50 000 industrijobb har försvunnit de senaste tre åren, bara under 2004 över 25 000. Inte bara lönsamma fabriker utan hela branscher slås ut när kapitalet flyttar jobben till låglöneländer.
Så visar kapitalismen sitt asociala ansikte. De arbetare och tjänstemän som genom sitt arbete skapat välstånd åt sin bygd och vinster åt fabriksägarna förlorar i ett slag möjligheten att leva vidare. Jobben försvinner inte för att det saknas behov av de produkter som de anställda skapar – produktionen flyttas ju mest till andra länder – utan enbart för att Wallenberg och andra kapitalister kräver större profiter.
– ”Jobless growth, som amerikanarna kallar det är här för att stanna. Jobbflytten är en stor utmaning, både för näringslivet och politiker att ta tag i och utveckla, sade självaste Jacob Wallenberg i Dagens Industri 16 november 2004. På frågan om jobben kommer nästa år, som eftersläpning på högkonjunkturen var svaret:
– Nej det tror jag inte. Inte i Sverige i alla fall.
För Sveriges arbetare och tjänstemän förebådar jobbflykten ännu sämre tider. Redan har arbetslösheten börjat stiga och det från historiskt höga nivåer. Tillsammans med den av EU påbjudna och av kapitalet organiserade arbetskraftsinvandringen skapas en situation som, om inget motstånd reses från arbetarklasen, hotar löner, arbetsrätt och välfärd för stora delar av folket.
Utvecklingen hänger givetvis samman med EU-medlemskapet. EU:s hela grundidé är att de fria marknadskrafterna ska få sköta sig själva utan politisk inblandning.
Socialdemokraterna och dess stödparti v har i handling visat sig oförmögna att hantera situationen. Vänsterpartiet är till och med borgarna aktivt behjälpligt att stoppa övergångsregler för att stoppa arbetskraftsimport från nya EU-länder. Socialdemokraterna i regering och fackföreningsrörelse fjäskar så till den grad för kapitalismen att de till och med förnekar den moderna kapitalismens destruktiva karaktär.
– Om man inte ser att en industri som går bra också ger jobb, har man slutat tro på industrins roll som ett lokomotiv i samhället, sade Metalls Göran Johnsson som svar till Wallenberg. Partibröderna i regeringen till och med applåderar jobbflykten: ”Lågproduktiva jobb kan ersättas av nya, mer produktiva”, sade dåvarande näringsminister Leif Pagrotsky i våras.
Detta är politiskt bedrägeri. Sanningen är att arbetslösheten i Sverige ökar mest i hela EU. Med över 8 procent, närmare en halv miljon, öppet arbetslösa och i åtgärder samtidigt som antalet fasta jobb minskar kan kapitalet öka pressen på löner, på arbetsförhållanden, på jobben.
Men bara om arbetarklassen stillatigande låter sig pressas. Det finns en annan väg, kampens väg. Marknadsdiktaturen måste bekämpas. Eftersom jobben hotas måste arbetarna gå samman och ställa sina egna krav.
Några förslag från kommunisterna:
- Kräv lagstiftning om förbud mot nedläggning av samhällsnyttig produktion. Konfiskation av verksamheten om förbudet inte åtlyds.
- Kräv återinförandet av en statlig industripolitik. Återskapa statlig basindustri och återupprätta SJ, Vattenfall och Televerket.
- Kräv Sverige ut ur EU eftersom EU hotar jobben. Enligt EU:s nyliberala regler får det inte föras någon industripolitik som hotar den kapitalistiska äganderätten.
Industrijobben kan räddas. Men det kräver att Sveriges arbetarklass spränger marknadsdiktaturens ramar och själv ställer krav på hur samhället ska organiseras.
Det är inte Wallenberg & Co utan vi, alla arbetare och tjänstemän, som producerar som bör ha ett avgörande inflytande över produktionen.
