Kommunistiska Partiet gjorde ett dåligt val, rentav ett mycket dåligt. Vi lyckades visserligen vinna lika många mandat som 2006, men i flertalet val gick vi kraftigt tillbaka i röstetal. Var slutsiffran hamnar är ännu inte klart, då våra siffror från sex val ännu inte är redovisade, men en rimlig prognos säger att cirka 8000 människor valde att rösta på Kommunistiska Partiet i år, vilket är knappt 3000 färre än 2006.

En valförlust rätt och slätt, vilket skall sägas öppet och utan omskrivningar.

Vi var medvetna om är årets val erbjöd tuffa förutsättningar. I högerval får ett parti som vårt inget gratis utan vi får kämpa om varenda röst.

Vi såg en liten öppning i Vänsterpartiets hissnande högerutveckling och försökte ta fasta på den i vår kampanj, men resultatet säger att vi inte lyckades, om nu öppningen ens fanns. En analys av siffrorna visar snarare att väljare gick från oss till Vänsterpartiet, förmodligen i rädsla för att en röst på Kommunistiska Partiet uppfattades som bortkastad i ett val som sågs som avgörande också lokalt.

Här spelar säkert hotet från Sverigedemokraterna in. För många vänsterväljare var det prioriterat att rösta mot SD och mot inflytande för SD och då var en röst på ett parti med små möjligheter att ta mandat knappt att tänka på.

Men de tuffa förutsättningarna fritar oss inte från eget ansvar. Det går inte att tänka bort de allmänna förutsättningarna, men kanske kunde vi hanterat dem bättre med ett bättre valresultat som följd. Vi kommer noga att diskutera vårt arbete och vår valkampanj, för att se vad vi kunde gjort annorlunda. Det vore dock fel att föregripa partidiskussionen bara dagarna efter valet, så till den delen av valsummeringen får vi återkomma.

Inför valet ställde partistyrelsen som viktigaste uppgift att försvara de mandat vi vann 2006. Vi oroades inte över partiets ställning i Lysekil, där har vi en starkt förankrad partiavdelning och där den lokala politiska situationen är speciell, men hot om mandatförluster fanns i framförallt Karlshamn, där Kommunistiska Partiet utsatts för något av en lokal mediabojkott, och i Gislaved.

Nu förlorade vi ett mandat i Karlshamn, vilket naturligtvis är surt men ändå bättre än vad vi fruktade i mörka stunder. I Gislaved klarade vi båda mandaten, vilket är så bra det kunde bli. Också i Gislaved tappade vi många väljare, men avdelningen bör ändå vara nöjda med sin insats. Det avgörande var att säkra mandaten, vilket de lyckades med.

Det stora glädjeämnet utgörs av Lysekil, där Kommunistiska Partiet ökade sitt röstetal med nästan 20 procent och nu är kommunens fjärde största parti med 3 mandat och 7,2 procent av väljarkåren bakom sig.

Att vi skulle gå fram i Lysekil var inte oväntat, men ändå mycket glädjande. Avdelningen i Lysekil hade att tampas med samma allmänna förutsättningar som alla andra, så tog SD mandat i kommunvalet utan att ens ha en lista. Men de bemästrade svårigheterna genom att framträda som det radikala arbetaralternativet i lokalpolitiken.

Ytterligare några avdelningar går mot strömmen genom ökade röstetal, som Jönköping och Ludvika, och några som ställde upp för första gången har utifrån sina förutsättningar nått goda resultat, som Värnamo och Örebro.

En valförlust skall kallas en valförlust, men det finns ingen anledning att gräva ner sig i den. 8000 människor har röstat på Kommunistiska Partiet och många fler har mött oss och vårt valmaterial med sympati. Gehöret för vår politik sträcker sig utanför vår trogna väljarkår.

Så visar valet att vi har en potential att bygga partiet starkare samtidigt som det ställer oss inför stora utmaningar. I högerns Sverige finns mycket att göra för ett parti som inte har val och parlamentariska församlingar som huvudsaklig arena, vilket de omedelbara protesterna mot Sverigedemokraterna redan visat.

Bristerna skall diskuteras. Men framförallt skall utmaningarna antas.