Kapitalism och ekonomiska kriser går hand i hand. Så har det varit alltsedan kapitalismen slog igenom under 1800-talets första hälft och så är det ännu i dag, nästan 200 år senare. Gång på gång har arbetare genom de ekonomiska kriserna kastats ut i arbetslöshet, massfattigdom och svält.
Nu, i början av det 21:a århundradet befinner sig kapitalismen återigen, på väg in i en kris, den kanske allvarligaste sedan andra världskriget.
Alla de tre stora kapitalistiska kärnområdena har drabbats eller håller på att drabbas:
Japan, som har haft en permanent kris sedan ca tio år, hotas, trots massiva statliga motåtgärder, akut av en jättelik finanskrasch, som kan komma att kasta landet ner i djup depression med oöverskådliga ekonomiska och sociala följder.
USA förklarades i slutet av november officiellt befinna sig, i en så kallad recession, vilket är ett annat. ord för djup kris. En tioårig högkonjunktur, finansierad av en gigantisk skuldsättning och till ackompanjemang av en aldrig tidigare skådad finansbubbla, är därmed till ända - trots långtgående finanspolitiska räddningsförsök.
I Västeuropa/EU, där den officiella arbetslösheten under hela 1990-talet legat kring 10 procent har produktionen stagnerat och arbetslösheten stiger nu snabbt framför allt i ekonomiskt tidigare så framgångsrika länder som Tyskland och Frankrike.
Förutom i dessa kärnområden är den ekonomiska krisen akut i Argentina, Brasilien och Turkiet som alla hotas av statsbankrutt. Även Israel, Australien och flera länder bland de sydöstasiatiska tidigare "tigerekonomierna” - för att inte tala om länderna i det forna Sovjetunionen - brottas med allvarliga ekonomiska problem. Där tidigare kriser till slut kunde hävas med draghjälp från icke krisdrabbade länder finns i dag ingen sådan hjälp att få.
I Sverige har varslen under det senaste året duggat allt tätare. Företag läggs ned, inte för att de nödvändigtvis går med förlust utan för att vinsten inte är tillräckligt hög för ägarnas alltmer krävande profitbegär. I många fall har svenska företag flyttäts till andra länder, där mycket lägre löner ger utsikt till stegrade vinster, samtidigt som tusentals arbetare i Sverige, ställts på gatan.
Kapitalismen är ett system där arbetare aldrig kan känna trygghet. Under kriserna ställs akut det kapitalistiska systemets vara i fråga. Kapitalistklassen har dock aldrig skytt några medel i kampen för att behålla sitt herravälde och sin produktionsordning. Inte ens naken fascistisk diktatur eller förödande krig, vilket de två senaste seklerna ger otaliga exempel på.
Och vilket vi, just i dessa dagar, fått och får nya bevis på.
Krisens orsaker är, nu som tidigare kapitalisternas jakt efter ständigt stegrade profiter genom en omåttlig produktionsökning och knivskarp konkurrens på en marknad som de inte kan överblicka och där det råder fullkomlig anarki.
För att permanent och på lång sikt komma ifrån de ekonomiska kriserna krävs att kapitalismen, där produktionen blott och bart syftar till maximal profit ersätts av en planmässig produktion för täckande av i demokratisk ordning beslutade, samhälliga behov, det vill säga socialism.
På kort sikt här och nu måste arbetarklassen emellertid vända sig mot krisens härjningar.
KPML(r):s trettonde kongress kräver att företag som hotar att lägga ned eller flytta exproprieras av staten. Därigenom kan dels väsentlig verksamhet och produktion bibehållas, och dels kan arbetarna garanteras trygghet och försörjning genom eget arbete.
Samtidigt måste den offentliga sektorn återupprättas, all privatisering av dess verksamheter förbjudas, redan genomförda privatiseringar rivas upp och verksamheterna återföras i offentligt ägande.
