I höstas var det Sydafrikas förre ärkebiskop Desmond Tutu som uppmanade till bojkott av OS i Peking, då med hänvisning till Burma och till Kinas relationer med regimen där. Nu har filmregissören Steven Spielberg tagit upp stafettpinnen, denna gång med hänvisning till situationen i Darfur och till Kinas relationer med regimen i Sudan, ivrigt understödd av de mer gapiga liberalerna.
I god liberal ordning står hyckleriet i högsätet. Kina anklagas för att landet inte följer den agenda som dikteras av Washington och för att inte respektera den liberala demokratin. Men där stannar kritiken. Liberalerna har inget att invända mot den råkapitalistiska utvecklingen i Kina och deras ömma samveten bjuder dem inte att kräva ekonomiska sanktioner mot landet. Självklart inte. Ekonomiska sanktioner skulle skada storföretagens profiter, så sådana är inte ens att tänka på. Därför vrider liberalerna ut och in på sig själva genom att hävda att ekonomiska förbindelser med Kina är lika bra som idrottsliga är dåliga. Att vara liberal är fortsatt att vara kluven.
För vår egen del har vi alltid hävdat att idrott och politik hör ihop. Men det innebär inte att vi är för idrottsbojkotter mot alla länder som på det ena eller andra sättet anses eller kan anses misshagliga, då måste i stort sett allt internationellt idrottsutbyte avbrytas, och då rakt inte för idrottsbojkotter som utgår från en imperialistisk agenda.
Vi kräver bojkott av Israel – för att Israel utövar ett rasistiskt förtryck av det palestinska folket och för att Israel konsekvent och demonstrativt bryter mot internationell lag och mot FN:s resolutioner. På ungefär samma grunder krävde vi på sin tid bojkott av apartheidregimen i Sydafrika, tillsammans med en överväldigande världsopinion.
Att Kina upprätthåller förbindelser med regimerna i Burma och Sudan, vilket för övrigt också Sverige och svenska företag gör, som Lundin Petroleum, kan inte jämställas med Israels systematiska brott mot palestiniernas rättigheter och internationell lag. Oavsett vad man tycker om regimerna i Burma och Sudan, så är sådana förbindelser legitima.
Om länders internationella agerande skall ligga till grund för idrottsbojkotter, så skall fokus inte sättas på OS i Peking senare i år, utan snarare på OS i London 2012. Eftersom arrangerande Storbritannien är USA:s närmaste allierade i det kriminella kriget mot Irak och i ockupationerna av Irak och Afghanistan. Uppenbara krigsbrott kan vara en grund för krav på idrottsbojkott. Men vem kan anklaga Kina för uppenbara krigsbrott?
För vår del är vi djupt kritiska mot den kapitalistiska utvecklingen i Kina och mot den exempellösa utsugning som kinesiska arbetare och fattigbönder utsätts för, inte minst genom de imperialistiska företagens exploatering. Kampen mot denna utveckling, och för verklig folkmakt i Kina, har vår fulla solidaritet, såsom arbetarkamp i alla länder har vår solidaritet. Men när imperialismen och dess mer eller mindre aningslösa verktyg kräver bojkott av OS i Peking för att Kina har fräckheten att driva en självständig politik, så slår vi bakut.
Vi förstår att herrarna i Washington och London ser med både ovilja och bävan på Kinas växande styrka och på att de inte tillåts kontrollera Kina, trots den kapitalistiska utvecklingen, såsom de gjorde före 1949. Men det är sannerligen inget skäl till bojkott av OS i Peking.
Så ser vi fram mot OS och varför inte mot att USA välts av OS-tronen. Det vore en symbolisk början.
Anders Carlsson