Venezuela och socialismen

Hade Lenin fel? Utgör den parlamentariska vägen till socialismen en faktisk möjlighet? Frågan har ställts av den bolivarianska revolutionen i Venezuela, där Hugo Chávez inte bara vunnit val efter val, utan också använt varje segerval till att flytta fram revolutionens positioner. För att allt tydligare ställa socialism som politiskt mål.

2010-10-19

Men i söndags tog det stopp. Chávez och hans anhängare förlorade folkomröstningen om en reformerad, mer uttalat socialistisk konstitution, om än knappt.

Chávez erkände sig snabbt besegrad. Med kommentaren att den knappa valförlusten var att föredra framför en valseger med lika knapp marginal.

Det är en klok kommentar i ett Venezuela där borgarklassen alls inte är besegrad och långtifrån exproprierad, bara politiskt tillbakaträngd. I en sådan situation kan revolutionen inte avancera genom knappa valsegrar, utan endast genom en massiv mobilisering av en bred folkmajoritet, gärna bekräftad i val, men med egen maktutövning som huvudsaklig och nödvändig kraftkälla.

”Revolutionen är ingen tebjudning”, sa på sin tid Mao Tse-tung. Vilket är en sanning som står sig. Särskilt vad gäller socialistiska revolutioner. Den socialistiska revolutionen är den mest dramatiska revolution som historien känner. För att den lämnar överklassen utan återvändo. Efter den borgerliga revolutionen, som den i Frankrike 1789, kunde den feodala aristokratin återuppstå som borgarklass, vilket stora delar av den också gjorde. Men i den socialistiska revolutionen är borgarklassen räddningslöst förlorad. Vilket gör att borgarklassen inte skyr några medel i kampen mot socialismen.

Så här långt har den bolivarianska revolutionen i Venezuela varit av demokratisk karaktär. Hugo Chávez har frigjort landet ur imperialismens ok och de fattiga från överklassens omedelbara tyranni. Vilket är en häpnadsväckande bedrift med tanke på revolutionens ungdom. Men Chávez har inte ”exproprierat kapitalisterna”, har inte vänt upp och ned på de grundläggande egendoms- och maktförhållandena i landet. Vilket inte motsägs av en hel förstatliganden.

Med den reformerade konstitutionen, och med det uttalade målet att bygga socialism, utmanade Chávez dessa egendoms- och maktförhållanden mer på djupet, fortfarande mer i ord än i handling, men ändå utmanande nog för att för att föra in revolutionen i skärpt läge. Varvid en knapp valseger för Chávez tveklöst hade inspirerat en borgerlig kontrarevolution till den mest frenetiska aktivitet.

Det är bara i liberala sagoböcker som borgarklassen respekterar valresultat som ifrågasätter dess existens som klass. Se bara på Chile 1973 eller på Nicaragua 1984.

I en situation då Chávez och den politiska alliansen bakom honom uppenbart misslyckades med att mobilisera den fattiga folkmajoriteten, så är det inte givet att revolutionen gått segrande ur en sådan kraftmätning.

När Chávez och hans anhängare talar om den parlamentariska vägen till socialismen, så skyndar de sig att tillägga att denna väg har ”kontrollen över kasernerna” som förutsättning. Vilket ger den bolivarianska revolutionens speciella karaktär.

Men ”kontrollen över kasernerna” är inte given för alltid och är framförallt inte given i ett skede då revolutionen radikaliseras. Tvärtom visar all historisk erfarenhet att tidigare vänner snabbt förvandlas till fiender i en radikaliseringsprocess. Varför det gäller att bygga upp parallella maktstrukturer, baserade på folket självt. Något som pågått och pågår i Venezuela.

Nederlaget i folkomröstningen är naturligtvis ett bakslag. Men inte ens den parlamentariska vägen till socialismen avgörs vid valurnorna, om den nu ens finns, utan av folkmajoritetens vilja och förmåga att driva revolutionen vidare, också när det måste ske i öppen kamp mot en beväpnad kontrarevolutionen.

För denna historiska erfarenhet lär vara oomkullrunkelig: Ingen härskande klass ger frivilligt upp sin makt och sina privilegier, särskilt inte en härskande borgarklass. Överklasen försvarar tvärtom sin makt och sina privilegier med alla till buds stående medel.

Menar Chávez allvar med sin socialism, vilket vi tror och hoppas, så måste han och det som skall bli Venezuelas förenade socialistparti, förr eller senare ta striden mot den borgerliga kontrarevolution som slapp undan efter det misslyckade kuppförsöket 2002. För att socialismen inte kan tillåta sig någon vänlighet mot borgarklassen och då rakt inte mot kontrarevolutionen.

För vår del menar vi att Lenin hade rätt. Vilket inte betyder att Chávez har fel. Så här långt har den bolivarianska revolutionen drivits framåt av valsegrar, vilket är gott och väl.

Men vad göra när valsedeln inte längre räcker?

Det är den frågan som ställs av söndagens valnederlag och det är den frågan som de revolutionära krafterna i Venezuela måste besvara. Vilket alls inte betyder att valsedeln måste avvisas som bekräftande metod, om nu våra liberala patentdemokrater inbillar sig det. Utan bara att den fortsatta revolutionen kräver ett mycket större mått av demokratiskt deltagande än vad som kan mobiliseras och uttryckas i val.

Ibland kan ett nederlag vara nyttigt, om det bara tas på rätt sätt och resulterar i riktiga slutsatser. Varvid det inte finns någon anledning att betvivla den bolivarianska revolutionens kreativitet.

Hur löser Chávez och den bolivarianska revolutionen situationen? Vi är fortsatt optimistiska. Och framförallt mycket nyfikna.

Anders Carlsson

ordförande, Kommunistiska Partiet