Moskva förklarade att man slagit ner en kontrarevolution. Peking förklarade att det var en socialimperialistisk ockupation med syftet att behålla övriga socialistiska länder under Kremls klack. Andra röster från vänster talade om att det första försöket att bygga en socialism med mänskligt ansikte hade slagits ner av stalinisterna.
Alla tre uppfattningarna rymmer delar av sanning. Men som alltid är verkligheten komplex. I de flodvågor av bläck som använts vid skildringarna av Pragvåren har alla nyanser och resonemang spolats bort. Men låt oss vara resonabla och nyanserade, så som man måste vara när man närmar sig historien.
Den intressanta frågan för en marxist är inte om det var rätt eller fel, om det var nödvändigt eller inte, för Warszawapaktens militärmakt att gå in i Tjeckoslovakien. Genom moraliska glasögon blir historien suddig och oförstålig. Den intressanta frågan är vad som ledde fram till denna situation. Hur kunde det i ett industrialiserat socialistiskt land med ett kommunistparti med miljoner medlemmar och ett brett folkligt stöd uppstå en rörelse som gjorde att ”broderländerna” ansåg det nödvändigt med en invasion.
Det råder inget tvivel om att USA-imperialismen hade sina fingrar med i spelet som ledde fram till inmarschen. Wall Street Journal skrev kort före denna att ”förändringarna i Tjeckoslovakien ger USA tillfälle att driva in en kil mellan Sovjetunionen och dess partners.”
Londonbaserade The Observer förklarade att ”om Tjeckoslovakien avfaller och lämnar Warszawapakten, så kommer Sovjetunionens militära positioner att allvarligt försvagas, och den geografiska kartan bekräftar verkligen detta. Ty den visar att Tjeckoslovakien som en vass kil skär in mot Rysslands gräns”.
Detta besvarar ändå inte vår fråga. Imperialismen spelade på motsättningar som fanns i det tjeckoslovakiska samhället. Motsättningar inom realsocialismen. Svaren måste alltså sökas i den tjeckoslovakiska utvecklingen självt.
Efter den misslyckade kuppen i februari 1948 stod det kommunistiska partiet som den fullständigt dominerande politiska kraften i Tjeckoslovakien. Det socialdemokratiska partiet hade efter en omröstning inom partiet gått upp i kommunistpartiet. 1945 hade ett förslag om sammangående kommit från socialdemokratiskt håll, men då hade kommunisterna sagt nej.
Men erfarenheterna från februari 1948 hade skapat en kompakt uppfattning av att nu gällde det att stärka enheten för att inte på nytt hamna i situationen 1938 då landet förråddes. Landets framtid hängde på arbetarrörelsens enhet, denna uppfattning var rådande inom de båda partierna.
Efter samgåendet hade partiet över två och en halv miljon medlemmar, cirka en tredjedel av alla röstberättigade medborgare. Denna styrka visade sig också vara en avgörande svaghet. Partiets storhet ledde till att man inte sökte levande förbindelser mellan partiet och massorna. Genom sin totala dominans på alla områden i samhället smälte parti och stat redan från början samman. Arbetarklassens och folkflertalets makt och inflytande fick ge vika för partiets.
För att stärka socialismen och arbetarmakten överfördes åren 1948-1953 hundratusentals arbetare till maktapparaten. Men samtidigt upplöstes de anställdas företagsråd och bondeorganisationerna, samt nationalkommittéernas självstyrande funktioner nedskars.
Samtidigt som stora delar ur den kommunistiska arbetarkadern flyttades från arbetsplatserna in i maktens korridorer, avskaffade man alltså det som skulle ha kunnat utvecklas till en levande gräsrotsdemokrati. Att arbetare gör personlig karriär och blir byråkrater stärker inte arbetarklassens positioner.
I det parlament som valdes 1954 var av 294 ledamöter 105 före detta arbetare, men ingen av dessa befann sig längre i produktionen. Av de 294 var hela 252 funktionärer i makt- och ekonomiorganen.
Partiets numerära storhet innebar också andra problem. Det blev i mångt och mycket en spegel av samhället och inom partiet fanns alla klasser och skikt representerade. Därmed fanns de ideologiska och politiska motsättningarna i samhället också inom partiet. Detta blev tydligt under Pragvåren.
Att parti och stat redan från början smält samman visade sig i att det var på kommunistpartiets nionde kongress i maj 1949 som den första femårsplanen proklamerades. Partiet proklamerade alltså statens plan för landets ekonomiska uppbyggnad.
Ekonomiskt utgick Tjeckoslovakien från ett gynnsamt läge. Landet satt i samma sits som Sverige efter kriget med en nästan orörd produktionsapparat, trots den nazistiska ockupationen.
Femårsplanen utgick från den sovjetiska modellen med kraftig satsning på den tunga industrin och kollektivisering av jordbruket. Den sovjetiska modellen hade onekligen visat sig effektiv för att industrialisera ett land snabbt och kraftfullt. Men den hade aldrig bevisat sin styrka i längden. När den första femårsplanen antogs 1929 utgick man från ett i huvudsak bondeland som fortfarande inte kommit över förödelsen från världskriget och inbördeskriget.
Under de kommande tio åren genomfördes en industrialisering som i den kapitalistiska världen tagit 50-100 år. Men så kom andra världskriget och nazismens massiva förödelse av stora delar av västra Sovjet. Efter kriget ställdes man än en gång inför uppgiften att snabbt och kraftfyllt bygga upp landet.
Den sovjetiska modellen, som var ett experiment eftersom man bröt ny mark, blev en modell att kopiera och inte ett experiment att lära av. Även i Tjeckoslovakien visade sig denna modell till att börja med ganska framgångsrik. Under 1950-talet gick landet framåt ekonomisk.
Precis som i Sovjet skapade dessa framgångar illusioner hos de styrande inom partiet och byråkratin.
1960 antogs en ny författning för den tjeckoslovakiska republiken som utropade landet som en socialistisk stat och ett år senare utlovade partiledaren Novotny, som efterträtt Gottwald då denna dog 1953, vid det sovjetiska partiets 22:a kongress att det i Tjeckoslovakien ”skulle göras allt för att redan dagens generation skulle leva under kommunismen”. Verkligheten blev precis tvärtom. De kommande åren blev en rejäl ekonomisk tillbakagång med stagnation och sjunkande produktivitet och nationalinkomst. Den tredje femårsplanen visade sig ogenomförbar.
Huruvida den politiska och ekonomiska eliten i såväl Sovjet som Tjeckoslovakien verkligen trodde att de stod på tröskeln till det klasslösa samhället eller inte, är egentligen oväsentligt. Men det är ett tydligt bevis på hur byråkratin avskärmats från folket och från verkligheten.
I republikens nya författning 1960 slog man fast att Tjeckoslovakien var ett socialistiskt land och man upphöjde ”kommunistpartiets roll i staten” till lag. Detta samtidigt som partiet börjat tappa det folkliga stödet och den attraktionskraft man hade under de första åren efter andra världskriget. Partiet blev mer och mer en tummelplats för karriärister, då ett medlemskap öppnade dörren för positioner inom maktapparaten. Bland de ledande inom ekonomin var 70-80 procent partimedlemmar. Bland tjänstemännen inom de centrala institutionerna var mellan 80 och 90 procent partimedlemmar.
Två år senare, på kommunistpartiets 12:e kongress 1962, beslutades att omvandla ”proletariatets diktatur till folkets stat” eftersom ”klasskampen upphört att vara huvudkraften i samhällsutvecklingen”.
I och med den nya författningen 1960 bröt man med den stalinska nationalitetspolitiken och anammade istället Chrusjtjovs tes om ”sammansmältning av de socialistiska folken”. I och med detta begränsade man de nationella slovakiska organens befogenheter till ett minimum. Till detta kom de fortsatt stora ekonomiska skillnaderna mellan Böhmen-Mähren och Slovakien, till det senares nackdel. I Slovakien växte ett missnöje och även inom det slovakiska kommunistpartiet.
När man granskar bakgrunden till 1968 går det inte att bortse från rättegångarna i början av 1950-talet, då bland annat den förre generalsekreteraren för kommunistpartiet Rudolf Slansky tillsammans med tio andra högt uppsatta partimedlemmar dömdes till döden. Oavsett bakgrunden till dessa rättegångar, om de dömda var skyldiga eller oskyldiga, så medverkade dessa till att skapa ett system där meningsskiljaktigheter försökte lösas med administrativa medel – rättegångar, censur, avlyssning med mera – istället för genom övertygelsens metod med en levande demokrati och diskussion bland gräsrötterna.
Redan Marx beklagade hur eländiga samhällen är som inte har andra försvarsmedel än bödeln och knölpåken. Det var fullkomligt berättigade röster som höjdes under Pragvåren mot oförrätter och felaktigheter under 1950-talet.
Denna mycket kortfattade och schematiska bakgrundbild utger sig inte på något sätt att vara fullständig. Men den visar på de motsättningar som landet invecklat sig i. Det var uppenbart att det behövdes kraftiga förändringar – både politiska och ekonomiska.
Arenan för att diskutera vilka förändringar som behövdes hade minimerats till kommunistpartiet. Inom partiet fanns alla samhällsskikt representerade. Men under 1950-talet hade de intellektuella och byråkratin stärk sig på bekostnad av arbetarklassen. När det gällde att finna lösningarna på problemen var det mellan dessa två grupper som motsättningarna uppstod.
På det ekonomiska området var det byråkratins svar på problemen som vann när det beslutades om att genomföra omfattande ekonomiska reformer. Utkastet till dessa reformer förbereddes av en arbetsgrupp under ledning av ekonomen Ota Sik och godkändes av kommunistpartiets centralkommitté i januari 1965 och infördes som lag för hela ekonomin i början av 1967. Innehållet gick i huvudsak ut på decentralisering av styrningen och ekonomins frigörelse från politiska beslut.
Tvärtom mot den gängse historieskrivningen var detta inte steg mot en demokratisering utan gav ännu mer makt till byråkratin och direktörerna, må vara de på lägre nivå istället för de i toppen. Resultatet blev att starka kapitalistiska krafter släpptes lös.
Vid denna tid pågick omfattande diskussioner inom kommunistiska och marxistiska kretsar kring socialismens ekonomiska problem. På Kuba, i Kina och bland diverse ekonomer försökte man analysera de historiska lärdomarna och man varnade för utvecklingen i Sovjetunionen och öststaterna. De amerikanska marxisterna Leo Huberman och Paul Sweezy menade att man med reformerna i Tjeckoslovakien ”kommit in i en återvändsgränd, som oavsett färdens längd, bara kan sluta på ett sätt”, med ett återvändande till kapitalismens metoder.
De intellektuella och speciellt kulturutövarna kom att dominera de politiska frågeställningarna. Till att börja med var det en reaktion mot den politiska censuren inom konst och journalistik och det är främst detta som har kommit att kallas Pragvåren. En av startskotten var den internationella författarkonferensen i Liblice 1963 om Franz Kafka. Ironiskt nog kom Kafka att bli ett slagträ i de politiska striderna. Den sovjetiska författaren Ilja Ehrenburg, som stod oförstående inför detta, skrev att ”Visserligen skriver jag inte deras (Kafka m.fl.) namn på min fana, men jag gör dem heller inte till skottavlor.”
Sextiotalet blev en gyllene tidsålder för den tjeckoslovakiska teatern, filmen och litteraturen. Detta skedde på många sätt i reaktion mot den tid då partiet och partiledningen ansåg sig ha rätten att bedöma god eller dålig konst, ett fullkomligt absurt arv från Stalintiden.
Men att som den allmänna historieskrivningen måla upp dessa intellektuella som demokratiska duvungar med en humanistisk socialism som mål, blir både ensidigt och klasslöst. Vad de enskilda representanterna för dessa intellektuella själva trodde sig representera blir i det här fallet oväsentligt.
Begreppet socialism med mänskligt ansikte handlade inte bara om en socialism i motsats till den hårda tidens socialism, utan också, och detta blev allt tydligare desto mer Pragvåren blommade ut, en socialism i motsats till den med arbetarklassens ansikte. På den 14:e partikongressen, som av de Moskvatrogna räknas som en illegal kongress, som hölls 22 augusti 1968 utgjordes endast 17,4 procent av delegaterna av arbetare. De vid denna kongress föredragna partistadgarna inleds: ”Tjeckoslovakiens kommunistiska parti är en fri förening av framstegsvänliga, politiskt aktiva medlemmar ur alla samhällsskikt, enade kring det fastlagda målet att i sitt land förverkliga människornas fulla frigörelse.”
Bland de intellektuella rådde starka elitiska uppfattningar. Det var de som var skickade att styra i landet inte några outbildade arbetare. Av denna anledning hamnade de mer och mer i konflikt med det byråkratskikt som satt vid makten.
Ingen kraft angrep problemet med att arbetarklassen hade förlorat makten över utvecklingen. Att arbetarklassen hade förlorat inflytandet inom såväl ekonomin, politiken som kulturen och förpassats upp på åskådarläktaren.
I januari 1968 fick partiledaren Novotny, den tydligaste symbolen för den utveckling landet genomgått under 1950- och 1960-talen, avgå. Som en kompromiss mellan de stridande grupperna utsågs Alexander Dubcek. I detta läge stod landet 1968 när Pragvårens rörelse nådde sin kulmen. En rörelse som imperialismen på tusen och en sätt försökte använda för att lösrycka Tjeckoslovakien från östblocket och stärka sina positioner gentemot Sovjetunionen. För att skydda realsocialismen och blockets enhet fanns ingen inhemsk arbetarklass att förlita sig på i försvaret. Varför skulle man försvara en stat där man själv förlorat makten?
Med invasionen 1968 återfördes Tjeckoslovakien åter under Kremls klack. Byråkratin säkrade sin maktställning i ytterligare 20 år. De intellektuella flydde i massor till Västeuropa där deras karriärer redan var säkrade och de blev villiga spelbrickor i kalla kriget på USA:s sida, vilket vissa belönades med nobelpris för.
Principiellt måste man självklart vara mot att andra länder militärt ingriper i ett lands interna angelägenheter, såväl under kapitalismen som under socialismen. Redan Engels skrev att ”Det segerrika proletariatet kan inte på något sätt lyckliggöra ett främmande folk med våld utan att därmed undergräva sin egen seger.” Nu måste det tilläggas att det inte något segrande proletariat som stod för invasionen.
Invasionen var också ett regelrätt brott mot Warszawapaktens egna stadgar, som antogs när man bildades den 14 maj 1955, sex år efter Natos bildande. Den första artikeln i försvarspakten lyder: ”De fördragsslutande parterna förpliktigar sig att i överensstämmelse med FN-organisationens stadgar avhålla sig från att använda våld eller hot om våld i sina internationella förbindelser och att lösa sina internationella tvistefrågor med fredliga medel.”
Så slutligen två frågor.
Hade Tjeckoslovakien lösryckts från det realsocialistiska blocket om inte Warzsawapaktens trupper gått in? Ja, det är mycket troligt. Det hade inneburit en kraftig framryckning för den amerikanska och den europeiska imperialismen gentemot det realsocialistiska blocket främst riktad mot Sovjetunionen.
Räddade då invasionen det socialistiska systemet? Nej, den realsocialism som rådde i Tjeckoslovakien var redan vid denna tid så byråkratiskt deformerad att vägen till dess fall 1989 sedan flera år var beträdd. Slutsats: Lyckad operation, men patienten dog.
Robert Mathiasson
Arbetsplatsansvarig
