Mera kärnkraft? Nej tack!

Maud Olofsson måste vara en av Sveriges mest bedrägliga politiker. Någonsin. Som när hon försöker dölja centerns förräderi i kärnkraftsfrågan genom att pladdra om en påstådd storsatsning på förnyelsebar energi.

2010-11-01

Det är bara ett problem med pladdrandet. Den påstådda storsatsningen finns inte. Det förnyelsebara energins självutnämnda kejsarinna är naken.

Aftonbladets ledarsida (9/2) påpekar att målet om 50 procent förnyelsebar energi till år 2020 inte är mycket att yvas över. Eftersom EU:s minimikrav för Sverige är satt vid 49 procent. Visst är det avslöjande. Det som Maud Olofsson framställer som rasande ambitiöst, rentav som ett miljömässigt världsrekord, utgörs i själva verket av en ynka procentenhet mer än den miniminivå som ålagts Sverige och som Sverige gått med på.

Ändå är sanningen faktiskt värre än så. Enligt Energimyndighetens senaste rapport, med siffror från
2006, så består den svenska energikonsumtionen idag till 43 procent av förnyelsebar energi. Det är en internationellt sett hög siffra, men den är inte anmärkningsvärd, då tillgången på vattenkraft och biobränsle från skogen ger Sverige särskilt goda möjligheter att producera förnyelsebar energi.

Varvid transportsektorn utgör det stora problemet. Där utgör den förnyelsebara energin bara 1 procent av konsumtionen.

Alltnog. Mellan 1990 och 2006 ökade den förnyelsebara energins andel av totalkonsumtionen från 30 till 43 procent, dvs med 13 procentenheter på sexton år, att jämföra med Maud Olofssons strålande ambition om att öka andelen med 7 procentenheter på fjorton år.

Hur man än vänder och vrider på denna sak, så innebär därmed Maud Olofssons påstådda storsatsning på förnyelsebar energi i själva verket en uppbromsning av en försiktigt inledd energiomställning.

Detta är alls inte underligt. Varje satsning på kärnkraft innebär dels att alternativa, förnyelsebara energiformer, som vindkraft, hamnar på undantag och dels att nödvändiga och fullt möjliga energibesparingar blir mindre angelägna, rentav olönsamma. För skall de stora kraftbolagen satsa på nya kärnkraftverk, så skall de också kunna räkna hem profiten på de enorma investeringar som nya kärnkraftverk innebär. Vilket kräver storskalig produktion – och konsumtion – under lång tid.

Detta är grundfrågan. Kärnkraftslobbyns förtjusning i kärnkraft beror inte ett skvatt på att kärn-kraften är miljömässigt bättre än andra energiformer, det är den inte, eller billigare, det är den absolut inte, utan enbart på att storskaligheten gör den mer vinstgivande för de stora kraftbolagen, om och när den är kraftigt statssubventionerad, som idag.

Det senare bör understrykas. Utan stora statssubventioner lär det inte byggas ett enda nytt kärnkraftverk i Sverige, trots att regeringen nu öppnat för sådana byggen. För att investeringskostnaderna är för stora och vinstutsikterna för osäkra. Räkna därför med att regeringen kommer följa upp den nu gjorda energiuppgörelsen med löften om statligt stöd till kärnkraften, anförd av majoren Björklund. Kärnkraft kräver skattesubventionerade profiter.

Kärnkraftsdebatten omges av många myter. Den mest frekventa är att de höga elpriserna beror på att elproduktionen i Sverige är för liten. Det är inte sant. Sverige producerar för närvarande ett överskott av el och prognoserna säger att överskottet kommer att växa de kommande åren, trots att alla produktionsresurser inte används.

De höga elpriserna beror istället på avregleringen av elmarknaden, som innebär att elpriset bestäms av det högsta dagspriset på den nordiska elbörsen. Denna marknadsordning ger svenska konsumenter europeiska elpriser, trots den stora tillgången till den billiga energikälla som vattenkraften utgör. Samtidigt som den monopoliserade kraftbranschen gör enorma profiter på just den billiga vattenkraften.

Det finns en enkel och självklar lösning på detta problem. Återreglera elmarknaden och förstatliga hela kraftindustrin. Det ger möjlighet till både låga priser på el, som före avregleringen, och en målmedveten, statligt dirigerad satsning på förnyelsebar energi och på energibesparingar.

För vår del vidhåller vi det nej till kärnkraft som vi förespråkade inför folkomröstningen 1980 och som vi vidhållit alltsedan dess. Av självklara skäl. Trots att snart 30 år förflutit har kärnkraftsindustrin inte lyckats lösa de säkerhetsmässiga och miljömässiga problem som är förknippade med kärnkraft, vilket visas av att svenska Forsmark var en hårsmån från en härdsmälta så sent som sommaren 2006, av expertisen bedömd som den allvarligaste incidenten sedan Harrisburg och Tjernobyl, och av att avfallsproblemet är lika olösta som någonsin.

Lägg därtill de enorma miljöproblem som uranbrytningen utgör, samt kärnkraftens koppling till kärnvapen, och ett fortsatt nej är en självklarhet. I förlängningen utgör kärnkraften ett hot mot mänskligheten.

Till detta måste kärnkraftslobbyns monumentala hyckleri påtalas. Uranbrytning är ok i Gabon och Namibia, och möjligtvis i Kanadas och Rysslands ödemarker, men absolut inte i Sverige. Här är uranbrytning för farlig. Och naturligtvis är den kärnkraft som i Sverige är lösningen på hela världens klimatproblem absolut otillåten i ett land som Iran. Kärnkraftens problem skall i görligaste mån exporteras till andra, mindre nogräknade länder och dess påstådda lycka är absolut inte till för alla. Fy fan för sådan dubbelmoral.

Just hyckleriet går som en röd tråd i den svenska kärn-kraftspolitiken. Sedan folkomröstningsbeslutet om en avveckling, så har inga mått och steg vidtagits för att göra en sådan möjlig. Barsebäck har visserligen stängts ner, men samtidigt har övriga kärnkraftverk gett tillstånd att utöka kapaciteten, vilket gör att den kärn-kraftsproducerade elen idag är större än 1980.

Nu sluts hyckleriets cirkel genom att kraftbolagen också ges tillstånd att byta ut gamla reaktorer mot nya, tvärtemot folkomröstningens beslut.

Det allvarligaste i detta är att Sverige hamnat på efterkälken vad gäller att utveckla förnyelsebara energiformer. Vindkraften är det tydligaste exemplet. I Danmark, som saknar kärnkraft, svarar idag vindkraften för 20 procent av elproduktionen och målet är att den år 2020 skall svara för 50 procent. Att jämföras med Sveriges ynka 0,8 procent vindkraft (1,4 TWh).

Men Danmark är alls inte ensamt. I Tyskland ger vindkraften idag 38 TWh, vilket är mer än hälften av den svenska kärnkraftsproduktionen. Spanien ligger inte långt efter. Skillnaden beror inte på att det blåser mer i Danmark, Tyskland eller Spanien, utan enbart på att kärnkraftsindustrin och dess lobby bromsat utvecklingen av vindkraft. I medveten avsikt att låsa in Sverige i ett för kärnkraftsindustrin lönsamt kärnkraftsberoende.

Till detta skall en viktig observation göras. Den målmedvetna satsningen på vindkraft har gjort Danmark till världsledande vad gäller utveckling av vindkraftsteknologi och produktion av vindsnurror. Vindkraften ger inte bara el, utan också jobb.

Detta är något att ta efter. En kraftfull satsning på vindkraft och på inhemsk produktion av vindkraftverk ger nya jobb. Här och nu, mitt i krisen. Att bygga vindkraftverk kräver ingen projekteringstid på tio år eller mer.
Vår uppfattning kan sammanfattas enligt följande:

•Följ folkomröstningens beslut – avveckla kärnkraften.

•Återreglera elmarknaden. Förbjud kraftbolagen att ta ut överpriser på el. Beordra statliga Vattenfall att avveckla brunkolsproduktionen i Tyskland för att istället använda alla tillgängliga resurser till att utveckla produktion av förnyelsebar energi i Sverige.

•Satsa på energibesparingar och på en kraftfull och omedelbar utbyggnad av vindkraften. Vindkraft ger inte bara förnyelsebar energi, utan också jobb i krisen.

För övrigt anser vi att det är ett demokratiskt renlighetskrav att ett beslut bara kan rivas upp av den instans som fattat det. Vare sig regering eller riksdag har rätt att ändra på svenska folkets beslut i folkomröstningen 1980. Skall beslutet omprövas, så skall det göras av folket självt. I en ny folkomröstning.

Varvid vi omedelbar deklarerar vår ståndpunkt: Mera kärnkraft? Nej tack!

Anders Carlsson

Partiordförande