I hans vision kan pensionärer som får mat serverad i hemmet (obs inte på äldreboenden) välja mellan ett antal leverantörer: restauranger, kyrkor, kooperativ och cateringföretag. Förutom de 21 kommunala kök som idag levererar mat.

Men hur kan det höja kvaliteten om de 700 leveranser det handlar om splittras upp på fyra-fem leverantörer och kommunen förlorar ett antal hundra portioner?

En restaurang behöver ett antal kronor i vinst per portion för att det ska vara intressant att leverera. Det behövs också en viss volym, eftersom marginalerna är små.

Restaurangen/cateringfirman/kyrkan måste alltså pressa kostnaden under den nivå kommunen har. För var ska annars vinsten komma ifrån? Är det då troligt att en lägre kostnad ger bättre mat? Menar Mats Green att det skulle gå att plocka bort flera kronor per producerad matlåda och ändå höja kvaliteten?

Han säger till och med i en intervju att valfriheten för allergiker skulle bli bättre. Men
den kunskap som finns i storköken om specialkost och allergier finns inte alltid i restaurangkök och kyrkor. Inte heller kan man garantera exempelvis att maten är glutenfri – här har man speciella rutiner i storköken.

Det är förståeligt om de äldre tröttnar på en matleverantör. Inom ramen för 21 kommunala kök borde det gå att erbjuda variation och valfrihet – det är en fråga om politisk vilja och organisation! Den vinstmarginal som Green vill låta privata aktörer få del av borde istället användas till förbättringar av den kommunala maten. Mer närodlat till exempel, eller varför inte mer frukt och grönt. Ett äpple om dagen håller som bekant doktorn borta!

Greens förslag låter inte ens som valfläsk, snarare som en soppa utan spik.