I lördags överlämnade Lars Ohly sitt senaste och kanske sista avlatsbrev till Mona Sahlin. För vad finns det mer att be om förlåtelse för när Ohly nu förklarar sig beredd att stryka kravet på att Sverige skall lämna EU.

Huruvida Ohly får som han vill återstår visserligen att se. Inte för att EU-motståndarna i Vänsterpartiet utgör något problem, de representerar numera en försvinnande minoritet, men väl för att den frasradikala falangen i partiet kan vilja ha kvar utträdeskravet av symboliska skäl, att stoltsera och ljuga med i lämpliga sammanhang. Ungefär som med sossarnas krav på republik.

Besked ges på valkongressen i Gävle i maj nästa år. Varvid närheten till valet och de hägrande ministerplatserna lär ge Ohly goda odds. Varför reta väna Mona med ett krav som partiet ändå inte företräder?

När skattefusket tvingade Gudrun Schyman att avgå, så var det få som trodde att efterträdaren skulle föra Vänsterpartiet ännu längre högerut, särskilt som efterträdaren efter lite velande kom att heta Lars Ohly, utpekad som vänsterman och självutnämnd kommunist.

Vänsterryktet var betydligt överdrivet, vilket Proletären försynt påpekade redan då Ohly tillträdde. Som partisekreterare under åren 1994-2001 var Lars Ohly tvärtom en av arkitekterna bakom Vänsterpartiets högerutveckling, krönt genom stödet till Göran Perssons brutala nedskärningspolitik.
Ändå måste man säga att Lars Ohly rusat snabbare högerut än vad till och med vi kunde ana.

Att Ohly avsvor sig epitet kommunist säger vi inget om, även om vi tycker att det är lite skämmigt att han lät sig förnedras av den liberala lynchmobben. En sosse skall inte kalla sig kommunist. Det är värre med avståndstagandet från Kuba, där Ohly numera går hand i hand med lynchmobben. Så lågt behöver inte ens en ministeraspirant sjunka.

Det avgörande är dock att Lars Ohly och Vänsterpartiet nu genomfört den Canossavandring som Mona Sahlin ställt som villkor för regeringssamarbete. Borta är motståndet mot de nyliberala budgetreglerna. Numera ställer Vänsterpartiet upp på såväl utgiftstak som överskottsmål och enligt sossediktat svär Ohly oförbehållsam trohet till den oberoende Riksbanken. Bekännelsen till EU kommer som ett brev på posten. För varför lämna EU om den nyliberala EU-politiken ändå skall gälla i Sverige?

Kanske finns det något kvar att bevisa i utrikes-politiken, även om hetsen mot Kuba räcker långt. Men det är inte givet att Mona Sahlin ser kravet på att Sverige skall lämna Afghanistan som en synd och i vart fall inte som en dödssynd. I förhållande till ett fiaskoartat krig kan lite krigsmotstånd rentav komma väl till pass, särskilt som Vänsterpartiet alls inte var emot den svenska krigsinsatsen från början och därmed inte kan anklagas för något principiellt motstånd mot kriget.

Så sitter Ohly stadigt i Sahlins knä, lydande minsta vink och bara viftande en aning mer med vänsterhanden. Det är möjligt att syndabekännelsen renderar en eller annan ministerpost, om nu denna bedrövliga opposition verkligen förmår rubba högeralliansen i valet nästa år. Men det sker till priset av att Sahlin inte längre behöver känna något hot från vänster. Vänsterpartiet har kapitulerat som vänsterparti. Vilket lämnar fältet fritt för socialdemokratisk högerpolitik.

Vi beklagar denna utveckling. Eftersom den politiska situationen i Sverige formligen ropar efter en stark vänsterröst. Men vi ser den samtidigt som en utmaning.

Vänsterpartiet lämnar ett tomrum efter sig. Som skall fyllas.