Friskolorna kontra kommunala skolor

Det jag ska säga kan kort sammanfattas med att såväl den kommunala skolan som friskolorna har att verkar inom de ramar som staten slagit fast. Men eftersom dessa ramar är vida och de ekonomiska förutsättningarna olika kan skillnaderna vara stora mellan olika skolor.

Antalet friskolor ökar och att de är vanligast i storstadsregionerna. De flesta friskolor är aktiebolag och endast en mindre del använder sig av en annorlunda pedagogik. Friskolorna visar på högre studieresultat än de kommunala skolorna trots att de har lägre lärartäthet och färre behöriga lärare. Friskoleelevernas föräldrar har högre inkomster och utbildning än föräldrarna till elever i den kommunala skolan.

Skolan och förskolan står för 45 procent av kommunernas utgifter. Friskolornas inkomster baseras på kommunernas skolpeng. Friskolorna dränerar den kommunala skolan på resurser och ökar klassklyftorna inom skolväsendet. Den ekonomiska krisen bäddar för fler friskolor om inget motstånd görs.

För att vi ska kunna utveckla en politisk linje i skolfrågor kan det vara bra att först säga några ord om skolväsendets ansvarsfördelning och maktstruktur. De som arbetar i skolan möter denna dagligdags, men det kan ändå vara klargörande att kort repetera vem det är som gör och bestämmer vad. Ni får därför ursäkta om jag inledningsvis tvingas lotsa er genom den skolbyråkratiska djungel.

Skolväsendet är som bekant helt kommunaliserat sedan ett drygt decennium tillbaka. Det betyder emellertid inte att staten saknar makt och inflytande. Riksdagen beslutar om de lagar som skolan har att följa. Den viktigast i sammanhanget är Skollagen. I bilagor till densamma fastställs grundskolans timplaner och gymnasieskolans olika program.

På regeringen bord ligger läroplanerna vilka bland annat innehåller skolans värdegrund. Den konkretiserar även Skollagen genom grundskole- och gymnasieförordningarna. Regeringen bestämmer kursplanerna för grundskolan och vad som ska krävas för att uppnå betyget godkänt i de olika ämnena. Regeringens skriver även målen för gymnasieskolans nationella program. Utöver detta ger regeringen ut ett flertal bindande föreskrifter om skolan.

Under regeringen sorterar flera statliga myndigheter vars antal och uppgifter har stöpts om av den borgerliga alliansen. En central roll spelar Skolverket som fastställer högre betygskriterier för grundskolan samt samtliga kursplaner och betygskriterier för gymnasieskolan. Skolverket har också ett övergripande ansvar för utveckling, utvärdering och uppföljning av skolans verksamhet.

En nybildad myndighet sedan i höstas är Skolinspektionen som har till uppgift att pröva tillstånd om att starta friskolor. Samma myndighet ska också övervaka och se till att skolorna följer statens lagar och förordningar. På sossarnas tid fanns det något som hette Myndigheten för skolutveckling vilken hade hand om pedagogisk utveckling. Den är numera nerlagd och ersatt av Specialpedagogiska myndigheten.

Kommunernas ansvar består i att organisera skolväsendet i enlighet med de statliga lagarna och förordningarna. Men eftersom de så kallade styrdokumenten är förhållandevis öppet skrivna har kommuner stora politiska möjligheter att på egen hand bestämma skolans utformning och innehåll.

Det ligger också på kommunerna att själva finansiera skolan. Staten ger kommunerna bidrag. Dessa är i allmänhet obundna, men en mindre del kan vara öronmärkta för just skolan. Men då kommunerna har olika ekonomiska förutsättningar beroende på invånarnas inkomster och behov kan skolornas standard därmed skilja sig betydligt från kommun till kommun. Så långt är det klart att klassorättvisorna slår igenom i den kommunala skolan.

I Skollagen står det att varje kommun är skyldig att upprätta en skolplan där den talar om hur den ska uppnå de nationellt fastställda målen. Enligt samma lag har kommunerna ett ansvar för sina ungdomar upp till 20 år. I de flesta fall går det till på så vis att kommunen i fråga bygger egna skolor, anställer egna rektorer och lärare. Men det kan också vara så att någon bestämmer sig för att starta en friskola och bedriva privat skolverksamhet. Är friskolan godkänd av Skolinspektionen måste kommunen betala för och anpassa sig till denna.

Vad krävs det då för att starta en friskola? Från och med hösten 2008 måste en ansökan göras hos Skolinspektionen. Tidigare låg tillståndsgivningen hos Skolverket. Den som ansöker måste visa att den tilltänkta friskolan kan leva upp till skollagen och de nationella målen för skolan. Godkänns ansökan får friskolan också rätt till kommunalt bidrag. Den så kallade skolpengen följer med de elever som eventuellt börjar på skolan.

De kommuner som berörs av friskolan gör en konsekvensbedömning av hur den nya skolan skulle påverka respektive kommuns skolväsende. Märk att det inte enbart är den kommun som skolan ska starta i som ska bedöma konsekvenserna. Även kringliggande kommuner som kan tänkas förlora elever har rätt att yttra sig.

Trots att det är kommunerna som får stå för de ekonomiska fiolerna är det slutligen Skolinspektionen som bestämmer om den ansökta friskolan får starta eller inte. Det har hänt att den (eller tidigare Skolverket) kört över kommunernas vilja. Ett exempel på detta är den Engelska skolan i Gävle som påtvingades kommunen trots att den var emot skolans etablering.

Ansökningarna om att få starta friskolor har ökat markant de senaste åren. Här är några siffror: År 2007 kom det in 590 ansökningar om att starta fristående skolor och 700 ansökningar om att starta nya gymnasieprogram. År 2004 låg antalet ansökningar vad gäller fristående grundskolor på drygt 150 stycken och antalet fristående gymnasieskolor på knappt 120 stycken.

Tittar vi på Skolverkets siffror för det faktiska antalet friskolor är utvecklingen tydlig. Antalet friskolor ökar kraftigt: Läsåret 1995/1996 fanns det 238 fristående grundskolor med sammanlagt 20 247 elever, läsåret 2007/2008 hade antalet ökat till 635 skolor och 86 205 elever. Det sistnämnda läsåret fanns det fristående grundskolor i 180 kommuner, det vill säga i 62 procent av samtliga kommuner.

Friskolorna på gymnasienivå har ökat i motsvarande grad. 1995/1996 fanns de i 38 kommuner, 2007/2008 i 99. Det betyder att det fanns fristående gymnasieskolor i 34 procent av landets kommuner. Mellan läsåren 2003/2004 och 2007/2008 ökade elevantalet i fristående gymnasieskolor med 33 236, vilket motsvarar 59 procent av den totala elevökningen.

Friskolorna är framför allt koncentrerade till storstadsregionerna. 58 procent av eleverna i fristående grundskolor bor i något av storstadslänen. Här ligger också 57 procent av de fristående gymnasieskolorna. 14 procent av de fristående grundskolorna och 15 procent av de fristående gymnasieskolorna ligger i Stockholms kommun. Lägger vi till Göteborgs och Malmös kommuner till den senare kategorin ökar procenttalet till 27.

Enligt Friskolornas riksförbund går omkring hälften av gymnasieeleverna i de tre Stockholmskommunerna Vaxholm, Täby och Solna på en friskola. Täby, Älvkarleby och Solna toppar ligan för fristående grundskolor med mellan en tredjedel och fjärdedel av det totala elevantalet i denna skolform.

En populär, men felaktig, myt är att friskolorna i första hand drivs av idealistiska lärare som brinner för sina egna pedagogiska idéer. Friskolornas riksförbund skriver på sin hemsida att 64 procent av friskolorna är aktiebolag. De ideella föreningarna utgör endast 11 procent. De ekonomiska föreningarna och stiftelserna utgör lika stora respektive andelar av det totala antalet friskolor.

De tendenser till ägarkoncentration som är typisk för all privatkapitalistisk verksamhet går också att skönja bland friskolorna. De åtta största huvudmännen står för knappt 13 procent av det totala antalet friskolor och drygt 16 procent av eleverna. Än så länge är dock deras andel av det totala antalet elever i landet liten, endast en och en halv procent.

Kan friskolorna motiveras av att de tillämpar en annorlunda, alternativ, pedagogik? Skolverket låter berätta att 30 procent av de fristående grundskolorna har en specialpedagogisk inriktning, vanligtvis av Waldorf- eller Montessori-karaktär. De religiösa friskolorna har 11 procent av marknaden.

Friskolornas studieresultat är genomgående högre än de kommunala skolornas. Niondeklassarna i friskolan hade läsåret 2007/2008 ett genomsnittligt meritvärde på 227,5. Avgångseleverna i den kommunala grundskolan låg på 207,5. Gymnasieskolan uppvisar ett liknande mönster även om skillnaden har krympt. De genomsnittliga betygspoängen hos friskoleelever med slutbetyg låg på 14,3. Motsvarande för eleverna i den kommunala gymnasieskolan var 14,0.

Vad kan detta bero på? Bedriver friskolorna bättre undervisning eller strör de frikostigt betyg omkring sig för att få fler elever? Eller finns det andra förklaringar? Låt oss börja med att jämföra lärarna. Vad skriver Skolverket?

Lärartätheten är lägre i friskolorna än i den kommunala skolan. De fristående grundskolorna hade läsåret 2007/2008 7,6 lärare på 100 elever och de fristående gymnasieskolorna 6,7 lärare på 100 elever. För de kommunala skolorna var motsvarande siffror 8,4 både för grundskola och för gymnasium.

Det är också vanligare med obehöriga lärare på friskolorna. 67 procent av lärarna på de fristående grundskolorna mot knappt 87 procent i de kommunala skolorna hade pedagogisk examen läsåret 2007/2007. På de fristående gymnasieskolorna hade endast 53,4 procent av lärarna pedagogisk examen det aktuella läsåret. Knappt 78 procent av de kommunala gymnasielärarna hade denna behörighet.

Det förefaller alltså inte särskilt sannolikt att friskolornas högre resultat skulle bero på att de har större lärarresurser och därför skulle bedriva en bättre undervisning. Låt oss istället titta på deras elever och vad dessa kan ha för föräldrar. Friskolornas riksförbund har låtit Demoskop undersöka detta.

22 procent av föräldrarna till friskolebarn anser sig vara höginkomsttagare. Beroende av deras barns möjlighet att välja skola anser sig mellan 13 till 20 procent av föräldrarna till barn i den kommunala skolan vara detta. 51 procent av friskoleföräldrarna har högskoleutbildning. Detta ska jämföras med 27 till 45 procent bland de ”kommunala föräldrarna”. Bilden av friskolorna som i första hand skolor för barn ur över- och medelklasshem framträder tydligt.

Ska vi ta upp skolan i kommunalpolitiken kan vi inte undvika frågan om kommunernas ekonomi och skolornas andel av densamma. År 2007 stod skolan för 30 procent och förskolan för 14 procent av kommunernas kostnader. Av skolans pengar gick 60 procent till grundskolan och 27 procent till gymnasiet.

Den skolpeng som kommunerna är tvungna att betala till friskolorna beräknas på ett genomsnitt för en motsvarande utbildningsplats i den kommunala skolan i den aktuella kommunen. Skulle kommunen sakna just denna typ av utbildning bestäms skolpengen av Skolverkets rikslista. En plats på Barn- och fritidsprogrammet kostar enligt denna 82 300 kronor per år. En plats på Byggprogrammet 107 300.

Kostnaderna per elev i den kommunala skolan respektive friskolorna har i stort löpt parallellt. Men de senaste åren har friskolorna haft något lägre kostnader. Det ligger i sakens natur. Annars hade inte friskolorna gått med vinst. I allmänhet har friskolorna högre kostnader för lokaler, men de spenderar å andra sidan mindre på undervisning, elevvård och läromedel.

Kamrater! Det är uppenbart att den friskolorna utgör ett hot mot den kommunala skolan. Denna dräneras på studiemotiverade elever, lärare och ekonomiska resurser. Friskolorna plockar russinen ur kakan. Detta gör att friskolorna leder till klassklyftor och ökad social segregering, vilket är särskilt tydligt i storstadsområdena. Friskolorna tenderar att bli elitskolor. Den kommunala skolan får ta hand om de svåra eleverna samtidigt som resurserna minskar.

Men konkurrensen mellan friskolorna för även med sig att den kommunala skolan kommersialiseras. Alla skolor börjar slåss om elever och anpassar sin verksamhet därefter. En flashig hemsida blir viktigare än undervisningens innehåll.

Vilka är då framtidsperspektiven? Det är allmänt känt att en ålderspuckel passera genom gymnasieskolan just nu. Om några år kommer elevantalet att sjunka. Detta har redan visat sig i grundskolans högstadium. I Stockholmsområdet varnar man för överetablering av skolor och att skolor kan komma att tvingas slå igen de närmsta åren.

Samtidigt vet vi att kommunernas ekonomiska resurser kommer att krympa i den kapitalistiska krisens spår. Ökad arbetslöshet för med sig minskade inkomster och ökade utgifter för kommunerna. Sannolikheten att de blir just de kommunala skolorna som slår igen är överhängande. Självklart är det en utveckling som vi måste försöka att stoppa.