När vi på kommunisternas sommarläger ska diskutera den missledda strejken våren 2008 inom det i stort sett helt kvinnodominerade Vårdförbundet finns det anledning att påminna om att det i dagarna är exakt 120 år sedan den första kända kvinnostrejken i Sverige. 4 juli 1888 hade de oorganiserade murarhantlangerskorna på ett bygge på Flemminggatan i Stockholm fått nog av omänskligt slit för en lön som inte gick att leva på.
Typiskt att kvinnor hänvisades till det tunga och mycket farliga arbetet att på ofta bräckliga träställningar bära upp murbruk till de ofta fem våningar höga hus som på den tiden växte fram i Stockholm. Dagen lång bar de så kallade brukssmäckorna ett ok och två träämbar, träspänner, med murbruk. En börda på hela 60 kilo.
Så här beskrevs hantlangerskornas arbete av signaturen "Murargrabb" i den samtida arbetartidskriften "Under röd flagg": "Di bär fyra i lag: den första går från laven å en trappa upp, den andra och den tredje hvar sina två trappor upp, å den fjärde går omkring och tömmer – ett djävla göra att förstöra händerna. Å att ta emot ovett sen! Därför tura flickorna om att också med de. En å annan gång ve ombytena kan di komma åt att räta på ryggen eller säja varann några ord, men d'ä inte ofta."
Aftonbladet rubricerade händelsen "Stockholms första qvinnostrejk" och så här tecknar Svenska Dagbladet 5 juli 1888 strejkens första dag:
"Arbeterskorna vid byggena på Kungsholmen ha i går börjat strejka. De har fortsatt till Vasastaden och taga der varande arbeterskor med sig. Meningen är att som idag fortsätta till byggena i andra delar av staden. Deras begäran är att få avlöningen höjd till 18 öre i timmen, för närvarande betalas 16 eller 17 öre per timme. Arbetstiden är 12 timmar per dygn. Hittills ha inga oordningar förefallit. Detektiv och uniformerad polis åtföljer det qvinliga tåget."
I flera dagar drog kvinnorna från bygge till bygge och alltfler anslöt sig till strejken. Detta trots att de enligt tidningsreferat blev "… bemötta med gyckel från ungsvennerna på byggnadsställningarna, men de beslutsamma 'jäntorna' läto sig icke detta bekomma utan fortsatte lugnt sin väg."
60 hantlangare av en kår på högst 200 samlades till strejkmöte vid Lilljans. Sammanhållningen var tydlig och så småningom biföll alltfler byggmästare kvinnornas krav och arbetet återupptogs på byggena.
Trots sin relativa obetydlighet fick strejken stor uppmärksamhet i sin samtid just därför att den lyckade aktionen av leddes och genomfördes av kvinnor. I övrigt finns inte många likheter med den strejk som vi idag ska behandla, men som föredöme är murarhantlangerskornas vilda strejk 1888 för evigt inskriven i den svenska arbetarklassens rika historieskatt.
När vi på kommunisternas sommarläger 2008 diskuterar Vårdförbundets långa strejk i våras som pågick från 14 april till 28 maj gör vi det i syfte att dra slutsatser för framtiden av den kamp som många medlemmar i det kvinnodominerade Vårdfacket satte så stora förhoppningar till. En kamp som, fråga mig inte för vilken gång i ordningen, ändade som en klassisk nederlagsstrejk.
I nederlagets stund för arbetarsaken måste vi kommunister höja blicken och nyktert analysera strejken, för att öka våra kunskaper om hur vi ska tackla framtida arbetsmarknadskonflikter. Men då kamrater handlar det inte främst om strejktaktik, om hur en av medvetna klasskämpar ledd strejk skulle eller borde utformas. Sådana analyser är förvisso intressanta, viktiga och nödvändiga och jag börjar med att beröra den sidan av saken.
Men låt mig redan nu säga att i första hand ska vi kommunister i vårt agerande i klasskampen alltid orientera oss utifrån partiets huvuduppgift i partibyggets period, att växa och dra till oss nya medlemmar bland de mest medvetna arbetskamraterna.
Vårdstrejken 2008 har egentligen sin upprinnelse i Vårdförbundets acceptans av individuella löner, en utveckling som tog sin början redan under den förre KFML-SKP:aren Inger Ohlssons ordförandeskap i början av 1990-talet. Hon efterträddes 1994 av Eva Fernvall som på hösten 1995 blev strejkgeneral.
Redan då konstaterade Proletären att TCO-anslutna Vårdfacket stod friare än LO-förbunden till socialdemokraternas krav på fackföreningarnas underkastelse till regeringspolitiken.
Då, som nu, hade det kvinnodominerade Vårdförbundet under en rad år halkat efter i löneutvecklingen. Då, som nu, hade kraven på rejäla lönelyft växt fram underifrån bland Vårdförbundets medlemmar. Då, som nu, formulerades krav på 5000 kronor mer i månaden. Men en stor skillnad hösten 1995 mot hösten 2007 var att Eva Fernvall och förbundsstyrelsen öppet och kraftfullt stödde medlemskravet på 5000 kronor mer i månaden.
Men förbundsledningen fick kalla fötter och inför strejken ändrades kravet från det konkreta 5000 kronor till det fackligt oförsvarliga kravet: "Våra medlemmar ska ha mer än andra".
Strejken inleddes 20 november 1995 då 4000 medlemmar lämnade sina arbetsplatser. Engagemanget från medlemmarna var intensivt, liksom stödet från allmänheten. En månad senare utvidgades strejken till att omfatta 7000 medlemmar. 22 december trotsade
Elektrikerförbundet LO-ledningens motstånd och tog ut sina medlemmar i en sympatiblockad med de strejkande sjuksköterskorna. Sympatistrejker genomfördes också av elektriker vid sjukhusbyggena i Luleå/Boden och Örebro. Aktioner som ytterligare stärkte strejkviljan hos Vårdförbundets medlemmar.
Ändå svek Eva Fernvall och förbundets ledning och skrev efter sju veckors strejk på ett svekavtal, i jämförelse med medlemskravet 5000 kronor ett av de uslaste avtal som skådats i landet. Avtalet var 5-årigt, löneökningarna låg i paritet med övriga fackföreningars, med undantag av en smaklös garanti att Vårdförbundets medlemmar lovades 0,5 procent mer per år än Kommunals och SKTF:s medlemmar. Nu infördes också den hatade skrivningen att inga miniminivåer garanteras för enskilda medlemmar. Inte undra på att Proletärens på förstasidan i nr 2/1996 hade rubriken: "Sjuksköterskor rasar mot avtalet". Hos många, många medlemmar i Vårdförbundet sitter minnet av sveket 1995-96 kvar ännu idag.
Efter strejken ändrade Vårdfacket sin lönepolicy. Eva Fernvall fördömde strejkvapnet och medlemmarna uppmanades öppet att byta jobb för att i individuella förhandlingar öka sin lön. Under en rad år blev också löneutvecklingen bättre än för jämförbara grupper. Mest därför att landstingen fick pengar över när de under 1990-talets senare hälft gjorde sig av med undersköterskor och vårdbiträden i tiotusental.
2005 gick Eva Fernvall vidare och tackades för sina drängtjänster åt stat och kapital genom direktörsjobb på Apoteket AB. Hon efterträddes av Anna-Karin Eklund. Samma år tog Vårdförbundet ännu ett remarkabelt steg i avtalsrörelsen och undertecknade ett evighetsavtal som löpte tills vidare, år från år. Avtalet garanterade ynka två procent i lönelyft årligen, naturligtvis utan individgaranti.
De två procent som den fackliga ledningen hävdade skulle vara golv blev i verkligheten till tak. Inte konstigt tänker luttrade kommunister som vet att under kapitalismen ger arbetsköpare, privata likaväl som offentliga, aldrig mer i lönelyft än vad de måste. Men sådan basal facklig kunskap var för länge sedan glömd hos Vårdförbundets ledning. Så blev också evighetsavtalets resultat att Vårdförbundets medlemmar lönemässigt började halka betänkligt efter jämförbara arbetargrupper.
Det är mot denna fond som krav på kraftigt ökade löner börjar växa fram bland medlemmarna inom Vårdförbundet under 2007. Betänk också att det har gått tolv år sedan den förra nederlagsstrejken. År med en kraftig nyrekrytering till sjuksköterskekåren. Bland dessa, de yngsta och sämst betalda medlemmarna där många bara tjänat ynka 18-19000 kronor per månad efter tre års högskolestudier och flera års anställning, fanns inga egna erfarenheter av sveket 1995. Särskilt bland dessa grupper växte krav på kraftiga lönelyft, men missnöjet med dåliga löner fanns också hos många med långa anställningar.
Trycket underifrån ledde till att förbundsledningen hösten 2007 tvingades utnyttja möjligheten att säga upp sitt tidigare så hyllade evighetsavtal. Avtalstiden och den lagstadgade fredsplikten löpte då ut 1 april 2008. De offentliga arbetsgivarna i SKL, Sveriges Kommuner och landsting, visade under dessa månader en hårdnackad attityd till de växande kraven på rejäla lönelyft.
I Västerås konkretiserades detta till 5000 kronor i månaden, samma krav som i den förra strejken. Via ett upprop på internet spreds kravet snabbt landet runt. Tyvärr hade de käcka och kampvilliga initiativtagarna ringa erfarenhet av kollektiv kamp och kravet formulerades så att alla som stödde detsamma också lovade att individuellt säga upp sig 30 april om inte arbetsgivarna gick med på den krävda löneökningen på 5000 kronor i månaden.
Vårdförbundets ledning avvisade detta krav till förmån för sitt eget betydligt modestare yrkande på 1700 kronor vardera för åren 2008 och 2009. Men när avtalet löpt ut och SKL accepterade medlarnas ännu sämre bud så rekommenderade förbundsstyrelsen ändå den avtalsbeslutande kongressen att anta medlarbudet. Nu var dock medlemstrycket så starkt att kongressen avvisade budet. Därefter utlöste förbundsledningen motvilligt strejken 14 april.
Strejkens förlopp är närhistoria som inte behöver detaljredovisas i denna församling.
Slutresultatet efter 6 veckors strejk blev att förbundskongressen med röstsiffrorna 148 ja mot 50 nej godkände ett uselt svekavtal.
Svek, därför att trots att medlemsopinionen så tydligt var beredd till fortsatt strejk så godkände kongressens majoritet medlarnas avtalsförslag. Medlemmarna tvingas nu arbeta under ett avtal som inte ens kommer i närheten av de krav förbundsledningen ställt i förhandlingar och som ligger oändligt långt från medlemmarnas eget berättigade krav.
Men här måste också framhållas ett annat svek, det från partierna och politikerna i kommuner och landsting, regering och riksdag. I valtider talar dessa vitt och brett om att satsa på vård och omsorg – sådant snack ger röster. Men mellan valen är det inte beredda att i handling ge en anständig lön till de yrkesgrupper som utgör basen i vården av och omsorgen om de sjuka.
För som Proletären från konfliktens första dag framhållit är de vårdanställdas lönekrav och kamp politisk. Alla löner i den offentligt drivna tjänstesektorn finansieras av skattemedel och kan ytterst bara höjas genom politisk kamp. Därför är politikernas tydliga motstånd mot höjda sjuksköterskelöner ett gigantiskt politiskt svek.
Varför agerade då Vårdförbundets ledning som den gjorde? Att resultatet 2008 blev detsamma som 1995, en nederlagsstrejk, är ställt utan allt tvivel.
Liksom förövrigt de allra flesta svenska fackliga ledningar inom TCO och LO är förbundsledningen i Vårdförbundet totalt försvuren till den nyliberala kapitalismens ramar. Men det betyder inte att nederlagsstrejken måste ha varit arrangerad från början.
Min uppfattning är att sveket inte var planerat från Vårdförbundets ledning. Men som alltid i dessa sammanhang är osvuret alltid bäst.
I avtalsrörelsen klämdes sjuksköterskornas fackliga ledare mellan kraven från en allt aktivare medlemsopinion och de av kapitalismen givna ramarna. Medlemskrav som i princip låg långt utöver ramarna och därför lika långt över vad Vårdfackets ledning någonsin hade kunnat tänka sig. I och med den självständiga aktiviteten bland sjuksköterskorna förlorade förbundsledningen det för dem nödvändiga manöverutrymmet.
När avtalet väl var uppsagt ökade medlemstrycket ytterligare. Förbundsledningen tvingades vänta ut ett medlarbud, vilket de mer än gärna sa ja till. Men då spelade medlemstrycket och den kvarvarande demokratin i Vårdförbundet ledningen ett nytt spratt när kongressen röstade nej till medlarbudet.
Enda utvägen blev att utlösa strejken och driva den till nederlag. Gissningsvis fanns ännu hos Eklund & Co en stilla närd förhoppning att arbetsgivarna skulle ge dem något. Men när kongressdelegaterna, som består av förbundets mellankader på avdelningsnivå med hygglig kontakt med medlemsbasen, bedömdes som tillräckligt möra kom så ett nytt uselt medlingsbud vilket ändade strejken.
I en artikel på Vårdförbundets hemsida med rubriken "Därför sa vi ja" försvarar Anna-Karin Eklund svekavtalet. Hemsidesredaktören ställer bland annat följande intressanta fråga: Hade en kraftfullare strejk kunnat pressa fram ett bättre avtalsförslag?
– Nej, svarar Vårdförbundets ordförande. Det finns restriktioner för hur en strejk kan bedrivas inom vården. Vi måste hela tiden ta ett samhällsansvar och se till att tredje man drabbas så lite som möjligt. Och strejken har i sig begränsad effekt: håller man på för länge försvinner effekten.
Ett intressant svar. För till viss del har Eklund rätt. Som vi skrivit i Proletären har strejken i sanning en begränsad effekt inom offentlig sektor och då särskilt inom vården. Den slår inte mot en profit som inte finns, utan fastmer så minskar arbetsgivarnas kostnader samtidigt som skatteinkomsterna rullar in.
Men Eklund undviker nogsamt att konstatera att strejken är politisk. Därigenom missar hon den viktigaste poängen med de vårdanställdas lönekamp, nämligen att sätta kraftfullt tryck på politikerna. Vem vet vad som hade kommit ut av strejken om Vårdförbundets ledning genom dagliga små som stora medlemsdemonstrationer hade satt det kraftfullast möjliga tryck på politikerna landet runt?
Med erfarenheten från Vårdförbundets nederlagsstrejker 1995 och 2008 och från Kommunals nederlagsstrejk 2003 är jag beredd att hävda att offentliganställda bör sträva efter att strejka under valår. För hur ska politikerna kunna sälja sitt ständigt återkommande valfläsk med löften om kraftfulla satsningar på vård och omsorg, om vårdanställda kvinnor och män under senvåren ett valår går i strejk och med kraft demonstrerar sina politiska lönekrav?
Vi anklagar också Vårdförbundet ledning för att åter svika den mest basala fackliga idén, nämligen att det kollektiva uppträdandet är grunden för alla fackliga framgångar. Istället skriver Vårdförbundets ledning i det nya avtalet under på rent vämjeliga skrivningar om individuella löner. Jag måste här ta ett lite längre citat ur den nya avtalstexten:
"Parterna vill fortsätta på den sedan lång tid inslagna vägen att stödja varje arbetsgivares arbete med att få den individuella lönesättningen att vara den sporre för individuell löneutveckling som är en förutsättning för god verksamhet. Detta kommer att gynna individerna men även kollektivet.
Parterna önskar därför åstadkomma en ökad lönespridning som baseras på kunskap, kompetens, erfarenhet och resultat. Genom, att arbetsgivaren beskriver vilka prioriteringar som gjorts utifrån verksamhetens behov av specialist- och funktionsutbildade ökar förutsättningarna för en lönespridning och därigenom möjligheten till löneutveckling över tid."
Med dessa skrivningar i det nya avtalet och genom sveket mot medlemmarnas kollektiv resta lönekrav på 5000 kronor i månaden spelar Anna-Karin Eklund och övriga i förbundsledningen ett mycket farligt spel. Risken är uppenbar att såväl de fackliga som politiska sveken bli en dyrbar läxa för hela arbetarklassen. För varje nederlagsstrejk, och med facit i hand måste sjuksköterskestrejken 2008 räknas i den kategorin, så urholkas fackföreningstanken inom arbetarklassen som helhet. För Vårdfacket kan detta bli problematiskt redan på kort sikt om de stämningar bland sjuksköterskorna som kommit till uttryck i massmedia om att lämna fackföreningen blir mer allmänna.
För saken är ju den att först när de lönearbetande går samman och gemensamt ställer sina egna krav gentemot arbetsgivarna, det vill säga organiserar sig fackligt, först då kan de arbetande vinna framgång i den grundläggande kampen om lönens storlek. En sanning som arbetarklassen gång på gång erfarit alltsedan Marx och Engels dagar.
En sanning som också arbetsgivarna är mycket medvetna om, varför Svenskt Näringslivs strategi så tydligt är inriktad på att snäva in fackföreningarnas handlingsutrymme. Senast manifesterat i initiativet till förhandlingar om ett nytt huvudavtal istället för Saltsjöbadsavtalet.
Återstår frågan om kommunisternas agerande i strejken. Först som sist ska klargöras att det Kommunistiska Partiets uppgift inte är att leda den fackliga kampen. I allmänhet gäller detta såväl för partiets ledning på alla nivåer som för enskilda partimedlemmar. Självfallet ska de medlemmar som till äventyrs har fackliga uppdrag ta detta på fullaste allvar. Likaväl som att alla kommunister som är med i den strejkande fackföreningen måste göra allt de kan för att bidra till att föra strejken till seger.
Men också i denna situation ska kommunisterna först och främst agera i syfte att flytta fram Kommunistiska Partiets positioner, särskilt i förhållande till de mest medvetna strejkande arbetarna. Här råder ingen motsättningen mellan Kommunistiska Partiets intressen och de fackliga intressena utan istället ett dialektiskt förhållande. Partiet har allt att vinna på en lycklig utgång av den fackliga kampen och de strejkande har allt att vinna på att lyssna till kommunisternas erfarenheter och principfulla fasthållande vid klasskampslinjen och arbetarklassens historiska kamperfarenheter.
Tro nu inte att jag fått hybris och ser vårt lilla parti som en möjlig ledning av legala strejker i dagens Sverige. Nej ett sådant agerande skulle på nolltid isolera partiet, göra oss till generaler utan trupper.
Här handlar det om att vi kommunister, precis som i all vår verksamhet, måste utgå från partiets nuvarande uppgifter och utifrån dessa dra slutsatser av vårt eget agerande i och under lönekampen. Partiets och partimedlemmarnas agerande måste värderas utifrån våra allmänna uppgifter under partibyggets period, att växa och dra till oss nya medlemmar bland de mest medvetna arbetskamraterna.
Under en så uppmärksammad lönekamp som Vårdstrejken, och där sjuksköterskornas, de biomedicinska analytikernas och övriga strejkande yrkesgruppers krav vann bred sympati i arbetarleden, skapas ett gynnsamt läge för facklig-politisk agitation. Inte bara för de medlemmar som är med i Vårdförbundet eller som i sin yrkesroll verkar tillsammans med Vårdförbundets medlemmar. Här ges goda möjligheter för Kommunistiska Partiets samtliga medlemmar att till de mest medvetna i umgängeskretsen sprida vår revolutionära syn på den aktuella strejken och lönekamp i allmänhet.
I detta som i all vår verksamhet är Proletären kommunisternas viktigaste verktyg. Därför prioriterade vi sjuksköterskornas kamp vid redigeringen av Proletären. I nummer 8/08 som utkom 21 februari toppade vi förstasidan med rubriken "Vårdlönerna måste höjas". Här presenterades läget i de pågående förhandlingarna mellan Vårdförbundet och de offentliga arbetsgivarna i Sveriges kommuner och landsting. Genom att ge bakgrundsfakta och intervjua tre partimedlemmar, två sjuksköterskor medlemmar i TCO-anslutna Vårdförbundet och en undersköterska medlem i LO-anslutna Kommunal, sökte Proletären sätta fokus på vikten av att bygga kampen underifrån och på enhet över de fackliga gränserna.
Under våren var Vårdförbundets lönestrid den mest uppmärksammade frågan på Proletärens förstasida. I nummer 12 med topprubriken "Sjuksköterskor i löneuppror". Sedan behandlas sjuksköterskornas lönekamp, oftast stort uppslaget, på Proletärens första sida i nummer 14,15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, tills vi slutligen i nummer 23 intervjuar besvikna sjuksköterskor under förstasidesrubriken "Vårdförbundet svek oss grovt".
Återigen ska sägas att vi med denna grundliga bevakning av Vårdstrejken inte primärt har för avsikt att påverka strejkens förlopp. Vi vet att för detta är partiet alldeles för svagt.
Vår avsikt är propagandistisk. Att inför medvetna arbetare, vårdanställda som metallare, dagispersonal som byggnadsarbetare, inför klassmedvetna arbetare i alla tänkbara yrken, visa att Kommunistiska Partiet är platsen för den som vill kamp. Vi vill visa att det är hos kommunisterna lever medvetenheten om vikten av arbetarklassens enhet.
Genom artiklarna om Vårdstrejken vill vi underbygga tanken hos de medvetna att arbetarklassen bara kan segra, i såväl den fackliga som den politiska kampen, om de kommunistiska idéerna får fäste i klassen. Vi vill få dessa att själva vilja läsa och sedan också sprida den kommunistiska tidningen. Ytterst att de går med Kommunistiska Partiet.
Men efter snart 40 år av partibygge vet vi också att Proletären bara blir till ett starkt vapen om den sprids och kombineras med muntlig propaganda. I veckans Proletären, som jag hoppas att ni alla köpt här på lägret, finns ett aktuellt exempel på hur kamrater i Stockholmsavdelningen på detta sätt använder Proletären i den aktuella busstrejken.
Det finns säkert mycket frågor att diskutera i detta sammanhang. Själv är jag intresserad av hur ni ser på Proletärens redigering i arbetsmarknadskonflikter.
Här är vår utgångspunkt antikapitalism. Därför lyfter vi fram och stödjer alla allvarligt syftande krav och initiativ från de arbetande själva. Vi stödjer all kollektiv kamp och vi värnar fackförenings- och förbundstanken.
Det är inte alltid lätt att förena dessa mål, då dagens lönekamp nästa helt och hållet förs inom de fackliga ramarna. Proletären måste på samma gång stödja och kritisera Anna-Karin Eklund som strejkledare. På samma sätt måste vi nu stödja och kritisera Ylva Törn och hennes avtalsansvarige Håkan Pettersson i Kommunals busskonflikt. Samtidigt som vi vet att dessa båda var de uslaste förrädare mot undersköterskorna i kommunalstrejken 2003.
Med för mycket kritik av de fackliga ledarna riskerar Proletären att uppfattas som att vi ställer oss på arbetsgivarnas sida. (En risk som vi knappt behövde kalkylera med för tjugo-trettio år sedan, men som i nyliberalismens tidevarv kan distansera oss från breda skikt inom arbetarklassen.)
Med för lite distans till och kritik av de fackliga ledningarna riskerar Proletären att distansera sig från radikala arbetare med insikt i socialdemokraternas fackliga svek.
I detta nödvändiga facklig-politiska orienterande är täta kontakter mellan de i striden indragna medlemmarna och Proletären och partiets ledning av yttersta vikt. Ni ska veta att vi mer än gärna tar emot såväl synpunkter som egna artiklar från de kamrater som är indragna kampen men självfallet gäller detta alla partimedlemmar och läsare av Proletären.
Låt mig avsluta med några inspirerande strofer ur en dikt om murarhantlangerskorna strejk 1888 publicerad i tidningen Fäderneslandet, den liberala arbetarrörelsens språkrör. Trots att 120 år har gått förmedlas här en underbart inspirerande kampglöd som känns väldigt aktuell. En påminnelse om att klasskampens uppgifter är desamma nu som då. En viktig insikt när vi oförtrutet fortsätter vårt envisa partibygge.
Vi murarhantlangerskor strejkat som männen
Och nu har vi segrat som även I kännen
Först afslogs vår bön om förhöjning, men så
behagade man att till mötes oss gå
I början man trodde att vi voro svaga
men qvinnornas svaghet är endast en saga
Beslutsamhet finns det och handling och mod
ja det finns en kraft som är kärnfrisk och god
De kjortlar, som visst icke äro av siden
de duga förvisso i ärliga striden
i dagliga kampen mot brist och mot nöd
i kampen för husrum och kläder och bröd
Se, kinden är brunstekt, af solen jag bränd är
Vi ha ej som fröknarna, snövita händer
ack nej, men de duga för handtverket än –
kamrater – nu skola vi langa igen
Lars Rothelius
chefredaktör, Proletären
