Fredrik Reinfeldt var närmast sprickfärdig av förtjusning.

”Om Mona Sahlin vill utmana oss på en kapplöpning om skattesänkningar säger vi mer än gärna ja”, sa han med mungiporna höjt på svaj.

Man kan förstå förtjusningen. Skattesänkningar som alltings lösning är Moderaternas offensiva planhalva i politiken och om Mona Sahlin frivilligt spelar på den är mycket vunnet. Man gör sällan mål i försvarsposition.

Ändå stinker det skämt valfläsk om det nuvarande skattesänkarracet. Pensionärerna är en stor väljargrupp, så en knapp månad före valet är alla partier för att sänka det som numera kallas pensionärsskatten. Men givetvis med små finstilta förbehåll, som i Mona Sahlins fall skrivs ”om den ekonomiska utvecklingen är god under det närmaste åren”.

Det som ser ut som ett löfte är alltså inget löfte. Om ekonomin utvecklas lite sämre får pensionärerna se sig om i himlen efter rättvis beskattning.

Det är i detta Sahlin spelar på Moderaternas planhalva. Hon och de rödgröna har redan accepterat högeralliansens djupt orättvisa skattesänkningspolitik, trots att de i rödgrön flock skällt som bandhundar på den i snart fyra år. Av drygt 70 miljarder kronor i moderata skattesänkningar vill de rödgröna bara ta tillbaka ynka 2,3 miljarder.

Jämte Lars Ohly är Mona Sahlin idag Sveriges mest kluvna politiker. Hon säger fortsatt att det är ”häftigt” att betala skatt och hon angriper den moderata skattesänkningspolitiken för att den ger nedskärningar i offentlig sektor. Men hon presenterar inget alternativ till moderaternas politik, vilket gör att hon i praktiken accepterar nedskärningarna. För det begriper var och en: Utbyggd välfärd kräver större skatteinkomster, inte mindre.

Av alla politiska myter är den om att vi i framtiden inte har råd med välfärden den mest förljugna. Myten planterades för länge sedan, av det som då var SAF, men den omhuldas idag av hela det politiska etablissemanget, ivrigt påhejat av Svenskt Näringsliv. Skall vi har råd med välfärden framöver måste vi jobba längre upp i åldrarna, sägs det, och vi måste vara beredda att betala en större del ur egen ficka, genom högre avgifter och privata försäkringar.

Så långt handlar det överhuvudtaget inte om resurser, utan om fördelningen mellan privat och offentlig konsumtion. Myten om att vi inte har råd är rent borgerlig, är skräddarsydd för en överklass som inte längre vill betala för en gemensam och solidarisk välfärd, lika för alla – som i sina bekväma liv, utan större fysiska och psykiska påfrestningar, tjänar på att betala ur egen ficka. Myten gror i den borgerliga egoismen och i det privata kapitalets jakt efter nya marknader. Vårdförsäkringar är en framtidsbransch.

Privatiseringen är välfärdens finansiering, som är nästa steg i det nyliberala systemskiftet, handlar inte om att privat finansiering är billigare för samhället, det visar
exemplet USA, utan om egoism och girighet. Priset får de många betala, inte minst arbetare, som slits ut och utsätts för risker i jobb som per automatik ger högre försäkrings-premier – genom sämre och dyrare välfärd.

Den största bockfoten utgörs dock av den falska verklighetsbeskrivningen. Det är sant och visst att antalet äldre blir fler framöver, betydlig fler. Men det utgör inget problem i ett samhälle som producerar betydligt mer. Problem uppstår först om antalet äldre ökar i snabbare takt än produktiviteten, vilket det inte gör och inte gjort i Sverige. Tvärtom. Bruttonationalprodukten, BNP, har mer än fördubblats sedan 1980 medan den sk försörjningsbördan – antalet personer i arbetsför ålder i förhållande till antalet barn och pensionärer – bara ökat marginellt och bara beräknas öka marginellt fram till 2050.

Sverige har råd med välfärden, har råd med utbyggd välfärd – att påstå annat är myt, är lögn. Men det finns ett aber. En allt girigare kapitalism har inte råd med utbyggd välfärd. För att kapitalismen i sin jakt på ständigt större vinster måste lägga beslag på en allt större del av produktionsresultatet.

Enligt LO-tidningen (29/4) handlar det om ett skattebortfall om 320 miljarder kronor sedan 1976 och 84 miljarder sedan 2001, pengar som utan vidare hade räckt till både pensioner värda namnet och en utbyggd välfärd.

Låt oss med denna långa utvikning vända åter till valrörelsen. För naturligtvis är det detta som en verklig opposition bör tala om. Visst finns det pengar! Det är bara att ta dem där de finns – från företagen och de rika.

Men om detta tiger de rödgröna. Företagsvinsterna och aktieutdelningarna är icke existerande i en politik som villkorar rättvisa för pensionärerna med ”om den ekonomiska utvecklingen är god under de närmaste åren”. Lika lite existerar dealltmer monstruösa klassklyftorna, som de rödgröna gärna talar om i allmänhet, men nästan aldrig konkret, som skattepolitikens självklara utgångspunkt – ta från rika och ge till de fattiga!

Vi avskyr Reinfeldts uppblåsthet lika mycket som hans djupt orättvisa politik. Att Reinfeldt utropat Moderaterna till ”det enda arbetarpartiet” måste vara en av de värsta begreppsvåldtäkterna i Sveriges politiska historia. Men då måste samtidigt sägas att Reinfeldt tillåts genomföra denna våldtäkt utan motstånd från Mona Sahlin, som avskrivit
arbetarklassen som politiskt subjekt.

Som tur är finns det en verklig opposition i valet. I form av Kommunistiska Partiet, som utan prut säger att varje verkligt framsteg kräver kamp mot kapitalismen, inte kapitulation för den, som i alla frågor företräder arbetar-klassen som vägrar att delta i det skattesänkarrace som arrangeras av Svenskt Näringsliv.

Höj skatterna, säger vi – för företagen, aktieägarna, höginkomsttagarna och de rika. För att pengarna behövs i välfärden och för att det behövs för avskaffa straffbeskattningen av såväl pensionärer som av arbetslösa och sjuka, utan finstilta villkor.

Kommunistiska Partiet ställer inte upp i riksdagsvalet. Men en röst på oss gör ändå skillnad. Som ett tydligt krav på verklig vänsterpolitik.