Den svenska säkerhetspolitiken har genomgått en dramatisk förskjutning sedan Sverige blev medlem i EU, bort från alliansfrihet och neutralitet och till ett aktivt deltagande i imperialistiska allianser av både politisk och militär art.
***
Under kalla kriget formulerades den svenska säkerhetspolitiken enligt doktrinen ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Doktrinen innebar inte någon politisk neutralitet i konflikten mellan kapitalism och socialism - i denna visste den svenska borgarklassen var den hörde hemma - men väl att Sverige ställdes utanför den av USA-imperialismen organiserade militäralliansen NATO och att Sverige, åtminstone tidvis, förbehöll sig rätten att driva en förhållandevis självständig linje i utrikespolitiken.
Försvarspolitiskt var alliansfriheten halv. Sovjetunionen betraktades som det enda militära hotet och utgångspunkten var därvid att Sverige skulle ha egen militär kraft att initialt motstå en sovjetisk invasion. Vid en sådan skulle assistans omedelbart begäras från NATO. Detta kunde dock inte sägas öppet, varför neutralitetspolitiken krävde ett starkt svenskt försvar och en inhemsk försvarsindustri, till fromma för svenskt monopolkapital. Teknologiskt knöts det svenska försvaret tidigt till USA och NATO, inte minst vad gäller flygvapnet. Militärt inrättades också den svenska krigsmakten som en del av NATO:s nordostflank, där det strategiska målet sades vara att förhindra en sovjetisk framstöt mot den norska atlantkusten via Finland och övre Norrland.
***
Efter Sovjetunionens sammanbrott har Sveriges säkerhetspolitiska situation radikalt förändrats. Det föregivna militära hotet existerar inte längre och därmed inte heller motiven för att upprätthålla en krigsmakt som i förhållande till folkmängden tillhört världens största och dyraste. Under 1990-talet följde därför omfattande regementsnedläggningar och den allmänna värnplikten avskaffades i praktiken, om än inte formellt, genom att en allt mindre del av de värnpliktiga inkallas till militär grundutbildning.
De teknologiskt avancerade delarna av krigsmakten, framförallt flygvapnet, har dock bibehållits intakt, liksom satsningarna på stridsflygplanet JAS.
Parallellt med den inhemska utvecklingen, som innebär en förskjutning från tanken på ett allmänt folkförsvar i riktning mot en professionellt uppbyggd krigsmakt, har Sverige genom medlemskapet i EU blivit en del av ett euroepiskt militärprojekt. Sverige deltar aktivt i bygget av EU:s militära kapacitet, vars uppgift inte begränsas till försvar, utan vars utgångspunkt är militär intervention varhelst i världen de europeiska monopolkapitalens intressen hotas.
***
Sovjetunionens sammanbrott och kalla krigets slut innebar också att USA tvingades omdefiniera NATO:s roll.
NATO bildades som ett redskap för USA-imperialismens dominans över västra Europa, varvid det påstådda hotet från öst var en grundbult för konstruktionen. Sedan detta påstådda hot fallit ifrån har NATO successivt givits en utökad roll. Organisationens operationsområde begränsas inte längre av medlemsstaternas territorier och havsområdet däremellan, en begränsning som nödvändiggjordes av att NATO skulle framställas som en försvarsorganisation, utan NATO har via tilläggsarrangemang som Partnerskap för fred, PFP, och Europeiska Partnerskaprådet, EAPC, sträckt ut sina tentakler långt in i Asien.
Fortfarande utgör NATO ett redskap för USA:s dominans i Europa, inte minst i förhållande till EU:s militära ambitioner, men därutöver har organisationen gjorts till ett verktyg för USA-imperialismens anspråk på oinskränkt världsherravälde med speciell inriktning på den euroasiatiska kontinenten.
Sverige är fortfarande inte medlem i NATO, men väl i PFP, vilket innebär ett nära samarbete och en stark knytning till den imperialistiska allians som NATO utgör.
På denna grundval hävdas fortsatt svensk alliansfrihet, men inte som syftande till neutralitet i krig, utan endast utifrån att Sverige inte är medlem i en militärallians med ”ömsesidiga försvarsförpliktelser”.
Denna hållning, som avskaffat neutralitetspolitiken och som gjort alliansfriheten till ett tomt skal, tillåter svenskt deltagande i EU:s militära projekt och tänkta militära interventioner, också utan godkännande från FN:s säkerhetsråd, men utesluter till vidare fullt medlemskap i NATO, då ett sådant innefattar ömsesidiga försvarsförpliktelser.
***
Utifrån denna lägesbeskrivning hävdar Kommunistiska Partiet, KPML(r) följande linje i militärfrågan:
1. Politiken bort från alliansfrihet och neutralitet har inget som helst stöd i svenska folket, utan representerar det svenska monopolkapitalets imperialistiska strävanden, som på grund av detta kapitals relativa litenhet endast kan förverkligas i samarbeta med andra, företrädesvis europeiska monopolkapital. Denna politik öppnar för att svenska soldater sänd ut i krig för monopolbolagens profiter varhelst i världen dessa kräver militär assistans.
KPML(r) kämpar för att återupprätta en strikt alliansfrihet. Det innebär givetvis ett nej till svenskt medlemskap i NATO, men också att Sverige lämnar PFP och omedelbart avbryter deltagandet i EU:s militära uppbyggnad. Så snart som möjligt måste Sverige lämna EU som sådant, då EU utgör en imperialistisk allians i vardande.
Skall svensk trupp delta i internationella operationer skall det ske i FN-regi och efter beslut i FN:s säkerhetsråd och med det kategoriska förbehållet att operationen är strikt fredsbevarande och acceptabel för folkmajoriteten i det land eller område där operationen sätts in. Sverige måste förbehålla sig rätten att säga nej till deltagande i FN-operationer som inte uppfyller dessa kriterier.
2. Sveriges nuvarande säkerhetspolitiska läge motiverar inte en krigsmakt på den nivå som idag upprätthålls. Anslagen till krigsmakten bör skäras ned kraftigt och inriktas på att för framtiden säkra ett allmänt folkförsvar.
KPML(r) kämpar för att stoppa miljardrullningen till JAS och andra militaristiska projekt. Vi motsätter oss alla steg i riktning mot en yrkesarmé, då en stående här förstärker krigsmaktens militaristiska tendens och grundläggande roll som det borgerliga samhällets och reaktionens värn mot arbetarklassens revolutionära strävanden. Allmän värnplikt verkar i motsatt riktning och skall återupprättas som en begränsning av militarismens handlingsutrymme. Utbildningen och utbildningstiden bör därvid anpassas till de krav som ett allmänt folkförsvar ställer.
