Myten om miljontals fångna och döda i Stalins Sovjetunionen
År 1933 bryter de förändringar ut i den tyska politiken som kommer att prägla världshistorien i decennier framåt. Den 30 januari blir Hitler rikskansler och ett nytt regeringssätt, med våld och föga respekt för lagen, tar sin form. Nyval bestäms snabbt till den 5 mars för att konsolidera nazisternas makt.
För att var säkra på valutgången skaffar sig nazisterna ett extra propagandanummer. En vecka före valet, den 27 februari, tänder nazisterna eld på riksdagshuset och anklagar kommunisterna för mordbranden. Som en följd förbjöds kommunistpartiet och massor av partimedlemmar arresterades. Stämningen i landet blev väldigt spänd. Vid riksdagsvalet fick nazisterna 17,3 miljoner röster och 288 riksdagsplatser, ca 48 procent (att jämföra med 11,7 miljoner och 196 platser i november 1932).
Efter att ha förbjudit kommunistpartiet krossade nazisterna socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen. De första koncentrationslägren fylldes med alla dessa vänstersympatisörer. Strax därpå, den 24 mars, får Hitler med hjälp av högern riksdagen att godkänna Fullmaktslagen som ger honom rätt att regera i fyra år utan riksdagens hörande. Judeförföljelserna tar sin början och de första judarna fångas och spärras in i de koncentrationsläger där kommunisterna och andra vänsterfolk redan fanns. Vidare bryter Hittler mot alla internationella överenskommelser och militär upprustning av alla vapenslag startar i Nazityskland med full kraft. Så var situationen när myten om de miljontals döda i Sovjetunionen börjar att ta form.
Ukraina som del av det tyska livsrummet
Vid sidan om Hitler fanns propagandaminister Goebbels, vars främsta uppgift var att tillföra det tyska folket den nazistiska drömmen. Drömmen om det renrasiga folket i ett Stortyskland, ett land med behov av ett stort ”Lebensraum”, livsrum. Detta livsrum, en mycket större yta än det ursprungliga Tyskland, skulle erövras i öst och tillföras den tyska nationen.
Redan 1925 hade Hitler i sin bok Mein Kampf pekat ut Ukraina som en del av det tyska livsrummet. Ukraina och andra vida områden i öst skulle övertas av den tyska nationen för att användas på ett ”riktigt” sätt. Det tyska svärdet skulle befria landet för att ge plats åt den tyska plogen! Med tysk teknik och företagsamhet skulle Ukraina blir Tysklands kornbod! Men först måste tyskarna befria Ukraina från dess befolkning av ”undermänniskor”. ”Undermänniskorna” skulle enligt den nazistiska propagandan användas som slavarbetskraft i de tyska hushållen, fabrikerna och jordbruken, överallt där den tyska ekonomin behövde dem.
Erövrandet av Ukraina och andra områden i västra Sovjetunionen innebar ett stort krig mot Sovjetunionen, vilket måste förberedas på lång sikt. 1934 började Goebbels propagandaministerium en propagandakampanj om ett påstått bolsjevikiskt folkmord i Ukraina, en omfattande svält framprovocerad av Stalin för att underkuva bönderna och tvinga dem till socialism. Syftet var att förbereda den allmänna opinionen inför Ukrainas ”befrielse” av de tyska trupperna. Trots att några engelska tidningar återgav de nazistiska pressmeddelandena och en del av artiklarna i den nazistiska pressen fick inte nazisternas uppgifter om ”folkmordet” i Ukraina den världsspridning som de hade tänkt sig. Här måste Hitler och Goebbels få hjälp. Det visade sig att hjälpen fanns att få i det stora landet i väst, i USA.
William Hearst – en god vän till Hitler
Hjälpen i den psykologiska kampen mot Sovjetunionen hette William Randolph Hearst. Hearst är den amerikanske tidningsutgivare och publicist som står som den egentliga ”fadern” till sensationstidningarna, den så kallade gula
pressen. Av sin far George Hearst, miljonär från gruvindustrin, senator och tidningsman, fick William Hearst 1885 tidningen San Francisco Daily Examiner. Det var början till Hearsts massmediaimperium som starkt skulle prägla det nordamerikanska vardagslivet och nordamerikanernas värderingar.
Efter sin fars död sålde William Hearst alla aktier inom gruvindustrin och började att ta över tidningsvärlden. Hans första inköp var New York Morning Journal, vilken han förändrade till en extrem sensationstidning. Inga medel
fick sparas för att få fram sensationella nyheter. Fanns inga grymheter eller illdåd att berätta om, fick journalisterna och fotograferna ”fixa” det. Det är denna vulgaritet, hänsynslöshet och föga hänsyn till sanningen som är den ”gula pressens” kännetecken.
Hearsts lögner gjorde honom till en framgångsrik tidningsman och miljonär. Med en förmögenhet på 200 miljoner dollar var Hearst år 1935 en av världens rikaste män. Efter Morning Journal köpte Hearst upp eller startade nya
dags- och veckotidningar över hela USA. På 40-talet ägde William Hearst 25 dagstidningar, 24 tidskrifter, 12 radiostationer, två nyhetsbyråer, en nyhetsbyrå för filmindustri, filmbolaget Cosmopolitan mm. 1948 köpte Hearst upp ett av de första TV-bolagen i USA,WBAL-TV i Baltimore. Hearst sålde 13 miljoner tidningar om dagen i USA – ca 40 miljoner läsare dagligen! Nästan en tredjedel av USAs vuxna befolkning läste Hearsts tidningar dagligen!
Många fler miljoner världen över fick Hearsts budskap genom hans nyhetsbyråer, filmer och en mängd tidskrifter som översattes och gavs ut i stora kvantiteter över hela världen.
Siffrorna visar klart för oss den påverkan som Hearstimperiet har haft på det amerikanska politiska livet och på det politiska livet i den övriga världen under många decennier (bla mot USA:s deltagande i andra världskriget på Sovjetunionens sida och McCarthys antikommunistiska kampanjer på 1950-talet).
William Hearsts värderingar var extremt konservativa, nationalistiska och antikommunistiska. Hans politik var extremhögerns. 1934 reste Hearst till Nazityskland och togs emot hos Adolf Hitler som gäst och god vän. Efter detta blev Hearstpressen ännu mer reaktionär, med ständiga inslag mot socialismen, Sovjetunionen och speciellt mot dess ledare Stalin. Hearst försökte även sprida ren nazistisk propaganda i sina tidningar och tidskrifter. Hitlers främsta kompanjon Herman Göring, gavs plats i Hearstpressen med en stor artikelserie. Men där gick Hearst för långt. Läsarnas protester tvingade honom att dra in Görings artikelserie.
Hearsttidningarnas sensationsmakerier gick efter besöket hos Hitler ofta ut på att ”avslöja” hemska händelser i Sovjetunionen, där påhittade mord och folkmord, slavarbete, lyxliv för de styrande, svält och död för folket var ”vardagsnyheter”. Materialet kom till Hearst från Nazityskland och Gestapo. Tidningarnas förstasidor hade ofta karikatyrer och falska bilder från Sovjetunionen. Stalin avbildades ofta som en stor och elak slaktare. Tänk på att alla dessa artiklar dagligen lästes av 40 miljoner personer i USA och miljontals andra över hela världen!
En av de kampanjer som Hearstpressen bedrev mot Sovjetunionen var den om de påstådda miljontals svältdöda i Ukraina. Kampanjen började den 18 februari 1935 i tidningen Chicago American med en stor rubrik över hela första sidan: ”Sex miljoner döda i svält i Sovjetunionen”.
För Nazitysklands räkning publicerade tidningsmagnaten och nazisympatisören Hearst fantastiska historier om ett folkmord framprovocerat av bolsjevikerna, de många miljontals döda i svält i Ukraina. Bakgrunden var den stora
klasskampen över hela den sovjetiska landsbygden i början på 30-talet, när jordlösa och fattigbönder bekämpade storböndernas, kulakernas makt och reste sig i kampen för kollektivjordbruken.
Denna stora klasskamp, som berörde 120 miljoner människor, orsakade instabilitet i jordbruksproduktionen och på sina håll hungersnöd. Hungersnöden orsakade i sin tur att människorna fick ett försämrat immunförsvar och lätt
blev offer för infektionssjukdomar och epidemier.
Det är beklagligt att människor for illa, men sådana epidemier var inget speciellt för Sovjetunionen. Under 1918-1920 spred sig en influensaepidemi i Europa och Amerika, den spanska sjukan, som krävde flera miljoner offer i USA och 20 miljoner döda i Europa (250000 döda i Sverige). Ingen har anklagat de styrande i de europeiska länderna för att tagit livet av dessa människor. Mot epidemier stod länder och regeringar hjälplösa. Det var bara med penicillinets utveckling under andra världskriget som man på slutet av 40-talet kunde börja
att bekämpa epidemier.
Rapporterna i Hearstpressen om mångmiljoner döda människor i den stora svälten i Ukraina ”framprovocerad av kommunisterna” var detaljrika och fruktansvärda. Hearstpressen använde hela sin styrka för att göra lögnen till verklighet. Den allmänna opinionen i väst påverkades starkt mot Sovjet och myten om de många miljontals döda hade börjat.
52 år för att avslöja en lögn!
I den hets som de västerländska demokratierna riktade mot socialismen och Sovjetunionen var ingen intresserad av fakta, ingen ville lyssna på Sovjetunionens dementier. Avslöjanden om Hearstpressens lögner om de miljoner svältdöda i Ukraina år 1933 fick vänta till år 1987! Under tiden har flera generationer människor världen över blivit påverkade att se negativt på socialismen och Sovjetunionen.
William Hearst dog 1951 i sitt hus i Beverly Hills. Han lämnade ett massmediaimperium som än idag fortsätter att sprida sitt reaktionära budskap över världen. Hearstföretagen är idag samlade i The Hearst Corporation, ett av de
största massmediaföretagen i världen med över 100 olika bolag där 15000 människor arbetar. Det sträcker sig över utgivning och distribution av tidningar, tidskrifter och böcker, radio- och TV-program, kabel-TV, nyhetsförmedling och multimedia.
Nazisternas desinformationskampanj om Ukraina dog inte med Nazitysklands nederlag i andra världskriget. Nazistlögnerna togs över av CIA och det brittiska MI-5 och har alltid funnits med i propagandakriget mot Sovjetunionen. Även McCarthy-perioden efter andra världskriget har levt på temat ”miljoner svältdöda i Ukraina”.
1953 publicerades en bok i detta ämne, ”Black Deeds of the Kremlin”, av ukrainska flyktingar i USA, nazikollaboratörer och krigsförbrytare under andra världskriget, nu uppklädda till demokrater av USA:s administration.
När Reagan blev president och startade sin antikommunistiska kampanj på 80-talet, fick ”de miljoner döda i Ukraina” fart på nytt. 1984 gav en professor vid Havarduniversitetet ut en bok med bla Hearstpressens förfalskningar från 1934, under rubriken ”Human life in Russia”. Nazilögner och förfalskningar från 30-talet fick en respektfull amerikansk akademisk fernissa 1984!
Ytterligare en bok gavs ut 1986 i detta ämne. Den heter ”The Harvest of Sorrow” och skrevs av den före detta polisagenten i den brittiska säkerhetspolisen Robert Conquest, numera universitetslärare i Stanford University i Kalifornien. Boken beställdes av den högerextremistiska Ukraina National Association. För arbetet med boken fick Conquest 80000 dollar. Även en film gjordes 1986, ”The Harvest of Despair”, bla med hjälp av Conquests skriverier
och betalt av de ukrainska nazisympatisörerna i USA. Siffrorna för svältdöden i Ukraina var då uppe i 15 miljoner människor!
Men mångmiljonerssvälten i Ukraina i den amerikanska Hearstpressen och dess efterföljare i böcker och filmer var bara lögner. Den kanadensiske fackföreningsjournalisten Douglas Tottle har i boken ”Fraud, Famine and Fascism,
The Ukrainian Genocide Myth from Hitler to Havard”, utgiven i Toronto 1987 bevisat detta med noggrannhet. Bland annat har han visat att fotomaterialet, upprörande bilder på utsvultna barn, är taget från publikationer år 1922, när miljoner människor dog i krig och svält under åtta utländska arméers invasion av Sovjetunionen under inbördeskriget 1918-1921. Douglas Tottle går också igenom källorna i tidningsreportagen och författarens resebeskrivning och visar det hopkok av lögner som publicerades i Hearst-pressen.
Den journalist som under en lång tidsperiod rapporterade och ”skickade” bilder från de påstådda svältområdena, en viss Thomas Walker, hade aldrig vistats där, han befann sig i Moskva i endast fem dagar. Detta avslöjade journalisten Louis Fischer, tidningen The Nations moskvakorrespondent.
Fischer avslöjade också att journalisten M Parrott, Hearstpressens egentlige moskvakorrespondent, hade skickat hem rapporter om de mycket goda skördarna i Sovjetunionen 1933 och om ett blomstrande sovjetiskt Ukraina. Dessa rapporter blev aldrig publicerade.
Vidare visade det sig att Hearstpressens man Thomas Walker egentligen hette Robert Green, en straffånge på flykt från Colorados statsfängelse. Walker alias Green blev tillfångatagen vid sin återkomst till USA och erkände inför domstolarna att han aldrig hade varit i Ukraina.
Tänk att allt detta, om de påstådda miljontals döda i svälten i Ukraina på 1930-talet vilken skulle ha varit ”provocerad av Stalin”, fick vi veta först 1987! Tänk på alla de miljontals och åter miljontals människor som nazisten Hearst, polisagenten Conquest mfl har påverkat med sina lögner och falska rapporter. Än idag går nazistsympatisören Hearsts historia i nytryckt i böcker i Sverige, tex i Peter Englunds ”Brev från nollpunkten”.
Genom sin monopolställning i tidningsvärlden i många storstäder i USA och sina nyhetsbyråer blev Hearstpressen Gestapos megafon världen över. I en värld vars massmedia fullständigt dominerades av monopolkapitalet, blev
Hearst-pressens lögner till riktiga sanningar i många tidningar, radiostationer och så småningom TV-stationer världen över.
När, vid andra världskrigets slut, Gestapo försvann, togs det smutsiga propagandakriget mot socialismen och Sovjetunionen över av CIA. De antikommunistiska kampanjerna i den amerikanska pressen fortsatte i oförminskad
skala. ”Business as usual”, först Gestapo, sedan CIA.
Robert Conquest – agent och desinformatör
En man som ofta citeras i borgarpressen, en riktig kelgris för borgerligheten är i detta sammanhang värd en närmare presentation. Han heter Robert Conquest och har många gånger skrivit och uttalat sig i ämnet ”miljoner döda i Sovjetunionen”, till vilket han är den främste ”fadern”.
Conquest är känd i första hand för sina böcker ”Den stora terrorn” 1969 och ”Harvest of Sorrow” 1986. Conquest skriver bla om mångmiljonerssvältdöden i Ukraina, om miljontals döda i arbetslägren Gulag och miljontals döda under utrensningarna i Sovjetunionen på slutet av 30-talet. Conquests källor är främst ukrainska flyktingar, tillhörande de högerpartier som samarbetade med nazisterna under kriget. Många av Conquests hjältar är kända krigsförbrytare som ledde och deltog i judeutrotningen i Ukraina.
Stilen i Conquests böcker är våldsamt antikommunistisk med en fanatism i en klass för sig. I boken från 1969 angav Conquest att antalet svältdöda i Sovjetunionen under åren 1932-33 var mellan 5 och 6 miljoner människor, därav hälften i Ukraina. År 1983, under Reagans hysteriska antikommunism utvidgade Conquest svältåren till 1937 och antalet döda till 14 miljoner!
Han blev inte utan tack för bedriften. 1986 fick Conquest skriva huvudmaterialet i Reagans kampanj till det amerikanska folket ifall USA skulle ockuperas av Röda Armén! Boken heter ”Vad göra när ryssarna kommer: en överlevnadsmanual”. Ett märkligt arbete för en historiker.
Egentligen är inte detta så konstigt för en man som hela sitt vuxna liv levt på lögner och uppdiktade historier om Sovjetunionen och Stalin. Först som polisagent, sedan som författare och lärare vid Stanford University i Kalifornien.
I januari 1978 utpekades Robert Conquest i tidningen The Guardian som en före detta agent i desinformationsavdelningen IRD, Information Research Departement, i den engelska säkerhetstjänsten.
IRD bildades 1947 med huvuduppgift att bekämpa kommunistiskt inflytande över hela världen genom att ”plantera” lämpliga historier hos politiker, journalister och andra opinionsbildare. Verksamheten var omfattande både utomlands och i själva England. 1977 när IRD formellt las ner, visade det sig att bara i England hade över 100 av de främsta journalisterna en personligt kontakt med en IRD-agent. Därifrån fick journalisterna regelbundet material till sina skriverier. Vad vi pratar om är tidningar som Financial Times, Times, Observer, Sunday Times, Telegraph, Ekonomist, Daily Mail, Mirror, Express, Guardian med flera. Det ger ett mått på hur den politiska polisen har påverkat och säkert fortsätter att påverka nyhetsflödet som når allmänheten.
Robert Conquest var IRD-agent från starten 1947 och fram till 1956. Hans uppdrag var att skriva så kallade ”svarta historier” om Sovjetunionen (falska historier som skulle tas för sanning), att lämna till massmedia och andra opinionsbildare. Efter det att han formellt slutade vid IRD fortsatte han att skriva på IRD:s förslag och med IRD:s uppbackning.
Hans bok ”Den stora terrorn” om de ”miljoner döda” under utrensningarna i Sovjetunionen 1937, är en del av materialet som han hade skrivit under sin agenttid hos IRD. Den skrevs färdig och gavs ut på IRDs förslag. En tredjedel av ”Den stora terrorn“s upplaga köptes av förlaget Praeger som ger ut litteratur förknippad med amerikanska CIA. Boken har använts som gåvor till universitets- och mediafolk att vidare sprida Conquests och extremhögerns lögner. Conquest är en av de viktigaste källorna för högerns historieskrivare att hämta material ifrån när det gäller Sovjetunionen.
Alexandr Solzjenitsyn – reaktionär och fascist
En annan person som man förknippar med böcker och tidningsartiklar om påstådda miljontals döda och tillfångatagna i Sovjetunionen är ryssen Alexandr Solzjenitsyn. Solzjenitsyn blev känd i väst på slutet av 60-talet genom sin bok ”Gulagarkipelagen”. Den handlar om situationen för fångarna i arbetslägren i Sovjetunionen. Han satt själv åtta år i arbetsläger dömd för kontrarevolutionär verksamhet. Han dömdes 1946 för att ha spridit propaganda mot det sovjetiska folket.
Enligt Solzjenitsyn hade kampen mot Nazityskland under andra världskriget varit onödig. Enligt honom skulle allt lidande som de sovjetiska folket utsattes för kunnat undvikas bara den sovjetiska regeringen hade gått med på en
kompromiss med Hitler. Vidare anklagade Solzjenitsyn den sovjetiska regeringen och Stalin för att vara ondare än Hitler och för krigets, som ha sa, förödande resultat för folket i Sovjetunionen. Solzjenitsyn gömde inte sin inställsamma sympati för nazisterna. Solzjenitsyn blev dömd som förrädare.
1962 började Solzjenitsyn att publicera sina böcker genom Chrusjtjovs personliga hjälp. Den första blev ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” om en straffånges liv. Chrusjtjov tog vad han kunde få tag på i sin kamp mot Stalins socialistiska arv.
1970 fick Solzjenitsyn Nobelpriset i litteratur för ”Gulag-arkipelagen” och hans böcker började att ges ut i väst. Solzjenitsyn blev en av imperialismens stora slagträn i det kalla kriget mot socialismen och Sovjetunionen. Hans
skildringar från arbetslägren packades ihop med annan propaganda om påstådda miljonmord i Sovjetunionen och återgavs i de kapitalistiska massmedierna världen över som sanningar. 1974 gav Solzjenitsyn upp sitt sovjetiska medborgarskap, lämnade Sovjetunionen och bosatte sig i Schweiz och senare i USA. I de kapitalistiska medierna blev han då själva personifieringen av kampen för frihet och demokrati. De nazistiska sympatierna grävdes ner för att inte störa propagandakriget mot socialismen.
I USA blev Solzjenitsyn en mycket efterfrågad föredragshållare. Bland annat var han 1975 huvudtalare vid den amerikanska fakföreningscentralens AFL-CIO:s kongress. En vecka senare, den 15 juli 1975 höll Solzjenitsyn tal
för USAs senat. Solzjenitsyns tal var rena agitationstalet, våldsamt och provokativt i sin argumentering för de mest bakåtsträvande idéer. Bland annat slogs han in i det sista för nya militära satsningar mot Vietnam efter dess seger över USA. Han slogs också för väpnad intervention i Portugal, som år 1974 hade genomgått en folklig revolution, där vänsterofficerare tagit makten efter 40 års fascistisk diktatur. Solzjenitsyn varnade USA:s senat för Portugal som blivande medlem av Warszawapakten! Och än mera. I sina tal beklagade han befrielsen av Portugals kolonier i Afrika!
Men mest tog Solzjenitsyn till orda för att smutskasta socialismen. Från påstådda avrättningar av miljontals och åter miljontals i Sovjetunionen, till de påstådda tiotusentals amerikanska soldaterna som hölls fånga och utnyttjades som slavar i Nordvietnam. Det var Solzjenitsyns idé om amerikaner som slavar i Nordvietnam som gav upphov till Rambofilmerna om Vietnamkriget.
De amerikanska journalister som hade vågat skriva om fredssträvan och avspänning mellan USA och Sovjet och mot militarismen, brännmärktes av Solzjenitsyn som potentiella förrädare. (Denna typ av kampanj mot pressfriheten drivs i Sverige för närvarande av Per Ahlmark).
Solzjenitsyn agiterade också i sina tal för militär upprustning mot Sovjetunionens, som han sa, ”militära överlägsenhet” i ”tanks eller flygplan, fem eller sju gånger flera än USA” och i atomvapen vilka ”snart” skulle bli ”två, tre och till sist fem” gånger så stora som USA:s! Solzjenitsyns framträdande i USA var extremhögerns. Men han skulle gå ännu längre till höger till rent offentligt stöd för fascismen.
I början på 1976 tog händelserna i Spanien en plötsligt utveckling som snart blev en världsangelägenhet. Efter Francos död i slutet på 1975 höll fascistregimen på att tappa greppet om den politiska utvecklingen. Strejker och demonstrationer ställde krav på demokrati och frihet och Francos arvtagare, kung Juan Carlos, var tvungen att inleda en mycket försiktig liberalisering för att dämpa den sociala oron.
I detta läge dyker Alexandr Solzjenitsyn upp i Madrid och låter sig intervjuas i det spanska TV- programmet ”Directisimo” en lördagkväll på bästa sändningstid. (Tidningarna ABC och YA den 21 mars 1976.) I TV-rutan bredde Solzjenitsyn ut sig i alla slags reaktionära uttalanden. Han gick inte ut till offentligt stöd för kungens så kallade liberalisering. Tvärtom! Han varnade för demokratiska reformer!
Han började med att ställa ”den riktiga friheten i Spanien” mot ”slaveriet i Sovjetunionen”, ett land där enligt honom socialismen hade krävt 110 miljoner döda! Vidare anklagade Solzjenitsyn de ”progressiva spanska kretsar” för att vara ”utopiker” när de stämplade Spanien som ett diktaturland. Progressisterna bestod av hela den demokratiska oppositionen från liberaler till socialdemokrater och kommunister.
”I höstas”, sa han ”var den allmänna opinionen oroad över de spanska terroristernas öde (fem antifascister som dömdes till döden och sköts av Francos regim, min anm MS). Nu kräver progressisterna politiska reformer och stödjer terroristernas aktioner. Vet de som vill snabba demokratiska reformer vad som kommer att hända efteråt? Om Spanien imorgon får demokrati, vad kommer då att hända i övermorgon? Kan man undvika att falla i en totalitär regim efter demokratin?”
På journalistens försiktiga fråga om hans uttalande inte kunde ses som ett stöd åt regeringar i länder där det inte fanns någon frihet svarade Solzjenitsyn:
”Det finns bara ett land där frihet inte existerar – det är Ryssland.”
Solzjenitsyns uppträdande i den spanska TV:n var ett direkt stöd för den spanska fascismen, en ideologi som ligger honom nära om hjärtat. Denna politiska hållning har han än idag. Det är just därför hans framträdanden under hans 18-åriga exil i USA blivit allt mer sällsynta och just därför som västvärldens regeringar inte vill ha med honom att göra. Det var tacksamt för kapitalet att kunna använda en sådan som Solzjenitsyn i det smutsiga propagandakriget mot socialismen, men det får inte gå för långt.
I det nya kapitalistiska Ryssland är det möjligheterna till ”good business” som bestämmer vilken politisk inriktning västvärlden är beredd att stödja. Fascismen som alternativ i Ryssland bedöms inte kunna befrämja affärerna. Därför är Solzjenitsyns politiska projekt för Ryssland dödfött när det gäller att få hjälp från väst. Solzjenitsyn vill nämligen ha tillbaks det gamla tsarväldet i en auktoritär regim tillsammans med den traditionella rysk-ortodoxa kyrkan! Inte ens de mest arroganta imperialisterna är beredda att stödja en sådant politisk idioti. För stöd till Solzjenitsyn står bara intellektuella muppar som Peter Englund, Staffan Skott och Per Ahlmark.
Nazister, polisagenter och fascister!
Så är de, de främsta representanterna för myterna om de ”miljontals döda och fängslade i Sovjetunionen” – nazisten William Hearst, polisagenten Robert Conquest och fascisten Alexandr Solzjenitsyn.
Conquest har haft den ledande rollen sedan 60-talet. Hans uppgifter har använts av massmedia över hela världen och faktiskt bildat en skola inom vissa universitet. Utan tvekan måste detta anses som ett första klassens polisiära
desinformationsarbete. På 70-talet fick Conquest hjälp av Solzjenitsyn och en del andrahandsfigurer som Andrei Sakharov och Roy Medvedev. Dessutom dök det upp lite varstans i världen en mängd spekulanter på döda och fångar vilka fick bra betalt för artiklar i de borgerliga massmedierna.
Men verkligheten kom till slut i kapp dem och visar vilka bedragare de är. Gorbatjovs öppnande av partiets hemliga arkiv 1989 hade konsekvenser som ingen kunde förutse.
Arkiven punkterar propagandalögnerna
Spekulation om miljontals döda i Sovjetunionen var en del av propagandakriget mot socialismen. Sovjetunionens officiella dementier och förklaringar togs därför aldrig på allvar och gavs aldrig plats i kapitalistisk massmedia. Istället hånade man de sovjetiska uttalandena, samtidigt som västländernas ”experter”
fritt fick lägga fram sina fantasier.
För fantasier var det verkligen! Gemensamt för siffrorna på miljontals fångna och döda som Conquest och övriga ”sovjetkritiker” har proklamerat är att de inte bygger på vetenskapliga undersökningar. Itället är alla dessa siffror en produkt av hemmagjorda uppskattningar och metoder.
Falska metoder
Hur har Conquest, Solzjenitsyn, Medvedev och andra gått till väga rent praktiskt? Gemensamt för dem är att de har använt sig av enstaka statistiska siffror från Sovjetunionen, tex befolkningsräkningar. De bearbetade dessa siffror med förmodad befolkningstillväxt utan att ta hänsyn till den verkliga situationen och kom då fram till hur många människor det borde ha funnits i Sovjetunionen vid vissa tidpunkter. De människor som enligt dem fattades, gjordes till fångar och döda.
Enkelt men genomfalskt. En sådan ”redovisning” av viktiga politiska händelser skulle aldrig få passera om det hade gällt västvärlden. Då hade professorer och historiker rest sig som en man och avslöjat bedrägeriet. Men när det gäller Sovjetunionen går det bra. Inte minst för att yrkesfolket ställer karriären framför yrkeshedern.
Vilka blev deras slutsatser i rena siffror?
Enligt Robert Conquest (i en uppskattning från 1961) dog 6 miljoner i svält i Sovjet i början på 30-talet. Denna siffra utvidgade han till 14 miljoner år 1986. När det gäller arbetslägren Gulag fanns där, enligt Conquest, 5 miljoner fångar år 1937, när utrensningarna började. Efter det tillkom ytterligare 7 miljoner fångar under 1937-38. Resultat, 12 miljoner i arbetslägren 1939!
Uppmärksamma att det är enbart politiska fångar Conquest pratar om! I lägren fanns också vanliga kriminella fångar vilka, enligt Conquest, var många fler än de politiska. Detta betyder enligt Conquest att alla fångar inräknadefanns det 1939 minst 25-30 miljoner fångar i arbetslägren i Sovjetunionen!
Enligt Conquest blev 1937-38 en miljon politiska fångar skjutna och 2 miljoner dog av svält. Resultat enligt Conquest år 1937-39 när det gäller politiska fångar: 9 miljoner i arbetsläger och 3 miljoner döda! Genom att ytterligare ”statistiskt behandla” dessa siffror för att få en uppskattning av antalet döda i lägren från 1930 till 1953 kommer Conquest fram till att bolsjevikerna hade dödat 12 miljoner politiska fångar i lägren under denna period. Tillsammans med de döda i svälten på 30-talet blir det 26 miljoner dödade av bolsjevikerna!
Vidare uppger Conquest också att 1950 fanns cirka 12 miljoner politiska fångar i Sovjetunionen!
Alexandr Solzjenitsyn har använt sig av ungefär samma statistiska uppskattningar som Conquest. De pseudovetenskapliga metoderna går igen, ibland med nya antaganden som leder till något mer extrema siffror än Conquests. Solzjenitsyn godkänner Conquests uppgifter om de 6 miljoner döda i svält 1932-33. Men under utrensningarna 1936-39 mördades enligt Solzjenitsyn en miljon om året!
Vidare uppskattar Solzjenitsyn att från kollektiviseringen av jordbruket i början på trettiotalet till Stalins död 1953 hade kommunisterna dödat 66 miljoner människor i Sovjetunionen. Dessutom lägger han skulden på Sovjetunionens regering för påstådda 44 miljoner döda ryssar under andra världskriget. Hans slutsats är att ”110 miljoner ryssar har dött, offer för socialismen”.
När det gäller fångar uppskattade Solzjenitsyn att antalet personer i arbetsläger 1953 var 25 miljoner!
Gorbatjov öppnar arkiven
Ovanstående samling av otroliga siffror, en produkt av mycket väl betalda fantasier, har gång på gång tagits upp i borgerliga massmedia i väst sedan 60-talet och slagits fast som riktiga siffror framtagna med vetenskapliga metoder. Inspiratörerna bakom bedrägerierna var de politiska poliserna i väst, främst amerikanska CIA och engelska MI-5. Massmediernas inflytande på den allmänna opinionen är så starkt att en del av siffrorna i breda folklager i väst faktiskt antas som sanna.
Men det blev värre än så. I själva Sovjetunionen, där Solzjenitsyn och andra kända dissidenter som Andrei Sakharov och Roy Medvedev inte hade fått något gehör för sifferexercicen, ändrades läget dramatisk 1990. I den nya ”fria pressen” under Gorbatjov blev allt som motsatte sig socialismen positivt, vilket hade förödande konsekvenser. En makalös inflation på döda och fångar under socialismen satte igång, vilka blandades i en och samma grupp på flera tiotals miljoner ”offer” under kommunisterna.
Hysterin i Gorbatjovs nya fria press drev Conquests och Solzjenitsyns lögner vidare. Samtidigt öppnade Gorbatjov Centralkommitténs arkiv för forskning, vilket var ett krav från den fria pressen.
Öppnandet av Centralkommitténs arkiv är faktiskt en central fråga i denna härva av spekulationer. Dels därför att där finns fakta som kunde ge klarhet. Men främst för att alla som under åren har spekulerat i döda och fängslade i
Sovjetunionen har sagt att den dag arkiven öppnades skulle deras utsaga bekräftas! Alla spekulanter i döda och fångar i Sovjetunionen har sagt detta!
Men när arkiven öppnades och rapporterna började att strömma ut hände något konstigt. Varken spekulanterna i fångar och döda eller Gorbatjovs nya fria press var längre intresserade av arkiven! Forskarrapporter från centralkommitténs arkiv av ryska historiker som Zemskov, Dougin och Xlevnjuk, som började att publiceras 1990 i vetenskapliga tidskrifter fick ingen uppmärksamhet!
Forskarrapporterna gick emot strömmen om inflationen i döda och fångna i arbetslägren i den fria pressen men förblev okända. De offentliggjordes i vetenskapliga tidskrifter med låg upplaga, okända för den stora publiken. De vetenskapliga rapporterna hade ingen möjlighet att konkurrera med den fria pressens hysteri, och Conquests och Solzjenitsyns lögner vann gehör bland breda lager av människor i Sovjet. Även i väst passerade de ryska forskarrapporterna om det sovjetiska kriminalvårdssystemet under Stalins tid, utan förstasidesrubriker eller TV-inslag. Varför?
Forskarrapporterna
Forskarrapporterna om det sovjetiska kriminalvårdssystemet är ett mycket omfattande arbete på niotusen sidor. Författarna till rapporterna är främst de ryska historikerna Zemskov, Dougin och Xlevnjuk. Deras arbete började publiceras 1990 och var i det närmaste avslutat och slutpublicerat i Ryssland 1993. Till väst kom de ryska forskarrapporterna till kännedom genom andra forskares förmedling.
De arbeten som undertecknad känner till är det arbete som publicerats i Frankrike i tidskriften L’Histoire i september 1993 av Nicolas Werth, forskarchef vid det franska forskningsinstitutet CNRS, Centre National de la Recherche Scientifique och det arbete som publicerades i USA i tidskriften The American Historical Review författad av J. Arch Getty, historieprofessor vid University of California, Riverside, tillsammans med G.T. Rettersporn, forskare vid det franska forskarinstitutet CNRS och den ryske forskaren V.N. Zemskov
från Institutet för Rysk Historia vid den Ryska Vetenskapsakademin.
Även en del böcker baserade på de ryska forskarnas rapporter finns idag att köpa, de flesta författade av ovanstående eller andra i samma forskarlag. Det måste sägas här för att några missförstånd inte ska uppstå att ingen av
16
ANTALET Goulag därav antalet kontrarev. antalet döda
FÅNGAR arbetslägren kontrarevolut. i % under året
1/1 1934 510 307 135 190 26,5 26 295
1935 725 438 118 256 16,3 28 328
1936 839 406 105 849 12,6 20 595
1937 820 881 104 826 12,8 25 376
1938 996 367 185 324 18,6 90 546
1939 1 317 195 454 432 34,5 50 502
1940 1 344 408 444 999 33,1 46 665
1941 1 500 524 420 293 28,7 100 997
1942 1 415 596 407 988 29,6 248 877
1943 983 974 345 397 35,6 166 967
1944 663 594 268 861 40,7 60 948
1945 715 506 283 351 41,2 43 848
1946 600 897 333 833 59,2 18 154
1947 808 839 427 653 54,3 35 668
1948 1 108 057 416 156 38,0 27 605
1949 1 216 361 420 696 34,9 15 739
1950 1 416 300 578 912 22,7 14 703
1951 1 533 767 475 976 31,0 15 587
1952 1 711 202 480 766 28,1 10 604
1953 1 727 970 465 256 26,9 5 825
Antalet fångar i Sovjet 1934-53. Tabe
dessa vetenskapsmän har en socialistisk världsbild, alla har en borgerlig antisocialistisk
bakgrund, de flesta en mycket reaktionär sådan. Detta måste understrykas
för att läsaren inte ska tro att det är någon ”kommunistisk konspiration”
på gång. Ovanstående forskare krossar Conquests, Solzjenityns, Medvedevs
mfl lögner av det skäl att de, tvärtemot Ahlmark, Englund, Skotte mfl
ställer yrkeshedern i första rummet och inte låter sig köpas i propagandasyfte.
De ryska forskarrapporterna ger svar på en väldig mängd frågor om förhål-
17
döda under Frigivna Förrymda Goulag
året i % under året under året arbetskolonier Fängelser Totalt 1 jan
5,2 147 272 83 490 510 307
3,9 211 035 67 493 240 259 965 697
2,5 369 544 58 313 457 088 1 296 494
3,1 364 437 58 264 375 488 1 196 369
9,1 279 966 32 033 885 203 1 881 570
3,8 223 622 12 333 355 243 350 538 2 022 976
3,5 316 825 11 813 315 584 190 266 1 850 258
6,7 624 276 10 592 429 205 487 739 2 417 468
17,6 509 538 11 822 360 447 277 992 2 054 035
17,0 336 135 6 242 500 208 235 313 1 719 495
9,2 152 113 3 586 516 225 155 213 1 335 032
6,1 336 750 2 196 745 171 279 969 1 740 646
3,0 115 700 2 642 956 224 261 500 1 818 621
4,4 194 886 3 779 912 794 306 163 2 027 796
2,5 261 148 4 261 1 091 478 275 850 2 475 385
1,3 178 449 2 583 1 140 324 2 356 685
1,0 216 210 2 577 1 145 051 2 561 351
1,0 254 269 2 318 994 379 2 528 146
0,6 329 446 1 253 793 312 2 504 514
0,3 937 352 785 740 554 2 468 524
ell ur The American Historical Review.
18
landena inom den sovjetiska kriminalvården. För oss är det tiden under Stalins
ledarskap av Sovjetunionen som är den intressanta att studera, det är den polemiken
gäller. Några konkreta frågor ställer vi upp för att besvaras med material
från L’Histoire (L’H) och The American Historical Review (AHR). Vi tror
att vi på det sättet bäst tar upp det viktigaste i debatten om det sovjetiska kriminalvårdssystemet.
Frågorna är följande:
1. Vad omfattade det sovjetiska kriminalvårdssystemet?
2. Hur många människor fanns tillfångatagna, ”politiska” och ”vanliga”?
3. Hur många dog i arbetslägren?
4. Hur många blev dömda till döden fram till 1953
och särskilt under utrensningarna 1937-38?
5. Hur lång var strafftiden?
Efter att ha svarat på de fem frågorna diskuterar vi straffen för två grupper som
många gånger kommer upp när frågan om fångar och döda i Sovjet tas upp,
nämligen kulakerna som dömdes 1930 och kontrarevolutionärerna 1936-38.
Fakta om arbetslägren
Låt oss börja med fråga 1. Sedan 1930-talet omfattade det sovjetiska kriminalvårdssystemet
fängelser, Gulags arbetsläger och arbetskolonier, öppna specialområden
och bötesstraff. Den som blev arresterad placerades i vanliga fall i
ett fängelse under förundersökningen med sikte på åtal eller frigivning. För
den som blev åtalad blev det rättegång, vilket i sin tur kunde leda till frigivning,
fängelsedom eller bötesstraff. De som dömdes till bötesstraff blev i regel
inte arresterade under förundersökningstiden om brottets karaktär tydde på
böttesstraff som påföljd. Bötesstraffet kunde vara en viss procent av lönen under
en viss tid. De åtalade som dömdes till fängelsedom kunde hamna på olika
anstalter beroende på brottets art.
Till Gulags arbetsläger kom de hårt kriminellt belastade (mord, rån, våldtäkt,
ekonomiska brott mm.) och en stor del av dem som dömdts för kontrarevolutionär
verksamhet. Även andra, dömda till mer än tre års fängelse kunde
bli placerade i arbetslägren. Efter en tid i arbetslägren kunde den dömde flyttas
till en arbetskoloni eller ett öppet specialområde.
Arbetslägren var som ordet antyder mycket stora landområden där de dömda
fick bo och arbeta under hård kontroll. Att arbeta och inte stå samhället till
last under fängelsetiden var självklart. Ingen frisk människa fick vara overksam.
En del kan idag tycka att detta är hemskt men så var det i vilket fall. Anta19
let arbetsläger var i mars 1940 53 stycken.
Gulags arbetskolonier var till antalet ca 425 st, mycket mindre enheter än
arbetslägren och med en friare och lättare regim. Hit kom i regel fångar dömda
till kortare fängelsestraff, vanliga kriminella och politiska, och fick arbeta ute i
samhället i fabriker eller i jordbruk vilka var en del av den vanliga samhällsekonomin.
I de flesta fall gick betalningen för dessa arbeten oavkortat till respektive
fånge i likhet med övriga arbetare och tjänstemän.
De öppna specialområdena var i regel jordbruksområden till vilka kulakerna,
vars jord hade exproprierats under kollektiviseringen, blev förflyttade. En
del andra dömda för kontrarevolutionär verksamhet fick också tillbringa sin
strafftid där.
454000 istället för 9 miljoner
Fråga 2. Hur många var fångarna i det sovjetiska kriminalvårdssystemet? Frågan
omfattar egentligen fångarna i Gulags arbetsläger och arbetskolonier och
fängelserna. Låt oss titta på AHR:s framtagna siffror under 20 år från 1934 när
kriminalvården fick en central administration och till året 1953 när Stalin dog
(se tabell på sidorna 16-17).
Det finns en del slutsatser att dra av tabellen. Till att börja med kan vi jämföra
siffrorna i tabellen med Robert Conquests siffror. 1939 fanns enligt Conquest
9 miljoner politiska fångar i arbetslägren, där dessutom 3 miljoner hade
dött under perioden 1937-39.
Kom ihåg att Conquest pratar bara om de politiska fångarna! Förutom dessa
fanns enligt Conquest många fler vanliga kriminella i lägren och fängelserna.
För året 1950 angav Conquest 12 miljoner fångar enbart när det gäller de dömda
för politiska brott!
Vi kan nu med svart på vitt se vilken bedragare denna Conquest är. Inte en
siffra stämmer. Året 1939 fanns i alla läger, arbetsläger och fängelser ca 2 miljoner
fångar. Av dessa var ca 454000 dömda för politiska brott, inte 9 miljoner
som Conquest vill göra gällande! De döda i lägren 1937-39 var cirka 160000,
inte Conquests 3 miljoner! Året 1950 fanns i lägren ca 578000 dömda för politiska
brott inte 12 miljoner!
Tänk att Robert Conquest än idag är den viktigaste källan för högerns propaganda
mot kommunismen. Han är som en guru för folk som Peter Englund,
Staffan Skotte och Per Ahlmark. Solzjenitsyns 60 miljoner döda i arbetsläger
behöver inga kommentarer, det löjliga i påståendet är uppenbart.
Bara en sjuk hjärna ägnar sig åt sådana fantasier.
Låt oss nu ställa bedragarna åt sidan och kallt analysera statistiken från Gulag.
En fråga ställer sig omgående. Hur skall man se på antalet människor inom
kriminalvårdssystemet? Högsta siffran på ca 2,5 miljoner, hur ska man se
på den? Varje människa i fångenskap är ett bevis på att samhället fortfarande är
otillräckligt, inte kunnat ge varje människa det som behövs för en positiv utveckling.
I den meningen är 2,5 miljoner ett negativt betyg åt samhället.
Inre och yttre hot
Men frågan om hur man ska se på antalet människor inom kriminalvården
måste också ges ett mera utförligt svar. I ett land som Sovjetunionen, nyss
kommet från feodalism och livegenskap var arvet i synen på människovärdet
på många sätt tungt att bära för samhället. I det forna systemet under tsaren var
de arbetande människorna tvingade att leva i extrem misär. Ett människoliv var
inte mycket värt. Stöld och våldsbrott straffades med mycket stort våld. Uppror
mot överheten slutade i vanliga fall med massaker, dödsdomar och mycket
hårda fängelsestraff. Dessa förhållanden och det därtill förknippade tankesättet
går inte att ändra på i en handvändning. Det präglade starkt Sovjetunionens
utveckling och även landets kriminalitet.
Samtidigt får vi komma ihåg att landet hotades av yttre fiender. Sovjetunionen
hade på 30-talet en befolkning på cirka 160-170 miljoner människor. Det
var en orolig tid med stora politiska förändringar i Europa. Nazismen i Tyskland
och de politiska demokratierna i Europa och USA hotade Sovjetunionen
med krig. Nazityskland hotade de slaviska folkens överlevnad som folk. 1931
visade Stalin i ett berömt tal på situationens allvar. Han sa då att ”Vi har blivit
50-100 år efter de avancerade länderna. Vi måste på 10 år tillryggalägga denna
distans. Antingen kommer vi att göra det eller så gör man slut på oss.”
Sovjetunionens invaderades av Nazityskland 10 år senare, den 22 juni 1941.
Hela 30-talet präglades av ett ansträngt samhällsklimat. Försvarsförberedelserna
inför det förestående kriget mot Nazityskland tog den största delen av
samhällsresurserna. Människorna tvingades till ett liv av arbete utan stora
kompensationer. Arbetstidsreformen om 7 arbetstimmar per dag måste avskaffas
1937. 1939 infördes arbetsdag även för de flesta söndagar. I en sådan ansträngd
tid när ett stort krig formade samhällsutvecklingen under två decennier,
30- och 40- talet, ett krig som kostade Sovjetunionen 25 miljoner människoliv
och halva landet i aska, uppstod brottslighet när den enskilde ville komma
åt det som livet inte kunde ge.
Under denna hårda tid i Sovjetunionen fanns det som högst 2,5 miljoner
20
människor inom kriminalvårdssystemet, uppskattningsvis 2,4 procent av den
vuxna befolkningen. Ännu en gång, hur ska man se på det? Är det mycket? Låt
oss göra en jämförelse.
Fler fängslade i USA
Hur många är det tex idag inom kriminalvårdssystemet i USA, ett land med ca
240 miljoner invånare, det rikaste landet i världen som ensamt konsumerar
över 60 procent av all världens resurser? Hur ligger det till i detta rika land
som inte hotas av krig och där inga samhällförändringar hotar den ekonomiska
stabiliteten?
Enligt en (liten) tidningsnotis den 16 augusti 1997 från telegrambyrån FLTAP
har ”Aldrig tidigare har så många som 5,5 miljoner människor befunnit sig
inne i kriminalvårdssystemet” som 1996. Det är en ökning med 200000 människor
från 1995 vilket gör att antalet kriminella i USA idag ”motsvarar 2,8
procent av den vuxna befolkningen”. Allt enligt det amerikanska justitiedepartementet.
I USA idag finns 3 miljoner fler dömda kriminella än det någonsin fanns i
Sovjetunionen! I Sovjet fanns som högst 2,4 procent av den vuxna befolkningen
dömda för brott – i USA är siffran för närvarande 2,8 procent och det fortsätter
att växa! Enligt pressrelease från USA:s justitiedepartement från 18 januari
1998 ökade antalet fångar i USA under ett år med 96100 personer.
Och nog var de sovjetiska arbetslägren hårda och krävande för de intagna,
men tänk på hur det är idag i USA:s fängelser med utbrett våld, knarkande,
prostitution och sexslaveri (290000 våldtäkter per år i USA:s fängelser). Ingen
människa går säker i ett fängelse i USA! Detta i en modern tid i det rikaste
samhälle människan skådat!
Brist på mediciner
Vi går vidare till fråga 3. Hur många dog i arbetslägren? Statistiken ger oss
fakta. Dödsfallen i lägret varierade stort, från 5,2 procent 1934 till 0,3 procent
1953. Dödsfallen i lägren berodde på brist på resurser i samhället i övrigt.
Främst var det fråga om brist på mediciner att bekämpa epidemier. Detta var
inte ett specifikt lägerproblem utan samma problem fanns i övriga samhället
liksom i de flesta länder i världen.
Efter antibiotikans upptäckt efter andra världskriget förbättrades situationen
radikalt. Svårast var situationen under de fyra krigsåren under de mycket hårda
livsvillkor som det nazistiska barbariet tvingade på alla sovjetmedborgarna.
21
Detta ledde till att mer än en halv miljon dog i arbetslägren under dessa fyra år,
dvs hälften av alla döda i arbetslägren under 20 år. I det sammanhanget måste
vi komma ihåg att utanför lägren dog 25 miljoner människor under kriget.
När förhållandena i Sovjetunionen i början av 50-talet blev bättre och antibiotika
fanns tillgänglig minskade antalet döda i arbetslägren markant till
0,3procent.
100000 dödsdömda
Låt oss gå vidare till fråga 4. Hur många blev dömda till döden fram till 1953
och särskilt under utrensningarna 1937-1938? Vi har sett Conquests siffra på
12 miljoner politiska fångar som bolsjevikerna skulle ha mördat i lägren från
1930 till 1953, därav 1 miljon avrättade under 37-38. Solzjenitsyns siffra på
döda i lägren är på tiotalsmiljoner, därav 3 miljoner under 37-38. Det finns ännu
högre siffror för 37-38 som nämns i smutskastningen av Sovjetunionen.
Ryskan Olga Shatunovskaia har tex uppgett en siffra på 7 miljoner avrättade
under 1937-38!
De dokument som nu finns att läsa från de sovjetiska arkiven talar emellertid
ett annat språk. Ingen samlad siffra över de dödsdömda och avrättade 1937-
38 finns att tillgå. Forskarna måste föra samma siffror från olika arkiv med risk
för dubbelräkning och risk för att ange ett mycket större antal än det var i verkligheten.
Enligt Dmitrii Volkogonov, som av Jeltsin har utnämts till chef för alla Sovjets
tidigare arkiv, blev 30514 människor dömda till döden av militärdomstolar,
från den 1 oktober 1936 till den 30 september 1938. En annan uppgift
kommer från KGB. Enligt KGB:s pressrelease i februari 1990 blev 786098
människor dömda till döden för kontrarevolutionära brott under 23 år från
1930 till 1953. Av dessa skulle enligt KGB 681692 blivit dömda till döden under
1937-38. Det finns ingen möjlighet att kontrollera KGB:s uppgifter, men
osannolikheten för en sådan fördelning är påtaglig. Vidare kan man fundera på
om det nya prokapitalistiska KGB ger rätt information om det gamla prosocialistiska
KGB. Det visar sig i alla fall att enligt det underlag varifrån KGB:s
uppgifter kommer, var de nämnda dödsdömda under dessa 23 år både vanliga
kriminella och kontrarevolutionärer och inte bara kontrarevolutionära som
prokapitalistiska KGB ville göra gällande 1990. Vidare pekar alla uppgifter på
att antalet dödsdömda kriminella – vanliga och kontrarevolutionära – var ungefär
lika.
Slutsats av allt det material som finns att tillgå, är att antalet dödsdömda året
22
1937-38 ligger runt 100000 och inte flera miljoner som västpropagandan vill
göra gällande.
Uppmärksamma i detta sammanhang att alla dödsdömda inte blev avrättade
i Sovjetunionen. Många fick dödsstraffet omvandlat till strafftid i arbetsläger
eller arbetskolonier. Det är också viktigt att skilja mellan ”vanliga” kriminella
och kontrarevolutionära.
Många av de dödsdömda var kriminella med mycket svåra våldsbrott som
mord och våldtäkt bakom sig. Även i världen i övrigt blev sådana kriminella
dömda till döden på den tiden för sextio år sedan.
Fråga 5. Hur lång var strafftiden? De dömdas strafftid är en av de frågor där
västpropagandans ryktesspridning om Sovjetunionen har varit som värst. Den
vanliga beskrivningen är att ett fängelsestraff i Sovjetunionen betydde oräkneliga
år i fängelse – den som kom in kom aldrig ut. Detta är fullständigt falskt!
Egentligen var den överväldigande delen av straffade under Stalins tid dömda
till högst 5 års fängelse!
Statistik från AHR ger oss fakta i målet.
Vanliga kriminella dömdes i den Ryska Federationen år 1936 enligt följande
fördelning – upp till 5 års fängelse: 82,4 procent – mellan 5 och 10 år: 17,6
procent. I hela Sovjetunionen dömdes 1936 politiska brottslingar i civila domstolar
enligt fördelningen – upp till 5 års fängelse: 44,2 procent – mellan 5
och 10 år: 50,7 procent. När det gäller de som blev dömda till Gulags arbetsläger,
där de långa fängelsestraffen avtjänades, är statistiken för de intagna i januari
1940 följande – upp till 5 års fängelse: 56,8 procent – mellan 5 och 10
år: 42,2 procent – mera än 10 år: 1,0 procent.
För år 1939 har vi statistik från Sovjetunionens domstolar. Fördelningen är
då följande för de dömda – upp till 5 års fängelse: 95,9 procent – mellan 5 och
10 år: 4,0 procent – mera än 10 år: 0,1 procent.
Som vi ser är även frågan om strafflängdens oändlighet en av myterna om
Sovjetunionen – spridda i väst för att smutskasta socialismen.
23
Grova lögner om Sovjetunionen
De ryska forskarrapporterna – en diskussion
Låt oss göra ett försök att sammanfatta vad som verkligen hände
i Stalins Sovjetunionen.
Egentligen avslöjar de ryska forskarnas undersökning i de sovjetiska arkiven
en verklighet helt annorlunda än den man under de senaste 50 åren har lärt ut i
skolor och på universitet över hela den kapitalistiska världen. Generationer av
människor har under dessa 50 år av kalla kriget itutats mycket grova lögner om
Sovjetunionen som har lämnat spår hos alla. Detta avspeglar sig på flera sätt i
de franska och amerikanska forskarnas rapporter.
Forskarna ger oss siffror och tabeller på fångar och döda i lägren. Siffrorna
diskuteras ingående i ett mycket omfattande arbete. Men det primära och viktigaste,
nämligen vilka brott de dömda gjort sig skyldiga till, redovisas inte – är
aldrig föremål för en allvarlig diskussion! Kapitalisternas politiska propaganda
har alltid refererat till fångarna i Sovjetunionen som offer för politiskt förtryck.
Detta ifrågasätter aldrig forskarna. Så fort forskarna kommer ut ur statistikkolumnerna
och måste kommentera händelserna, kryper deras borgerliga
värderingar fram och resultatet av kommentarerna blir ibland rent makabra.
Alla dömda i det sovjetiska kriminalvårdssystemet kallas för offer, fast de flesta
av dessa var tjuvar, rånare, mördare, våldtäktsmän osv.
I Europa eller USA skulle sådana kriminella aldrig få benämnas i pressen
som några stackars ”offer”. Men när det gäller Sovjetunionen går det bra. Att
kalla återfallsvåldtäktsmän eller mördare för ”offer” är minst sagt magstarkt.
Ett ställningstagande för den sovjetiska rättvisan borde, när det gäller de ”vanliga”
kriminella, skyldiga till grova våldsbrott, ha varit självklart, om inte i typ
av straff så åtminstone i själva domen.
Kontrarevolutionen
Även när det gäller kontrarevolutionärerna är frågan om vilka brott de gjorde
sig skyldiga till också viktig att diskutera. Låt oss här ta upp ett par exempel
och mera ingående visa vad frågan gäller. Vi tar upp kulakerna dömda i början
på 1930-talet och attentatsmän och kontrarevolutionärer dömda 1936-38.
Vi börjar med frågan om kulakerna, de ryska rikebönderna. Enligt de forskarrapporter
som nu står till vårt förfogande blev 381000 kulakfamjlier, cirka
1,8 miljoner personer, dömda till exil. En mindre del av dessa blev dömda till
24
arbetskoloni eller arbetsläger. Men varför blev kulakerna straffade?
Den ryske rikebonden kulaken utsatte under århundraden fattigbönderna för
ett oerhört förtryck och en hänsynslös exploatering. Av 120 miljoner bönder år
1927 levde 10 miljoner kulaker i överflöd. De flesta av de övriga 110 miljonerna
levde fortfarande i fattigdom – före revolutionen hade de alltid levt i den
djupaste misär. Kulakernas rikedom kom ur de andra böndernas underbetalda
arbete.
Väpnade attacker
När fattigbönderna började att gå ihop i kollektivjordbruk försvann kulakernas
största inkomstkälla. Men kulakerna gav inte upp, de försökte återupprätta exploateringen
genom svält. Grupper av kulaker utsatte kollektivjordbruken för
väpnade attacker, mördade fattigbönder och partifunktionärer, brände ner kollektivjordbrukens
sädesfält och dödade dragdjuren. Genom att provocera fram
svält bland fattigbönderna ville kulakerna försäkra sig om fortsatt utbredd fattigdom,
vilket skulle garantera deras maktställning.
Nu blev det inte så som mördarna och mordbrännarna hade tänkt sig. Fattigbönderna
backades upp av revolutionen och var denna gång för starka för kulakerna.
Dessa blev istället nedkämpade, tillfångatagna och dömda till exil eller
arbetsläger. Av 10 miljoner kulaker blev 1,8 miljoner straffade med exil.
Nog begicks det orättvisor i denna stora klasskamp på den sovjetiska landsbygden,
vilken berörde 120 miljoner människor. Men kan man anklaga de fattiga,
hungriga, exploaterade i sin kamp för ett liv värt att leva, i sin kamp för
barnens rättighet att inte förbli hungriga analfabeter, för att inte vara tillräckligt
civiliserade och milda i sina dom? Kan man anklaga dem som i århundraden
hade förvägrats alla civilisationens framsteg för att inte vara civiliserade?
Och när agerade överklasskulakerna civiliserat eller milt mot fattigbönderna
under århundraden av hänsynslös exploatering?
Utrensningarna 1937
Vårt andra exempel, om de kontrarevolutionärer som dömdes vid rättegångarna
1936-38 efter utrensningarna i partiet, armén och statsapparaten, har sina
rötter i den revolutionära rörelsens historia i Ryssland.
Till bolsjevikernas framgångsrika kamp mot tsaren och det ryska borgerskapet
anslöt sig miljontals människor vilka i stora skaror drogs med i kommunistpartiet.
Bland dessa fanns tyvärr sådana som kom med av andra skäl än att
kämpa för den proletära makten och socialismen. Men klasskampen var av en
25
sådan karaktär att det många gånger inte fanns tid eller möjlighet att sätta nya
medlemmar på prov.
Även tidigare politiskt oppositionella från andra grupper som bekände sig
till socialismen antogs som medlemmar i kommunistpartiet. En del av dessa
nya medlemmar fick även mycket viktiga poster inom partiet, staten och armén
allt efter deras förmåga att leda den dåvarande klasskampen. Tiderna var
mycket hårda för den unga sovjetstaten och den stora bristen på kader, eller
helt enkelt på folk som överhuvudtaget var läskunnigt, tvingade partiet att se
mellan fingarna med kvalitén på nya medlemmar och kader.
Av allt detta växte så småningom upp en motsättning som delade partiet i
två läger – å ena sidan de som ville kämpa framåt mot det socialistiska samhället,
å andra sidan de som inte ansåg tiden mogen för att genomföra socialismen
och som förespråkade en socialdemokratisk politik.
Ursprunget till de senare idéerna fanns hos Trotskij, invald i kommunistpartiet
i juli 1917, och gruppen kring honom. Med tiden fick Trotskij stöd av en
del ledande bolsjeviker. Denna samlade opposition mot de ursprungliga bolsjevikiska
idealen fick sin prövning i en partiomröstning den 27 december
1927 om vilken linje partiet skulle följa. Omröstningen hade föregåtts av en
stor politisk och ideologisk diskussion under flera år. Partiomröstningens resultat
var entydig. Av 725000 röster fick den samlade oppositionen inte mer än
6000 röster – mindre än 1 procent av partimedlemmarna stödde den samlade
oppositionen.
I konsekvens med omröstningen och med anledning av att oppositionen företrädde
en annan politik än partiets, beslöt centralkommittén att ur kommunistpartiet
utesluta alla ledande personer i den samlade oppositionen. Den
samlande gestalten för oppositionen, Trotskij, blev utvisad ur Sovjetunionen.
Oppositionens historia slutade inte här. Sinovjev, Kamenjev och Evdokimov
gjorde snart självkritik på sitt tidigare handlande, likaså flera ledande
trotskister som Pjatakov, Radek, Préobrajenski och Smirnof. På grund av detta
fick alla sitt partimedlemskap åter och sina arbeten inom partiet och staten.
Med tiden visade det sig att deras självkritik inte var ärligt menad. Varje gång
klasskampen på nytt hårdnade i Sovjetunionen stod de flesta av de kända oppositionella
enade på kontrarevolutionens sida. De flesta av dessa hann bli uteslutna
och återfå sina partimedlemskap, ytterligare ett par gånger innan avgörandet
kom 1937-38.
Mordet i december 1934 på Kirov, partiordförande i Leningrad och en av de
viktigaste kamraterna i Centralkommittén, var inledning till avslöjandena om
26
en hemlig organisation som konspirerade för att med våld ta över partiledningen
och landets regering. Den politiska striden som de förlorade vid omröstningen
1927 skulle nu vinnas med organiserat våld mot staten. Organisationen
hade förgreningar i partiet, armén och statsapparaten över hela landet. Dess
verksamhet inriktade sig på industrisabotage, terrorism och korruption. Den
stora inspiratören, Trotskij, satt i utlandet och drog i alla trådar.
Industrisabotage
Industrisabotagen var förödande för den sovjetiska staten. Den både kostade
enorma summor pengar, tex i dyra importerade maskiner som förstördes och
måste kastas, och enorma produktionsbortfall i gruvor och fabriker.
En man som 1939 skrev om detta var den amerikanske ingenjören John
Littlepage, en av de utländska experterna i gruvindustrin som inhyrdes till
Sovjet.
Littlepage arbetade 10 år, mellan 1927 och 1937, i den sovjetiska gruvindustrin,
främst i guldgruvorna. I sin bok ”In search of Soviet gold” skriver han:
”Jag har aldrig varit intresserad av subtiliteten i de politiska idéerna och manövrerna
i Ryssland så länge som jag kunde undvika dem; men jag måste studera
vad som var på gång inom den sovjetiska industrin så att jag kunde klara
mitt arbete på ett tillfredsställande sätt. Och jag tror bestämt att Stalin och hans
närmaste tog lång tid på sig innan de upptäckte att de missnöjda kommunisterna
var deras farligaste fiender.”
Littlepage skriver också att hans egen erfarenhet bekräftar de officiella förklaringarna
att en konspiration ledd utifrån använde sig av ett utbrett industrisabotage
som ett led i att få regeringen på fall.
Redan 1931 hade Littlepage tvingats konstatera detta under ett uppdrag i
koppar- och blygruvorna i Ural och Kazakistan. Gruvorna var en del av den
stora koppar-bly-trusten, vars högste chef var Pjatakov, vice folkkommissarie
för den tunga industrin. Tillståndet i gruvorna var katastrofal både när det gäller
produktionen och arbetarnas välstånd. Littlepages slutats då var att sabotagen
var organiserade från den högsta ledningen inom koppar-bly-trusten.
John Littlepages bok ger oss också nyckeln till kunskapen om varifrån den
trotskistiska oppositionen fick pengar till att betala den kontrarevolutionära
verksamheten. Enskilda medlemmar ur den hemliga oppositionen använde sin
maktställning i Sovjetunionen till att förorda inköp av maskiner från vissa fabriker
i utlandet. Produkterna var av låg kvalitet men betalades ändå till det högsta
priset. Mellanskillnaden gav de utländska fabrikerna till Trotskijs organisa-
27
tion i utlandet mot att han genom sina medkonspiratörer i Sovjet såg till att
Sovjet fortsatte att köpa varor från samma fabriker.
Stöld och korruption
Detta kunde Littlepage konstatera på plats i Berlin våren 1931 vid inköp av en
stor beställning av industrihissar till gruvhanteringen. Den ryska delegationen
leddes av Pjatakov. Littleplage hade i uppdrag att undersöka och godkänna de
beställda hissarna. Han upptäckte snart bedrägeriet med hissar av undermålig
kvalité, oanvändbara i gruvorna i Sovjet.
När han för Pjatakov och de andra i den sovjetiska delegationen avslöjade
detta, mottogs han med kyla, bortförklaringar och krav på att han skulle godkänna
hissarna. Det gjorde inte Littlepage. Han trodde vid tillfället att det var
fråga om korruption på det personliga planet, att medlemmarna i delegationen
fick pengar under bordet av hissfabriken. Efter Pjatakovs bekännelse vid rättegång
1937 om hans förbindelse med den trotskistiska oppositionen, konstaterade
Littlepage att det han hade varit med om var något mycket större än personlig
korruption. Pengarna under bordet var avsedda till att betala den hemliga
oppositionens verksamhet i Sovjet såsom sabotage, terrorism, mutor och
propaganda.
Sinovjev, Kamenjev, Pjatakov, Radek, Smirnof, Tomskij, Bucharin och andra,
som borgerliga massmedia i väst så mycket ömmar för, använde sig av de
förtroendeuppdrag som de hade fått av det sovjetiska folket och partiet för att
stjäla pengar ur statskassan, för att användas av socialismens fiender i utlandet,
att underminera, sabotera och bekämpa det socialistiska samhället i Sovjetunionen.
Planerade statskupp
Brottets art när det gäller stöld, sabotage och korruption var allvarlig. Men utvecklingen
av oppositionens verksamhet gick mycket längre än så. Den kontrarevolutionära
konspirationen förberedde ett maktövertagande genom en
statskupp där hela det sovjetiska ledarskapet skulle elimineras. Mordet på alla
framträdande personer i kommunistpartiets centralkommitté var hörnstenen i
denna konspiration. Statskuppens militära planer skulle genomföras av en
grupp generaler under ledning av marsalken Tuchatjevskij.
Enligt Isaac Deutscher, trotskisten som har skrivit ett stort antal böcker mot
Stalin och Sovjetunionen, skulle statskuppen börja med en militär operation
mot Kreml och mot de viktigaste förbanden i storstäderna Moskva och Le-
28
ningrad. Konspirationen skulle enligt Deutscher ledas av Tuchatjevskij tillsammans
med Gamarnik, chef för de politiska kommissarierna inom armén,
generalen Yakir, Leningrads kommendant, generalen Ouborevitch, kommendant
för Moskvas militärakademi och general Primakov, en av cheferna för kavalleriet.
Marsalk Tuchatjevskij var en gammal tsarofficer som hade gått över till Röda
Armén efter revolutionen. År 1930 var ca 10 procent av officerskåren, eller
ca 4500, gamla tsarofficerare. Många av dessa gamla tsarofficerare hade aldrig
gett upp sina borgerliga värderingar, utan väntade i det tysta för att få kämpa
för dem. Möjligheten kom med oppositionens förberedelse till statskupp.
Bolsjevikerna var starka, men den civila och militära konspirationen skaffade
sig starka vänner.
Enligt Bucharins bekännelse vid den offentliga rättegången 1937, hade den
trotskistiska oppositionen i utlandet gjort en överenskommelse med Nazityskland
om att stora landområden, bla Ukraina, skulle överlåtas till Nazityskland
efter den kontrarevolutionära statskuppen i Sovjetunionen. Det var betalningen
som Nazityskland krävde för det utlovade stödet åt kontrarevolutionärerna.
Enligt Bucharin hade han fått veta detta av Radek som i detta ärende hade fått
direktiv från Trotskij. Alla dessa konspiratörer, som hade höga positioner inom
det socialistiska samhället, som hade valts att leda, förvalta och försvara det
socialistiska samhället, arbetade istället för dess undergång.
Betänk dessutom att allt detta fortskred under 1930-talet, när det nazistiska
hotet växte lavinartat, nazistarméerna satte Europa i brand och en invasion av
Sovjetunionen förbereddes.
Konspiratörerna dömdes i offentliga rättegångar till döden som förrädare.
De som gjorde sig skyldiga till sabotage, terrorism, korruption, förberedelser
för mord och som ville ge bort en del av landet åt nazisterna kunde inte ha slutat
på annat sätt. Att kalla dem för ”offer” är helt felaktigt.
Lögnaktiga siffror
I detta sammanhang kan det vara av intresse att veta vad den västerländska
propagandan genom Robert Conquest har ljugit för oss om utrensningarna i
Röda Armén.
I ”Den stora terrorn” skriver Conquest att 1937 fanns 70000 officerare och
politiska kommissarier i Röda Armén och att 50 procent, eller 15000 officerare
och 20000 kommissarier, skulle ha fängslats av den politiska polisen och
antingen skjutits eller fått tillbringa resten av livet i arbetsläger. Liksom i öv-
29
rigt i boken finns inte heller här någon sanning i Conquests påstående.
Historiken Roger Reese har i uppsatsen ”The Red Army and the Great Purges”
lagt fram fakta i frågan och visat vad utrensningarna 1937-38 verkligen
betydde för armén.
Antalet ledare inom Röda Armén och flygvapnet, officerare och politiska
kommissarier, var 1937 144300 och växte hela tiden till att i början på 1939
omfatta 282300 man. Under utrensningarna 1937-38 fick 34300 sparken av
politiska orsaker, men i maj 1940 hade redan 11596 fått upprättelse och blivit
återinsatta på sina poster. Detta betyder att 22705 officerare och politiska
kommissarier (13000 arméofficerare, 4700 i flygvapnet och 5000 politiska
kommissarier) fick sparken från armén under utrensningarna 1937-38. Detta är
7,7 procent av alla officerare och kommissarier och inte 50 procent vilket Conquest
angav. En del av dessa 7,7 procent vet vi blev dömda som förrädare, men
det tillgängliga historiska material tyder på att de flesta återgick till det civila
livet.
En sista fråga. Var rättegångarna 1937-38 rättvisa mot de åtalade?
Låt oss ta upp som exempel Bucharins rättegång, den högsta partifunktionären
som arbetade åt den hemliga oppositionen. Enligt den dåvarande USA-ambassadören
i Moskva, Joseph Davies, en känd advokat som fanns i rättssalen
under rättegångens alla dagar, hade Bucharin fått prata fritt under hela rättegången
och själv fått lägga fram sin sak utan förhinder.
Joseph Davies skrev till Washington att det som kom fram i rättegången väl
visade att de anklagade hade gjort sig skyldiga ”till brotten vilket blev bevisat”.
Och vidare: ”Det är en allmän känsla bland diplomaterna som var närvarande
under rättegången att bevisen har fastställt förekomsten av en mycket
allvarlig sammansvärjning”.
Lär av historien!
Diskussionen om det sovjetiska kriminalvårdssystemet under Stalin, om vilket
det har skrivits tusentals lögnaktiga artiklar och böcker och spelats in hundratals
lögnaktiga filmer, har en del lärdomar att ge.
Fakta visar än en gång att historien om socialismen som ges ut i den borgerliga
pressen till största delen är falsk. Högern har genom press, radio och TV
möjlighet att förvirra och förvränga och få stora massor av människor att uppfatta
rena lögner som sanning. Speciellt gäller det historiska frågor. Nya historier
från högern måste därför antas som falska så länge motsatsen inte är bevisad.
Denna försiktiga attityd är nödvändig. Faktum är att trots att högern kän-
30
ner till de ryska forskarrapporterna, fortsätter den att ge ut lögnerna som har
lärts ut de senaste 50 åren och som nu är totalt avslöjade. Högern följer sitt historiska
arv – en lögn som upprepas gång på gång, blir till slut en sanning. Efter
det att de ryska forskarrapporterna började att publiceras i väst, kom en bokutgivning
igång i många länder vars enda syfte är att bekämpa de ryska rapporterna
och på nytt få alla gamla lögner att framstå som sanning. Det är påkostade
böcker med lögner om kommunismen och socialismen från pärm till pärm.
Högerns lögner upprepas för att bekämpa dagens kommunister! Lögnerna
är till för att arbetarna inte ska finna något alternativ till kapitalism och nyliberalism.
De är en del av det smutsiga kriget mot kommunisterna som har alternativen
till framtiden, det socialistiska samhället. Allt detta ställer stora krav
på oss som har en socialistisk historieuppfattning. Vi måste ta ansvar för att göra
de kommunistiska tidningar till arbetarklassens verkliga tidningar, för att stå
emot borgarnas lögner!
Detta är en av de viktigaste uppgifterna i dagens klasstrider som inom en
kort framtid kommer att utvecklas med nya krafter.
31
Mördades miljoner oskyldiga människor i Sovjetunionen under 30-
och 40-talen? Vilken är sanningshalten bakom denna oerhörda anklagelse?
I kapitalismens och imperialismens ständiga smutskastning och
förtal av socialismen i allmänhet och bolsjevikerna i Sovjetunionen i
synnerhet, är påståenden om ”Stalinperiodens obeskrivliga terror” ett
stående inslag. Kalla krigets epok ”krävde” att socialismen och kommunismen
utmålades i de mest barbariska och omänskliga färger, bla
för att motverka att västvärldens arbetare skulle lockas av ett politiskt
och ekonomiskt system, där kapitalistisk utsugning, privatägande av
produktionsmedel och profitjakt var avskaffad.
Efter socialismens fall i Östeuropa och Sovjetunionens upplösning
för knappt tio år sedan, har under 90-talet de anti-kommunistiska hetskampanjerna
ökat i omfattning och bredd. Det är en internationell företeelse.
Men också i vårt land är samstämmigheten från Carl Bildt till
Göran Persson och Gudrun Schyman stor i detta avseende. Olaglig registrering
av kommunister och radikala arbetare, 22000 socialdemokratiska
angivares smutsiga hantverk, försvaras med att det var ”led i
kampen mot kommunismen” i vårt land.
Påståendena om miljontals oskyldiga offer i Sovjetunionen är därvid
ett av argumenten. Siffror på 20, 30, ja till och med 50 miljoner förekommer
i debatten, och blotta omnämnandet av dessa siffror anses
därefter vara bevis nog för ”vänsterns och kommunismens skuld”.
Alltför länge har kapitalismen och anti-kommunistiska propagandamakare
oemotsagda framfört dessa obevisade påståenden, allt enligt
formeln att upprepas en lögn tillräckligt många gånger, blir den en vedertagen
sanning.
Särskilt som ifrågasättande och kritik av dessa påståenden oftast
stämplats som att vederbörande därmed dömer sig själv. Så har antikommunistiska
krafter och reaktionens talesmän med rädslan som vapen
velat framtvinga anpasslighet till deras bild av historien eller åtminstone
tysta en kritisk granskning av den.
Idag finns dessbättre möjligheter att avgöra vad som är sant, och
vad som är reaktionär mytbildning och lögnväv, för den som är intresserad
av ta frågan på allvar. De sovjetiska arkiven från KGB och andra
säkerhetstjänster från den aktuella perioden har öppnats och finns sedan
ett antal år tillgängliga för forskare och historiker.
Därmed kan historien granskas och årtiondens nidbilder ställas mot
konkreta fakta.
I denna skrift har Mario Sousa, mångårig medlem av KPML(r):s
partiledning, gjort en grundläggande sammanställning av fakta, baserad
på källmaterial från flera historiker vars forskningsarbeten publicerats
under 90-talet.
Broschyrens text bygger på en artikelserie publicerad i Proletären
sommaren 1998.
Mario Sousa
Busschaufför
