När vi på kommunisternas sommarläger ska diskutera den missledda strejken våren 2008 inom det i stort sett helt kvinnodominerade Vårdförbundet finns det anledning att påminna om att det i dagarna är exakt 120 år sedan den första kända kvinnostrejken i Sverige. 4 juli 1888 hade de oorganiserade murarhantlangerskorna på ett bygge på Flemminggatan i Stockholm fått nog av omänskligt slit för en lön som inte gick att leva på.
I förra veckan deklarerade Ylva Thörn att Kommunal står berett att ge upp kravet på 6 timmars arbetsdag, detta med hänvisning till att medlemmarna i en enkätundersökning säger att högre löner är ett mer angeläget krav.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
Sossekvinnornas kungakramande ordförande Nalin Pekgul hakade genast på, som alltid lika angelägen om att vara Göran Persson till lags.
Inom loppet av en vecka har därmed det som fanns av sosseopposition sträckt vapen i arbetstidsfrågan.
Vi vill absolut inte verka griniga. Visst är det bra att Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin ändrat sig vad gäller högerregeringens försämringar av a-kassan.Den återställare som sossarnas nya radarpar unisont avfärdade för bara några månader sedan förvandlades dagen före 1 maj till ett tidigt vallöfte. Något måste sossarna ha att komma med på 1 maj.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
Nu utlovas en höjning av ersättningen till 80 procent. ”För de allra flesta”, som de heter i det gemensamma utspelet (DN-debatt 30/4).
Vilket åtminstone betyder att sossarna lovar att höja det inkomsttak som högerregeringen sänkte.
Den misstrogne kan invända att löftet därutöver är minst sagt diffust. I sin DN-artikel säger Sahlin och Lundby-Wedin
ingenting om ersättningsperioderna, ingenting om de skärpta kraven på de arbetslösa och ingenting om avgifterna.
Mycket vill ha mer. Så måste man beteckna Svenskt Näringslivs alltmer högljudda kampanj mot strejkrätten.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
Sakförhållandet är att Sverige är ett av de mest konflikträdda länderna inom EU. Fogliga fackförbund inom framförallt industrin har i princip förhandlat bort strejkvapnet, vilket gör att Sverige under åren 2000-2004 hamnar klart under EU-genomsnittet vad gäller antalet förlorade arbetsdagar på grund av konflikt. Ja, hade det inte varit för Kommunal-strejken 2003, som inte alls drabbade det privata sk näringslivet, så hade Sverige hamnat i särklassig botten.
Las, Lagen om anställningsskydd, är ställd under hård attack. Frågan är om inte avskaffande av Las eller åtminstone ytterligare uppluckring i lagen är ett huvudmål för Svenskt Näringsliv i de pågående förhandlingarna om ett nytt huvudavtal med LO, PTK och Saco.
Lars Rothelius
chefredaktör, Proletären
Åtminstone var det så saken framställdes i tv:s Aktuellt onsdag 10 december. Med utgångspunkt i krisen i allmänhet och förra veckans avskedanden vid Volvo PV förklarade Aktuellt att Las har invaggat de anställda i tron att de sitter tryggt. Sedan presenteras siffror att i nio av tio nedskärningar görs avsteg från Las.
Slutligen en lång intervju med Magnus Henriksson, vd i Institutet för näringslivsforskning som delvis ägs av – naturligtvis, Svenskt Näringsliv.
Henrikssons budskap var tydligt: ”Las kan inte leverera trygghet”.
Den 3-4 oktober samlas Kommunistiska Partiets arbetarkader till konferens. Konferensen samlas i den djupaste krisen sedan 1930-talet. I följande text vill partistyrelsens arbetsplatsutskott diskutera hur det allmänna läget ser ut, de viktigaste frågorna som krisen reser och vad detta ställer för krav på oss som revolutionärt arbetarparti.
Partistyrelsens Arbetsplatsutskott
Kapitalismens kris föder inte per automatik framgångar för kommunisterna. Speciellt inte i det läge som har rått hittills med en kraftig offensiv från kapitalets sida och en förlamande tystnad inom arbetarleden. Kommunisterna har ingen möjlighet att idag påverka det allmänna läget. Kapitalets offensiv kommer att föda motstånd, men detta kan dröja. Vi har att verka i den verklighet som råder just nu. Vår viktigaste uppgift är fortsatt att bygga ut och stärka den egna rörelsen.
Visst är det märkligt. Inför valet i fjol talade borgaralliansen unisont och högljutt om massarbetslöshetens förförande utanförskap. Uppemot 1,5 miljoner människor i Sverige sades vara arbetslösa.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
Siffrorna var hemmasnickrade, men låt oss inte tjata om det. Låt vara att det är lite övermaga att räkna föräldralediga mammor och pappor som arbetslösa, men om borgarna vill garantera jobb åt människor med nedsatt arbetsförmåga, om så bara några timmar om dagen eller rentav i veckan, så har vi inget att invända. Vi hävdar arbete som en rättighet. För alla.
Den som trott att Arbetsdomstolen, AD, är en opartisk rättsinstans bör låta den illusionen fara. För gott. AD inrättades som en klassdomstol och är och förblir en klassdomstol. Vilket domen i fallet Per Johansson visar bortom varje tvivel.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
AD ger arbetsköparen Connex/Veolia rätt på alla punkter. Det var rätt att avskeda tunnelbaneförarnas fackordförande Per Johansson. För att en arbetare inte får ta ton ens om han är vald till facklig företrädare. En arbetare skall bocka och buga för arbetsköparen och han eller hon skall i vart fall lydigt respektera arbetsköparens rätt att leda och fördela arbetet. Annars faller AD-bilan obönhörligt över honom eller henne.
Kamrater!
Det känns lite underligt att just jag skall hålla den här inledningen. Eftersom jag sedan 37 år jobbar på en arbetsplats där det råder socialistiskt strejkförbud och där det närmaste vi kommit spontan arbetarkamp är när Frank Baude och Christer Ternrud för många år sedan tågade fram och tillbaka i politbyråkorridoren under det egenhändigt tillverkade plakatet: ”Vi kräver lön nu!”
Detta för att den ekonomiansvarige envist vägrade att betala ut lönen i förtid.
