Lördagen den 14 november anordnade Kommunistiska Partiet en landsomfattande industriarbetarkonferens i Stockholm. Deltagare från Malmö i söder till Umeå i norr samlades för att diskutera erfarenheter från arbetsplatserna och den pågående avtalsrörelsen, varefter man uppställde ett gemensamt krav om att riva industriavtalet och bekämpa massarbetslösheten. Här publicerar vi de två uttalandena som konferensen antog.
Sänk arbetstiden!
Bolagens vinster slår rekord år efter år, men det utrymmet – vårt mervärde, oavsett form – tillfaller inte oss arbetare. Arbetarklassen har fått utstå en reallönesänkning genom kapitalets giriga prisökningar. Inflationen har slagit bort ett decennium av köpkraft. Samtidigt ökar arbetsbelastningen och hetsen efter effektivitet på jobbet, tiden för återhämtning är minimal och stressen att få ihop fritiden och familjelivet är ett faktum.
Arbetare ska känna sig ordentligt kompenserade för sitt slit; det ska inte bara vara kapitalisterna som drar garanterade vinstlotter. En förkortad arbetsvecka minskar press, stress och jäkt, vilket ger oss möjlighet till återhämtning samt färre olyckor och sjukskrivningar. När vi sänker arbetstiden tar vi tillbaka makten över vår egen tid och skapar en chans att dela på jobben för att sänka arbetslösheten.
Det här är en klassfråga. Sverige har inte sänkt veckoarbetstiden sedan 1973, då 40-timmarsveckan infördes, och åttatimmarsdagen har varit orörd sedan 1919. Sverige har den längsta arbetsveckan i Norden – våra nordiska grannar har kommit långt mycket längre än vad vi har gjort här.
Pensionsåldern har dessutom höjts från 65 till 67 år. Idag klarar majoriteten av LO-arbetare inte ens att arbeta till 65 år på grund av det slitsamma arbetslivet. Som en del i den sänkta arbetstiden behöver pensionsåldern sänks istället för att höjas. För ett hållbart arbetsliv så att alla orkar och kan arbeta fram till pensionen.
Sänk veckoarbetstiden med tio timmar med bibehållen lön!
Slopa industrins märke, lönerna måste upp!
Den 2 november 2026 gick industrifacken ut med sina låga avtalskrav. Det är en skam att de i varje avtalsrörelse lägger sig platt redan från början, bönar om smulor och enbart predikar industrikapitalets intressen.
Sedan Industriavtalets tillkomst har Sveriges arbetare fått ta smällen för varenda ekonomisk kris som kapitalet självt har skapat genom sin överproduktion. När kapitalisterna girigt höjer sina priser för att säkra sina övervinster skenar arbetarnas levnadskostnader för mat, hyra, el, transporter och räntor – eller kastas vi in i massarbetslösheten med skit a-kassa.
Lönerna har inte hållit jämna steg med våra omkostnader; fackets ledning och kapitalet håller alla arbetares löner nere genom Industriavtalet. Detta avtal begränsar våran strejkrätt. Faktum är att ett decennium av reallöneökningar har gått upp i rök. De som drabbas värst av de låga procentuella löneökningarna är de kvinnodominerade yrkena inom vård, skola, handel och service.
Den bild av ständigt ökat välstånd som ofta målas upp kring Industriavtalet stämmer inte överens med verkligheten på golvet. Klyftan mellan arbetarklassen å ena sidan, och tjänstemannaskiktet och kapitalägarna å andra sidan, vidgas lavinartat. Sverige har flest dollarmiljardärer per capita i världen och det går 67 industriarbetarlöner på en genomsnittlig vd-lön.
För att vända denna trend och återta arbetarnas ekonomiska vinningar krävs nu en offensiv lönesatsning som känns i plånboken. Vi kommunister kan inte acceptera ytterligare år av urholkad köpkraft.
Antaget på Kommunistiska Partiets industriarbetarkonferens 14 november 2026

