Sverigedemokraterna i Göteborg har inte bedrivit någon egen valrörelse, utan har nöjt sig med de centrala utskicken och den uppmärksamhet som partiet begåvats med i media.

De lokala företrädarna förklarar passiviteten med att man valt att satsa på den sista veckan. Vilket i Sverigedemokraternas fall betyder att man valt att utlysa ett torgmöte till den sista veckan. Därmed anses valrörelsen kirrad. Eller i vart fall den mediala uppmärksamhet som en annars helt anonym valrörelse behöver.

Scenariot blev det sedvanliga och kalkylerade. Nätverket mot rasism, som i Göteborg leds av Rättvisepartiet Socialisterna, kallade till motdemonstration med åtföljande polisuppbåd och mediauppmärksamhet. Partisekreteraren Björn Söder, som var annonserad talare på mötet, kunde åse spektaklet på behörigt avstånd och med mungiporna uppdragna till öronen. Med sådana fiender får Sverigedemokraterna sin uppmärksamhet, sin martyrgloria och sina sympatier utan egen insats, varför torgmötet ställdes in.

Vi har full förståelse för de mycket unga ungdomar som utgjorde en stor majoritet av motdemonstrationen. Sverigedemokraternas rasistiska budskap är djupt provocerande och det är därför inte konstigt att unga människor vill protestera mot det, gärna handfast och högljutt.

Ändå är just detta sätt att protestera missriktat och kontraproduktivt. Eftersom det bekräftar Sverigedemokraternas ivrigt odlade bild av sig själva som ett parti som säger det som inte får sägas. Sverigedemokraternas presumtiva väljare pallrar sig inte iväg till ett torgmöte i centrala stan i tidig eftermiddag, ett sådant möte hade inte värvat en enda ny väljare. Men de presumtiva hör det de vill höra i mediarapporterna om att deras åsikter inte får framföras.

Det är ledsamt att behöva säga det, men resultatet av torgmötet som aldrig hölls var att det värvade nya väljare till SD. Utan att Björn Söder ens behövde öppna den bruna truten. De ungdomar som ville så väl utnyttjades av Sverigedemokraterna, mycket medvetet och enligt plan. SD kallar till torgmöten i akt och mening att kunna framställa sig som sanningssägande martyrer. Önskescenariot är att de stoppas.

Ansvaret för denna typ av missriktade protester vilar inte på de unga deltagarna, utan på arrangörerna. Naturligtvis är det rätt att protestera mot rasismen. Men protestformerna måste tjäna syftet. Det gör inte konfrontativa motdemonstrationer, som tvärtom hjälper Sverigedemokraterna att mobilisera den rasistiska opinion som uttrycker sig i skymundan, som i valbåset.

För denna otjänst skall Rättvisepartiet Socialisterna anklagas. Men sådana fiender reder sig Sverigedemokraterna mer än gott.