Den Allmänna Tjänstepensionen infördes efter många år av facklig kamp och stort motstånd från borgarklassen för att ge arbetarklassen en ålderdom ovanför fattighjonets nivå.
Vid en folkomröstning 1957 fick det förslag som de medvetna arbetarna röstade för flest röster av de tre valaiternativ som förelåg. Året efter avvisade borgarna i riksdagens andra kammare införandet av en pension utöver folkpensionen för landets arbetarklass. Riksdagsupplösning och nyval följde och 1959 röstade riksdagen för ATP:s införande.
Beslutet innebar att full pension, beräknade till ungefär 75 procent av lönen, utgick efter trettio arbetade år mellan 16 och 64, varav de 15 bästa låg till grund för utbetalningen. Pensionen betalades helt av avgifter som arbetsköparen stod för. ATP-systemet låg också till grund för änkepension och förtidspension. ATP började utbetalas 1963 men först en bit in på 70-talet betalades full pension dvs upp till 7,5 basbelopp ut.
De val som föregick ATP:s införande betraktas som de enda egentliga klassvalen och systemet blev kronjuvelen i den reformistiska politiken. ATP var ett hållbart pensionssystem som med mycket små tillskott skulle hålla långt in på 2050-talet. Tillsammans med de borgerliga partierna skrotade socialdemokratin med den fackliga rörelsens tysta medgivande ATP samtidigt som de stal långt över 300 miljarder kronor av de arbetandes pensionspengar genom att föra över dem till statskassan.
Det nya pensionssystem som socialdemokrater och borgare enat sig om är långt sämre än ATP. Det nya systemet bygger på livslönen och är så konstruerat att de lågavlönade yrkesgrupperna aldrig kommer över garantipensionen på cirka 6 400 kronor före skatt. Detta samtidigt som arbetsköparnas del av pensionsavgifterna minskats och en del av denna kostnad överförts till de framtida pensionärerna i form av skatt den sk egenavgiften. Även egenavgiften innebär en orättvisa i skatteuttaget i det att en vanlig löntagare betalar 6,95 procent av sin lön i denna skatt medan miljoninkomsttagaren klarar sig undan med 1,45 procent. Att det nya systemet ger sämre utdelning är inte överraskande då själva skrotandet av ATP föregicks av tal om att det i samhällets intresse måste sparas på pensionerna.
Stölden av ATP och införandet av ett betydligt sämre system är ett slag mot de framtida arbetarnas pensionärernas villkor. Ett historiskt steg bakåt. Arbetarklassen och med den likställda kan inte låta sig nöja med den åtgärden utan kampen för en dräglig pension måste återigen skjuta fart. Därför manar vi Sveriges arbetare sluta upp bakom parollen:
Nej till fattigpensioner - återinför ATP!
