Farligt ägande... eller farlig kapitalism?

Det är det kapitalistiska systemet som är problemet, inte enskilda kapitalistiska staters intressen.

2023-06-19

Den senaste tidens debatt om fastighetsbolaget SBB och utländskt ägande har fått diverse liberaler att vända ut och in på sig i synen på statligt ägande. Finansmarknadsminister Niklas Wykman uppvisar ren dumhet när han först motsätter sig alla statliga ageranden kring SBB och vägrar låta det offentliga köpa tillbaka utsålda fastigheter, men när det blir känt att Dalregementet i Falun kan komma att säljas till utländska ägare tvärvänder han. Vad han kallar ”säkerhetspolitiskt känsliga lokaler” ber nu Wykman Fortifikationsverket se till att ”undvika att den typen av lokaler hamnar i utländsk ägo”. Det utländska ägandet ska här förstås som kinesiskt ägande. Näst efter Ryssland är den kinesiska staten högst på listan över osedvanligt skumma och farliga ägare hos den svenska borgerligheten.

I Aftonbladet stormar Oisin Cantwell över att alltför få talar om den allvarliga säkerhetssituation som Sverige just nu befinner sig i och att den riskerar att förvärras eftersom Ryssland, Kina och Iran utgör ett hot mot oss och i denna aggression kan komma att köpa svenska polisstationer och regementen.

Det är en bakvänd debatt. I media diskuteras risken med utländskt ägande i stället för huvudfrågan. Hur kommer det sig att allt i dagens Sverige är till salu, från regementen och polisstationer till äldreomsorg och skolelever?

Borgerlighetens ryggradsmässiga inställning är att marknaden ska få sköta sitt och att staten inte ska blanda sig i, men lika ryggradsmässigt reagerar de när det finns minsta antydan till kinesiska eller ryska intressen. Säg bara på 5G eller TikTok och Wykman och hans gelikar exploderar av indignation som om en systemkollaps vore nära förestående.

Sinofobin börjar breda ut sig i samhället och det från toppen och nedåt. På så sätt sanktioneras den och tillåts spridas. Russofobin är redan etablerad och utbredd. Nu senast är det chokladtillverkaren Marabou, ägt av ett amerikanskt företag, som hamnat i fokus och skall bojkottas eftersom de säljer godis i Ryssland.

Under vårens konflikt på tunnelbanan i Stockholm hördes flera röster som varnade för MTR just för att de är ett kinaägt bolag. Att sedan MTR kört tunnelbanan i Stockholm sedan 2009 spelar ingen roll, det är just nu som kinesiskt ägande ses som skurkaktigt. Även inom Seko finns de som hellre pratar om kinesiskt ägande än att det är ett företag som är vinstdrivande. Det är inte ett kinesiskt eller ens utländskt ägande i sig som är det centrala. Fokus måste riktas mot de usla arbetsförhållandena och utsugningen av arbetare och det alldeles oavsett vilka som äger olika bolag.

Borgerlighetens inställning till den kinesiska kapitalismen är mycket märklig. Det är bara några år sedan som EU på nyliberalt manér tvingade olika medlemsländer att sälja ut offentlig egendom, som i många fall köptes av kinesiska bolag.

Mest känt är den grekiska hamnen Pireus som EU och IMF tvingade den grekiska staten att sälja. Även Tyskland har sålt hamnar till Kina, som till exempel äger 25 % av hamnen i Hamburg. Kina äger kärnkraftverk i Storbritannien, statsobligationer i Spanien och tidigare en stor post i norska flygbolaget Norwegian.

Här hemma köpte 2010 kinesiska Geely Volvo. 2017 köpte Hong Kong-ägda Artmax AB marinvarvet i Fårösund. Då hördes få kritiska röster när den gamla ubåtshamnen blev Kinaägd och en rysk oligark var spekulant, men nu förs debatten som bekant annorlunda.

De kinesiska investeringarna i Europa sköt fart 2011 i spåren efter finanskrisen. Men sedan dess har de både peakat och avtagit. Utvecklingen vände redan 2016. Det året spenderade bolag från Kina 47,4 miljarder euro i EU. Förra året hade summan krympt till 7,9 miljarder. Ändå är det nu som bland annat Wykman och Cantwell ihop med Nooshi Dadgostar, Magdalena Andersson och SEKO varnar för kinesiskt ägande. Det ter sig väldigt sent påkommet om de menar allvar med att Kina skulle vara ett säkerhetsmässigt hot.

Förra året stoppades tio av sexton planerade avtal i Europa med kinesiska investerare inom teknik och infrastruktur av olika europeiska myndigheter. Orsaken är striktare regler till följd av ökad misstänksamhet mot Kina. Men sett till investeringsgraden verkar varningsklockorna snarare handlar om en tilltagande sinofobi än om ett reellt säkerhetshot.

Svenska hamnar och polisstationer ska givetvis ägas av svenska staten. Men arbetarklassens största hot är de politiker och de kapitalister som säljer ut egendom, jobb och fabriker. Inte att det finns kapitalister, även utländska sådana, som är villiga att köpa. Nedskärningspolitiken har sin grund i nyliberalismen och det av EU påtvingade finanspolitiska ramverket. En minskad offentlig sektor som ska hållas i en ekonomisk tvångströja och fria marknadskrafter som tillåts berika sig på ett oinskränkt sätt är den nyliberala väg som inte bara kastat in Sverige i en ekonomisk kris utan stora delar av världen, inte minst Europa. Krisande SBB:s fastighetsskojeri är bara toppen på ett isberg som döljer såväl privata som offentliga skojare.

Nyligen avslöjade Kalla fakta den så kallade badhuskungen Mille Örnmark och hans företag We Group som åkt land och rike runt och lurat kommuner att bygga nya badhus. Brutna upphandlingsregler och lögnaktiga CV:n har kostat kommuner runt om i landet miljontals kronor. Värst har det varit för Kiruna kommun som hittills betalat 820 miljoner kronor för det nya badhuset, en nota som fortfarande växer. Den ursprungliga kalkylen låg på 360 miljoner.

Regeringen Reinfeldt sålde ut statliga företag för 171 miljarder kronor och enorma förmögenheter flyttades från det offentliga till det privata. Utförsäljningsdogmerna och privatiseringshysterin måste stoppas. Det är det kapitalistiska systemet som är problemet inte enskilda kapitalistiska staters intressen.