer att ge de sedvanliga kravallrubrikerna.
Vi tar inte ut något i förskott. Men eftersom anarkister dras till toppmöten som flugor till sockerbitar är det ingen djärv prognos att de kommer att ställa till det i Köpenhamn också, som i Göteborg 2001 eller som i Malmö i våras, fast då i samband med Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel.
