Asien

Den indiske journalisten Anand Swarop Verma besökte förra året Göteborg och Marx- Engelshuset. På kvällen hölls ett offentligt möte om kampen i Nepal.
Den 29 juli 2006 gjorde Verma en intervju med ordföranden för Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna), Prachanda, som vi vill delge Klasskampens läsare för information.

Klasskampen har genom åren översatt och publicerat dokument från utlandet. Från Nepals grannland Indien publicerade vi en analys av Sovjets kollaps, från det mer reformistiskt orienterade Indiens Kommunistiska Parti (marxisterna), i början av 90-talet.
Vi kommer att fortsättningsvis att ta in utländska dokument som är av intresse för partiets medlemmar. Det är de respektive partiernas uppfattningar som vi publicerar, uppfattningar som vi finner intressanta och läsvärda, men detta behöver inte innebära att vi mekaniskt skriver under på varje litet kommatecken som finns i de utländska dokumenten.

De åtta- och tolvpunkts program Prachanda redogör för är ramavtal om hur fredsprocessen skall gå vidare. Tolvpunktsprogrammet slöts mellan maoisterna och den parlamentariska sjupartialliansen om hur kampen mot kungen skulle föras.

I år, den 26 maj, träffades ett 25 punktersavtal om vapenstillestånd mellan den tillträdda sjupartiregeringen och maoisterna som följdes upp av ett åtta-punktersavtal som skrevs under av de båda parterna i premiärministers residens den 16 juni, 2006.

Den första punkten refererar till de båda tidigare avtalen, den andra punkten slår fast ett antal demokratiska rättigheter som skall råda i Nepal.
Tredje punkten handlar om hjälp från FN i att genomföra vapenövervakning, gentemot nepalesiska armen och maoisterna. Fjärde punkten tar upp frågan om en interimsregering och att upplösa representanthuset samtidigt som maoisterna upplöser sina parallella regeringar. Datum för val till en konstituerande församling skall slås fast.
Punkt fem handlar om konsensus principen i beslutsfattandet. Den sjätte punkten tar upp internationell övervakning av allmänna val. Punkt sju behandlar alla de sociala frågor det nepalesiska samhället står inför och den sista punkten handlar om att genomföra de sju första utan förseningar.

/Erik Anderson, internationell sekreterare

Krigsmolnen tonar åter upp sig i Mellanöstern. Denna gång är det Iran som riskerar att bombas och invaderas av den alltid hungrande amerikanska imperialismen.

I Proletären har vi stött Irans rätt till egen energiutveckling och rätt till oberoende och suveränitet, samtidigt som Proletären exempelvis bevakat och skrivit om de stöddemonstrationer till förmån för Teherans strejkande bussförare som ägt rum i Stockholm. Vi anser att det är en väl gjord avvägning. Skulle krigshotet närma sig Iran så kan det diskuteras ifall det är rätt att stödja strejker när landet hotas av invasion, men vi har inte kommit till den situationen än.

Under shahtiden, när Iran lydde under USA och England, fanns det tusentals iranska studenter som studerade i USA, England och andra västländer och som kom att stanna i dessa länder. När revolutionen 1979 segrade och Shahen gick i landsflykt återvände en del till Iran men andra studenter stannade kvar i USA och där intog en principiell antiimperialistisk hållning. Andra iranier gick med i olika grupper med vänsterförtecken. Till USA kom dessutom flyktade monarkister som längtade att USA skulle återupprätta Shahens styre.

Med publiceringen av detta dokument som rätteligen kritiserar en del till namnet vänstergrupper innebär inte att vi drar alla iranier som här är kritiska till prästväldet över en kam. Men när olika iranska organisationer försöker spänna oss framför deras vagnar måste vi veta vad vi gör.

Tidningen Asia Times skrev redan i juni 2003 att USA arbetar med "kommunistiska" allierade i kampen mot den iranska regeringen. Asia Times nämner bla Arbetarkommunisterna i Iran. Dessa "arbetarkommunister" har en avläggare i det ockuperade Irak och som motarbetar den irakiska motståndsrörelsen. Det behöver knappast sägas att vi är inga vänner av prästväldet i Iran, men inför krigshotet måste vi vara försiktiga inför dessa iranska organisationer. I synnerhet de som fokuserar sig uteslutande på den iranska regimen och som tiger om USA.
Vill olika iranier ha med oss så ber vi kamraterna ta upp de frågeställningar som dokumentet tar upp. Vi befarar att vid en invasion eller bombningar av Iran kommer åtskilliga iranska vänstergrupper spela samma förrädiska roll som det så kallade "irakiska kommunistpartiet" gör i dagens ockuperade Irak.

Det är inget nytt i historien att grupper med ett marxistiskt ordflöde slutit upp bakom ockupanter eller borgerliga kuppmakare. I den sjätte fotnoten i dokumentet nämns Venezuela. Där tvingades ett antal marxist-leninistiska grupper att kasta ut sin venezolanska "m-l" organisation (Bandera Roja), ur sin internationella gruppering, för att de stödde de Pinochet-inspirerade kuppmakarna i kuppförsöket mot Chavez 2002. Under andra världskriget hade vi svensken Nils Flyg som kom att stödja Tredje Riket bakom en ridå av marxistiska fraser.

/Erik Anderson, internationell sekreterare

Indiens Kommunistparti/ml (Folkkriget) presenterade följande text vid ett seminarium 1995 i Indien, som behandlade förutsättningar och säregenheter för den revolutionära kampen på den indiska subkontinenten. Texten är översatt och redigerad av Klasskampen.

Indiens KP/ml (Folkkriget) är ett av flera ml-partier i Indien, vilka alla har sitt ursprung i de bonderesningar som skedde i slutet av 60-talet, inspirerade inte minst av den kinesiska revolutionen och det utdragna folkkrigets strategi och taktik, liksom den då pågående sk kulturrevolutionen i Kina.

Framförallt är det upproret i Naxalbari som blivit omtalat utanför Indiens gränser. De väpnade bondemassorna där blev kända under namnet ”naxaliterna”, och under en kortare period upprättade de ”befriade basområden”. Väpnade uppror skedde emellertid i en rad andra provinser och flera delstater vid samma tidpunkt. Den indiska statsmakten satte efter den första överrumplingen in stora militära förband som i samarbete med lokala jordägares privatarméer krossade upproren med ytterst blodiga och brutala metoder. Tiotusentals närmast livegna egendomslösa och fattiga lantarbetare dödades och ledarna för upproren förföljdes, fängslades och avrättades i många fall.
Naturligtvis är flera av de strategiska och taktiska frågor som tas upp långt från vår politiska vardag och våra aktuella uppgifter. Men Indien har nästan en femtedel av jordens befolkning och en allt mer betydelsefull politisk roll i Asien. Vi tror därför att det är av både vikt och intresse för Klasskampens läsare att ta del av denna text.
Det bör påpekas att texten till delar är en polemik med andra indiska ml-partiers ståndpunkter i de diskuterade frågorna. Alla ml-partier delar t ex inte uppfattningen att förtryck av nationella minoriteter är någon huvudfråga i den indiska politiken. Och de konkreta och praktiska slutsatser om valbojkotter som dras i avsnitt sex delas inte av andra ml-partier.
Flertalet deltog i valen förra året (dock ej över hela Indien utan begränsat till någon eller några delstater), liksom de två stora kommunistpartierna CPI och CPI(m) (vilka kandiderade över hela Indien). För att få en bild av storleken kan nämnas att av ml-partierna fick Liberation närmare 1,5 miljon röster och flera platser i delstats-parlament, Janashaktri ca 700 000 röster.
Och sist men inte minst är alla inte överens om att Indien står inför en nydemokratisk revolution. Det finns de som menar att Indiens kapitalistiska utveckling och relativa ekonomiska självständighet ställer den socialistiska revolutionen överst på dagordningen.

/Teddy John Frank, internationell sekreterare i dåvarande KPML(r)

För knappt två år sedan publicerades i Kina nedanstående dokument som föranledde en hel del diskussioner och även spekulationer bland sk Kina-kännare och politiska observatörer i allmänhet. Dokumentet, med det typiskt kinesiska namnet De tiotusen tecknens dokument, är nämligen öppet kritiskt till delar av den kinesiska politiken och mot kommunistpartiets linje på flera områden. Samtidigt är det inte någon obskyr ”dissidentpamflett” som enkelt kunnat avfärdas av makthavarna. Författare anses Deng Liqun vara eller en grupp kring honom. Deng Liqun, medlem av partiets Centralkommitté, och tillika chef för dess propagandaavdelning, företräder en sk ”vänsterfalang” inom partiets och statsapparatens styrande maktelit.

Det innehåller både konkreta faktauppgifter och kritiska värderingar vad gäller den drastiska minskningen av den offentliga sektorns andel i ekonomin och dess underordnande till den privata; vad gäller korruptionen inom partiet och bland statstjänstemännen liksom konsekvenserna av den borgerliga liberaliseringen i samhället.
Däremot går inte kritiken utöver de ramar som makt-eliten kan tolerera. Någon principiell, marxist-leninistisk avgränsning från KKP:s nuvarande politik finns inte. Istället accepteras den revisionistiska linjen och den ohöljda kapitalistiska marknadsekonomin och inte heller vänder sig texten mot att Kina öppnats för obegränsad utländsk exploatering och investering. Revisionismen slår även igenom, tex i synen på partiets förhållande till massorna, där klassinnehållet saknas och det görs till en administrativ fråga, liksom till frågan om ”expert och röd eller röd och expert” (denna frågas behandling på SUKP(b):s 18:e kongress i mars 1939 kan ge en intressant jämförelse). Inte heller ifrågasätter dokumentet påståendet att det råder proletariatets diktatur i Kina idag; kritiken gäller att med den pågående utvecklingen kommer det inte att gå att upprätthålla den.
Kritiken riktar sig alltså först och främst mot att de kapitalistiska reformerna går för fort och att de, tillsammans med den borgerliga liberaliseringen, blir ett hot mot den nationella säkerheten.
Klasskampen publicerar dokumentet, dels därför att det säkert finns många kamrater som rent allmänt är intresserade, men framför allt därför att Kinas politiska väg är av stor betydelse också för den internationella politiken och klasskampen.
Parentetiskt kan nämnas, att flera av de argument som Jan Myrdal i somras förde fram som motiv för sin på senare tid delvis ändrade uppfattning om Tien An Minh-massakern 1989 och som ledde till debatten om Myrdals medlemskap i svenska PEN-klubben, återfinns i dokumentet. Det är förmodligen inte någon djärvare gissning att dokumentet i det avseendet påverkat hans uppfattning.
För kort tid sedan höll KKP sin sjätte kongress. Dess beslut bekräftade i stort alla de farhågor som detta dokument ger uttryck för: den ekonomiska politikens fortsatta marsch in i råkapitalistisk utsugning och exploatering, borgerlig liberalisering och fortsatt marxistisk avideologisering. Med närmast parodisk klartext demonstrerades denna urartning med partiordförande Jiang Zemins förklaring på kongressen, att privatägande är ett slags socialistiskt ägande av produktionsmedel eftersom även dessa privatägare är en del av det socialistiska samhället! Den falang av inflytelserika ”vänsterkritiker” som Deng Liqun kunde räknas till avlägsnades ur partiets centrala organ, och KKP-ordförande Jiang Zemin har tagit det grepp över partiet och politiken som dokumentets slutord fruktar.

/Teddy John Frank, internationell sekreterare i dåvarande KPML(r):s centralkommitté

1 oktober var det 60 år sedan Mao Tse-tung utropade Folkrepubliken Kina inför en jublande folkmassa på Himmelska fridens torg i Peking. Det var en seger som inspirerade miljoner och åter miljoner fattiga människor världen över och som fick imperialismens boningar att skälva av fruktan. Världens folkrikaste land hade sällat sig till socialismens läger; det Kina som imperialismen splittrat och behärskat i ett drygt århundrade valde självständighetens väg.