När (r) bröt med maoismen

Skapandet av ett svenskt revolutionärt arbetarparti

Kommunistiska Partiet, tidigare KPML(r), föddes som revolutionärt arbetarparti i uppgörelsen med 1970-talets maoism. Här följer en analys av denna viktiga politiska uppgörelse, skriven av partiets ordförande Anders Carlsson. Tidigare publicerad i medlemstidningen Klasskampen.

2013-02-12

Drygt 20 år efter maoismens sorglustiga sorti ur svensk politik lockas en del unga kamrater åter av denna politiska riktning, dels på grund av maoistiska partiers aktiviteter i länder som Nepal och Indien, men också för att en maoistisk grupp (Tjen folket) etablerats i vårt grannland Norge.

Nu utgör brytningen med maoismen, genomförd under 1970-talet, en avgörande del av Kommunistiska Partiets identitet, utan den hade vi med största sannolikhet begravt oss själva, precis som dåvarande maoistiska SKP. För att möta en ny generations behov finns det därför anledning att kort återkomma till partiets uppgörelse med maoismen.

Vad är maoism? Man kan svara att begreppet innefattar de bidrag som Mao Tse-tung lämnat till marxismen, som definitivt är stora vad gäller revolutionens förutsättningar i underutvecklade bondeländer.

Men även om man lägger till ytterligare bidrag blir svaret haltande, då många har lämnat bidrag till marxismen utan att få en speciell politisk riktning uppkallade efter sig. Så finns det inga marxist-leninister som kallar sig själva stalinister (som istället är ett borgerligt och trotskistiskt skällsord).

Begreppet maoism måste därför definieras som summan av den teori
och praktik som denna politiska tradition representerar, givetvis i Kina under Mao, men också och inte minst internationellt, då Mao fick trogna efterföljare i de flesta länder, som i Sverige. Politisk teori kan aldrig bedömas isolerat från praktiken och då rakt inte utifrån ståtligheten i dess utrop och storleken på dess insignier, utan bara utifrån teorins tillämpning och resultat i den verklighet den föresatt sig att förändra.

Utifrån svensk horisont är det därför inte minst viktigt att granska maoismens tillämpning i Sverige och i länder av vår typ, då både dess dåtida och nutida företrädare hävdar att bonderevolutionens teori och praktik är allmängiltig och därmed tillämplig också i vår del av världen.

Som alla medlemmar vet ingår vårt parti i den politiska tradition som tog ställning för Kinas Kommunistiska Parti i 1960-talets konflikt inom den världskommunistiska rörelsen. I den begränsade meningen bildades vår föregångare KFML sommaren 1967 som ett maoistiskt parti.

Men KFML var vid bildandet ingen homogen organisation. Förbundet innefattade studenter, som hänfördes av kulturrevolutionen i Kina och som lapade i sig Maos lilla röda som törstiga katter (en del av den formerade något år senare den ultrasekteristiska rebellrörelsen), men där fanns också vietnamaktivister och en äldre generation kommunister, som sedan lång tid reagerat på den revisionistiska utvecklingen i Sovjet och inom dåvarande SKP, som just året 1967 bytte namn till VPK.

Skall man tala om en gemensam plattform inom KFML, så bestod den av den kritik som Kinas Kommunistiska Parti i början av 1960-talet riktade mot Sovjetunionens Kommunistiska Parti och särskilt mot partiets dåvarande generalsekreterare Nikita Chrusjtjov, mest känd för att ha tagit heder och ära av Stalin i ett hemligt tal på SUKP:s tjugonde partikongress 1956. Denna plattform kan inte kallas maoistisk, utan representerade snarare ett försvar av marxismen-leninismen, såsom den utvecklats inom den kommunistiska rörelsen före 1956. Som särskild politisk strömning uppstod maoismen senare.

Spännvidden byggde från början in en motsättning i KFML, som blottlades i samband med gruvarbetarstrejken 1969-70 och som ledde till splittring av förbundet hösten 1970. Frågan om Kina var ingen stridsfråga i denna splittring, båda sidorna bekände sig till Maos tänkande, men ändå fanns ett ifrågasättande av maoismens tillämpning i Sverige som en underström i konflikten, framförallt genom att vi som bildade KFML(r) ställde klassfrågan i centrum, i polemik mot våra opponenters klasslösa folklighet, grundad i den maoistiska tesen om monopolkapitalet mot folket.

Redan här bör ett påpekande göras. Att Mao utifrån Kinas förhållanden definierade ”folket” som den drivande kraften i revolutionen är inte konstigt. I det förrevolutionära Kina utgjorde arbetarklassen mindre än 1 procent av befolkningen och basen måste därför breddas. Men när bonderevolutionens teori görs till universell, när maoismen sägs gälla också i högt utvecklade länder, som Sverige, förvandlas den genast till revisionism, till en revidering av marxismens klassteori. Detta gäller tydligt teorin om monopolkapitalet mot folket, som på 1970-talet förenade maoism med dåtidens revisionistiska huvudfåra, den så kallade antimonopolistiska strategin.

Ovanstående betyder inte att Mao hade rätt när han efter revolutionen definierade statsmakten i Kina som ”folkets demokratiska diktatur” och när han klassmässigt definierade detta statsbärande folk som ”arbetarklassen, bönderna, småbourgeoisien i städerna och den nationella bourgeoisien”. Särskilt inkluderandet av den nationella bourgeoisien i ”folkets demokratiska diktatur” gav borgerliga klasskrafter ett kvarvarande ekonomiskt utrymme i det kinesiska samhället, vilket inte begränsades av de verbala attackerna mot ”kapitalistfarare” inom partiet.

Denna fråga är dock teoretiskt mer komplicerad än vad de bokstavstrogna inbillar sig, så diskussionen kring den får tas för sig. Här skall bara konstateras att maoismens grund i klassamarbete utgör dess akilleshäl, något vi skall återkomma till.

Åter till brytningen inom KFML.

Underströmmen var inte uttalad, men ändå tydlig. Så formerades KFML(r) teoretiskt kring Lenins bok ”Vad bör göras?”, vårt första 1 maj-märke föreställde Stalin och tidigt lanserades parollen ”klass mot klass”, som inte bara innebar ett återvändande till Kominterns klass mot klass-period, även om den tilltalade oss i sin uttalade antisocialdemokrati, utan parollen var också en markering mot maoismens klassöverskridande enhetsfrontstaktik.

Vårt nystartade förlag Proletärkultur gav ut ett stort antal texter av Marx, Engels, Lenin och Stalin, men bara några enstaka texter av Mao, som en broschyr om inre partikamp, som kom 1974, då vi tampades mot en maoistisk fraktion inom förbundet (de sk KEG-arna). Vi använde alltså Mao för att slå mot maoister, men i övrigt förde Mao en ganska undanskymd tillvaro i KFML(r), trots att vi ännu betraktade oss som maoister. Lenin och inte minst Stalin stod högre i kurs.

Bildandet av KFML(r) innebar heller inget brott med Kina, tvärtom försökte vi r-are utan framgång upprätta kontakter med KKP. Men brytningen gav oss ett mer självständigt hållningssätt, som satte konkret analys av konkreta förhållanden före tolkningen av de senaste bulletinerna från Peking, såväl nationellt som internationellt. Vi behövde inte försvara den kinesiska politiken
i vått och torrt, som maoisterna i det som några år senare blev SKP, utan vi tillät oss tvärtom att öppet kritisera Kina, som i en ledare i Proletären redan årsskiftet 1972/73.

Man kan säga att det vi numera kallar självständighetslinjen från början var en växande tendens i KFML(r), de första åren inte dominerande, men ändå uttryckt. Genombrottet kom i mitten av 1970-talet, då de maoistiska teorierna om ”två supermakter” och ”tre världar” ställde de maoistiska partierna, som svenska SKP, på världsreaktionens sida. Där av vår öppna brytning med maoismen.

Vi skall strax återkomma till denna brytnings konkreta innehåll, som är helt avgörande för partiets identitet. Men första några korta ord om Mao Tse-tung och utvecklingen i Kina.

Mao Tse-tung tillhör den kommunistiska traditionens portalfigurer, som teoretiker för och organisatör av den kinesiska revolutionen. Den teoretiska sidan skall inte underskattas. Maos plan för en socialistisk bonderevolution var oortodox för sin tid och den fungerade utomordentligt väl i Kina, vilket revolutionens seger 1949 visar.

Till bonderevolutionens teori skall sägas att Mao hävdade den i öppen konflikt med Kommunistiska Internationalen, Komintern, som ansåg Kina alltför outvecklat för socialism och som därför förordade en strategi för nationellt demokratisk revolution, i allians med de borgerligt nationella krafter som formerats efter kejsardömets fall 1911, framförallt det nationalistiska partiet Kuomintang, som än idag har makten på den kinesiska ön Taiwan.

Denna linje havererade i samband med massakern på arbetare och kommunister i Shanghai 1927, som var ett led i Kuomintangs erövring av makten året därpå, men Komintern vidhöll den ändå långt in på 1930-talet. Inom KKP opponerade inte minst Mao Tse-tung, vilket ledde till en brytning med Komintern-linjen (om än inte med Komintern). Mao och hans anhängare gav sig ut på landsbygden för att i enlighet med folkkrigets taktik upprätta ett första revolutionärt basområde i Maos hemprovins Hunan.

Resten är välkänd historia.

Till folkkrigets taktik skall sägas att den utgick från Kinas förhållanden, med en minimal arbetarklass i ett hav av urfattiga bönder, utsatta för ett grymt feodalt förtryck. Taktiken har senare tillämpats framgångsrikt i Nepal och tillämpas ännu i ett delvis feodalt land som Indien.

De senaste årtiondenas snabba kapitalistiska utveckling i den fattiga världen, som gett ett land som Indien världens näst största arbetarklass, ställer dock krav på en anpassning av folkkrigets taktik till nya förhållanden, med arbetarklassen som revolutionens huvudkraft och med organiseringen av arbetarklassen som revolutionär huvuduppgift.

Som arkitekt för och organisatör av den kinesiska revolutionens seger är Mao Tse-tungs insats ovedersäglig. Hans insats för det socialistiska uppbygget i Kina är mer begränsad. I stort följde Folkrepubliken Kina mallen från Sovjetunionen, med statliga företag, kollektivisering av jordbruket och en centralt dirigerad planekonomi. Som visades i Proletärens artiklar om Kina hösten 2011 (nr 46) var modellen relativt framgångsrik.

Under resans gång försökte Mao finna alternativa utvecklingsmodeller, som under kampanjen ”Det stora språnget” i slutet av 1950-talet, som var ett försök att initiera en mer decentraliserad utvecklingsmodell, utan den centraliserade planekonomins byråkrati och stora kapitalbehov. Utgångspunkten var intressant, men projektet utgick från idealistiska förhoppningar – en tro på att idéer kan försätta berg – inte från analys av verkliga förhållanden och politik byggd på de verkliga förhållandenas möjligheter, vilket gav katastrofala resultat.

Samma idealism gick igen under den av Mao initierade kulturrevolutionen i slutet på 1960-talet. Utgångspunkten var återigen god. Mao identifierade tilltagande byråkratism och borgerligt tänkande inom KKP och inom den kinesiska statsapparaten, som en dödlig fara för socialismen, och manade till kamp mot dessa tendenser, som före honom både Lenin och Stalin. Mao använde inte administrativa metoder, som han anklagade Stalin för att göra, utan förordade istället uppror underifrån. Men upproret gick snabbt överstyr, överlämnat som det var till spontanitet och ungdomliga överdrifter och utan förankring i arbetarklassen och dess organisationer.

Som politisk metod och faktisk företeelse ingår kulturrevolutionens snarare i anarkistisk tradition, än i marxist-leninistisk. Detta innebär inte att den skall avfärdas rätt av. Socialismen behöver upprepade kulturrevolutioner, rentav en permanent kulturrevolution, som ständigt bekämpar det borgerliga samhällets ideologiska rester, något som redan Lenin pläderade för. Men kulturrevolutionen kan inte överlämnas till anarki och spontanitet, som i Kina. Det är metoden som var fel.

Så blev resultatet återigen katastrofalt. När kulturrevolutionen var på väg att kasta in Kina i anarkistiskt kaos återställdes ordningen av militären, vilket gav snabb rehabilitering av de kapitalistfarare som var kulturrevolutionens måltavla, sådana som Deng Xiaoping.

Så stärkte kulturrevolutionens överdrifter de facto de borgerliga tendenserna i parti och stat, vilket redan året efter Maos död ledde till Deng Xiaopings fulla makttillträde och därmed till starten på den snabba kapitalistiska restaurering som pågår i Kina.

Det är omöjligt att säga hur det hade gått för Deng utan kulturrevolutionen. Men det är ett historiskt faktum att kulturrevolutionen misslyckades i föresatsen att stoppa kapitalistfarare som honom.

Idealismen, tron på idéns företräde, och den därur sprungna voluntarismen, tron på att viljan är nog för att förändra verkligheten, är utmärkande drag i Maos tänkande. Det gör hans marxism halv och haltande.

Det är oklart vilken roll Mao Tse-tung själv spelade när Kinas Kommunistiska Parti i slutet på 1960-talet lämnade polemiken inom den världskommunistiska rörelsen för att istället utmåla Sovjetunionen som en socialimperialistisk stat ”av Hitler-typ”, fientlig till alla världens folk.

För denna artikel spelar dock Maos personliga betydelse marginell roll. Det avgörande är att skiftet sanktionerades av Mao och att de nya idéerna genast omfattades av maoistiska partier och organisationer runt om i världen. Kampen mot socialimperialismen blev snabbt maoismens signum, överordnad inte bara kampen mot USA-imperialismen utan också klasskampen.

Imperialismen uppfattade genast signalen om splittring inom det socialistiska block som hade Sovjetunionen som given ledare och huvudfiende, vilket gav Richard Nixons besök i Kina och möte med Mao 1971, mitt under brinnande Vietnamkrig, och som under de kommande årtiondena också gav en mer välvillig behandling av Kina och Mao i västliga media. Steget till att investera i Kina, när öppningen kom efter Maos död, var sedan inte långt.

Med historiens facit i hand är det märkligt att så många kommunister världen runt initialt accepterade den nya kinesiska politiken. Om Kina Kommunistiska Parti i början på 1960-talet stod upp för marxismen-leninismen, i polemik mot Chrusjtjovs moderna revisionism, så finns det inte mycket av marxism eller leninism i det sena 60-talets teoribildning. Här handlar det snarare om att en mellanstatlig konflikt (mellan Kina och Sovjet) kläddes i förment revolutionär skrud med det faktiska resultatet att det var Kina, inte Sovjet, som ställde sig på imperialismens sida.
Skrudens bärande element utgjordes av teorin om ”de tre världarna”. Enligt denna teori bestod den första världen av USA och Sovjetunionen (”de två supermakterna”), den andra av de mindre imperialistiska länderna och den tredje av de av imperialismen undertryckta länderna. Den första världen delade sig dock snabbt i två med Sovjetunionen som nära nog ensam huvudfiende till världens folk.

Teorins politiska tillämpning var att den tredje världen måste ena sig med den andra mot den första (som alltså snart nog bestod av enbart Sovjet). Det gav en global klassamarbetspolitik, där förtryckta länder skulle ena sig med sina förtryckare (de mindre imperialistiska länderna och snart nog också med USA) och där klasskampen i enskilda länder underordnades denna ”enhetsfront”.

Denna maoistiska teori och politik gav absurda konsekvenser. Så stödde Kina fascistdiktaturen i Chile – för att Pinochet stod emot Sovjetunionen. Ekona i väst, som svenska SKP, följde med på tåget genom att in i det längsta motsätta kravet på en bojkott av det fascistiska Chile.

Kina stödde den av USA och CIA upprättade och finansierade organisationen FNLA i Angola – för att den stod emot den av Sovjet stödda befrielserörelsen MPLA; Kina hyllade dåvarande EEC (föregångaren till EU), för att EEC sammanslöt västra Europa mot Sovjet (vilket för övrigt är skälet till att också USA tillhörde EEC:s allra ivrigaste tillskyndare); Kina motsatte sig en utrymning av USA:s marinbas Guantanamo på Kuba – för att Kuba var lierat med Sovjet. Detta för att ta upp bara några exempel ur högen, där det militära angreppet mot Vietnam 1979 bör tillägas för sig.

Bara fyra år efter segern över USA-imperialismen, som vanns genom oerhörda offer, angreps Vietnam på nytt, denna gång av ett föregivet broderland, en skamlighet utan dess like.

Maoistiska partier runt om i världen världen överförde också teorin om de tre världarna till den nationella politiken, allt i enlighet med uppfattningen att en föregiven huvudmotsättning (den till socialimperialismen) är överordnad alla andra motsättningar så till den grad att andra motsättningar alls inte är relevanta.

Så försvarade turkiska maoister på 1980-talet Nato-generalernas militärkupp 1980 med argumentet att den stärkte kampen mot socialimperialismen. Att den samtidigt gav arbetarklassen en fascistisk diktatur ansågs underordnat.

Exemplet är faktiskt inte enskilt. Här i Sverige pläderade maoistiska SKP på 1970-talet för militär upprustning inför hotet från Sovjet och SKP-företrädare föreläste om det sovjetiska hotet inför häpna militärer. I försvarsvänlighet stod SKP till höger om Moderaterna och i antisovjetism tävlade man med svurna antikommunister som Andres Küng, som SKP samarbetade med.

En del SKP-are gick rentav med i hemvärnet som en mer praktisk förberedelse inför det förestående kriget mot den socialimperialistiska ockupationsmakten.
Så här i efterhand och med facit i hand – den där sovjetiska invasionen kom aldrig och var aldrig ett reellt hot – framstår denna politik som helt befängd i sin världsfrånvändhet, men det vore fel att avfärda den som ett verk av stollar, då den var fast förankrad i maoistisk teori. SKP:s uppslutning bakom den svenska borgarklassen var en logisk följd av det klassamarbete som enhetsfronten mot huvudfienden Sovjet föreskrev – ”inklusive Wallenberg och det svenska monopolkapitalet”, som en av våra egna maoister uttrycket det på Fjärde kongressen 1974 (mer om den senare).

Men man skall inte vara ensidig. Maoistisk teori var inte den enda källan till ”kineseriet”, som vi snart kom att kalla SKP:s politiska linje och förhållningssätt. För när linjen utvecklades full ut i mitten och slutet av 1970-talet var ”kineseriet” också en bekväm position för personer ur över- och medelklassen, som sökt sig till vänstern under Vietnamkriget och det himlastormande 1968, men som tio år senare falnat i den revolutionära glöden och därför sökte en väg tillbaka.

Som mellanstation passade maoismen dessa personer utmärkt, inte minst genom bilden av Sovjetunionen som huvudfiende till allt och alla, en linje identiskt med den svenska borgerlighetens huvudfåra, odlad inte bara genom antikommunismen, utan också genom århundraden av rysskräck. En svensk maoist på 1970-talet sökte inte och hade inte anledning att söka konflikt med borgerligheten, som istället var en allierad i kampen mot huvudfienden. Det passade återvändarna perfekt.

Denna sociala faktor påverkade inte alla SKP-are, men den var definitivt en bidragande orsak till partiets snabba sammanbrott och själva drivkraften bakom att så många maoister återvände till borgerligheten och snabbt etablerade sig i den, inte minst i mediavärlden. De fick genast syndernas förlåtelse. Eftersom deras avsteg från borgerlig politik i det stora hela var ganska marginell.

En typisk företrädare för återvändarna är Peppe Engberg, som när det begav sig var chefredaktör för SKP:s tidning Gnistan, men som närmast direkt gick från det jobbet till chefsjobb i mediahuset Stenbeck. När Engberg för några år sedan intervjuades om sina ungdomsförsyndelser gjorde han ingen större affär av vare sig dem eller om sin politiska resa. ”Sovjet finns inte mer, vi har ju vunnit”, var den lakoniska kommentarer till hans förflyttning.

Engbergs lakoniska kommentar är kanske en efterhandskonstruktion, men även som sådan pekar uttalandet på samspelet mellan maoistisk teori och social faktor.
Flertalet maoistiska partier i Västeuropa havererade i slutet på 1970-talet, som SKP. De var avslöjade som fullständigt världsfrånvända och deras teori som humbug.

Världsfrånvändheten tog sig också bisarra interna uttryck, som påskyndade sammanbrottet. Så gick flertalet maoistiska partiet, bland dem SKP, i mitten av 1970-talet i frivillig halvillegalitet, som en förberedelse inför kriget mot socialimperialismen, vilket isolerade partiet från det folk man ville företräda och som gjorde det inre partilivet outhärdligt för människor med normal verklighetsuppfattning.

I efterhand anger SKP-företrädare den sk säkerhetspolitiken som huvudförklaringen till SKP:s närstan omedelbara hädanfärd, men märkligt nog tillämpas en variant av denna politik också av dagens maoister, som av Tjen Folket i Norge.

Några maoistiska partier överlevde genom att omforma sig till socialdemokratiska partier, som nuvarande Socialistiska Partiet i Holland, ett steg som inte var alltför långt, då klassamarbetet förenar. Andra maoistiska överlevare har funnit stugvärme i vänstersocialdemokratiska valfronter, som KOE i Grekland, som ingår i Syriza.

I Asien finns dock fortfarande starka maoistiska partier. Men där är också bonderevolutionens teori och praktik fortfarande relevant, vilket gör dessa partier livskraftiga.

Hur skall man då värdera Mao Tse-tung? Hans insatser som teoretiker för och organisatör av den kinesiska revolutionen är som sagt obestridliga och de ger honom en plats som en av de stora marxisterna. Mao hade förmåga att tillämpa och utveckla den marxist-leninistiska teorin i den konkreta kinesiska verkligheten, åtminstone före revolutionen 1949. Dessa insatser kan inte tas ifrån honom, oavsett hans senare idealistiska avvikelser, lika lite som man kan förneka Plechanovs och Kautskys insatser, så länge de var marxister.

Maos apostlar hävdar att han också gjorde stora insatser på filosofins område, men till det finns anledning att vara skeptisk. Visst kan Maos analys av olika typer av motsättningar vara användbar, mer för sin enkelhet än för att den utgör ett nytillskott till marxismen, men det typiska för Mao var hans idealism, inte hans dialektiska materialism.

Mer användbar är då det Mao kallade masslinjen, som inte skall förväxlas med någon allmän folklighet, vilket ibland görs. Mao hävdade att det finns en sund kärna i arbetarklassens (folkets) tänkande, också i tider som präglas av reaktion och politisk efterblivenhet.

För kommunisterna gäller det att blottlägga denna sunda kärna för att sedan målmedvetet arbeta för att utveckla den till politik och politisk medvetenhet, till klasskamp – genom massarbete, genom att återvända till klassen med en formulerad version av tankar och krav som de flesta arbetare inte själva klart formulerar.

Man kan vända på resonemanget, om man vill: Kommunistisk politik får aldrig sänka sig till massans nivå, då reduceras den till populism och kommunisterna till eftertrupp. Men den får heller aldrig fjärma sig från massan och den sunda kärnan i massans tänkande, då reduceras den kommunistiska politiken till fras och kommunisterna till sekterister.

Det är i samspelet med arbetarklassen, genom att förhålla sig till arbetarklassen och arbetarklassens medvetande, om än så grumligt, som kommunistisk politik finner sin jordmån.

I detta på en gång icke-sekteristiska och avantgardistiska hållningssätt har vi en hel del att lära av Mao.

Värderingen av honom kan dock inte bortse från avvikelserna och felen. I grova drag delar jag därför undertecknad den uppfattning som Fidel Castro gav till känna, när han 1977 intervjuades av det amerikanska TV-bolaget ABC. ”Anser ni att Mao Tse-tung var en stor revolutionär”, frågade ABC. Castro svarade:

”Jo, det gör jag. För att vara ärlig tror jag att han var en stor revolutionär ledare, jag anser att han gjorde en stor revolution, och i vissa stunder av sitt liv var hans tankar lysande. Han kom till makten, personkulten utvecklades, han gjordes till gud, och till slut gjorde han så mycket dumheter att dessa utgör en verklig skamfläck i hans liv. I Kina gjordes en verklig och djupgående revolution. Det kinesiska folket är ett enastående, hjältemodigt, uppoffrande och arbetsamt folk, med utomordentliga egenskaper. Men jag tror att Mao Tse-tung slog sönder med fötterna vad han under lång tid skapat med huvudet.”

Ungefär så. En stor revolutionär med stora brister; en skapande marxist med idealistisk slagsida.

Åter till oss själva. Det fanns som sagt ett moment till brott med maoismen redan i splittringen 1970, men den öppna och medvetna brytningsprocessen inleddes några år senare, med den portugisiska revolutionen 1974 och Kinas politik i förhållande till den och till befrielsekampen i de snart fd portugisiska kolonierna som ett slags startskott.

Brytningen utgjorde ingen tebjudning, för att tala med Mao. Framförallt det dåvarande förbundets intellektuella var ovilliga att göra upp med kineseriet och gjorde hårdnackat motstånd. Det gav splittring i förbundet, som på fjärde kongressen i december 1974, där närmare en tredjedel av delegaterna stödde en prokinesisk, maoistisk linje. Kort efter kongressen bröt sig denna grupp ur förbundet för att bilda Kommunistiska Enhetsgruppen, KEG, som genast sökte samarbete med och snabbt blev uppslukat av maoist-SKP. Med KEG gick en stor del av ungdomsförbundet SKU(ml) och nästan hela studentförbundet SKS(ml), så det var en smärtsam brytning rent kvantitativt. Men samtidigt absolut nödvändig för en organisation med ambition att etablera sig som politisk kraft i svensk arbetarklass.

En liten anekdot i sammanhanget. Inför Fjärde kongressen skrev en av KEG-fraktionens ledande figurer ilskna brev till Proletärens redaktion, som anklagades för ekonomism, detta för att tidningen fokuserade vid svenska arbetarfrågor istället för att publicera de senaste bulletinerna från Peking. Hon hette Katarina Engberg och hade kommit till oss från VPK bara några år tidigare. Efter kongressen lämnade Engberg inte bara partiet (förbundet) utan också offentligheten – för att ett antal år senare plötsligt dyka upp som säkerhetspolitisk expert på Försvarsstaben! Den sociala faktorn verkade också bland våra maoister.

Vårt avståndstagande från maoismens svenska tillämpning (SKP) sammanfattades 1975 i boken ”Borgerlig eller proletär politik”, skriven av Frank Baude och Lasse Carlsson. Hela det maoistiska teorikomplexet kritiserades sedan i en artikelserie i Proletären våren 1979, samma år utgiven som broschyr med titeln ”Marxism eller idealism”. Processen avslutades sedan på sjätte kongressen 1980, då Mao Tse-tung ströks ur vårt dåvarande partiprogram.

Det var alltså en lång och mycket grundlig process, helt avgörande för partiets nuvarande karaktär. Vårt parti har alltid kallat sig marxist-leninistiskt, men som Stalin så riktigt påpekar i det citat som publicerades i förra numret av Klasskampen, så finns det två slags marxister: de som betraktar marxismen som en samling livlösa formler och de som försöker använda den som verktyg för att förstå och förändra verkligheten.

Redan genom formerandet av KFML(r) sällade vi oss till den senare kategorin vad gäller svensk arbetarpolitik. Parollen ”Leve de vilda strejkerna!” var inte teoretiskt ortodox, särskilt inte med tillägget ”Ställ facket åt sidan”, vilket vi fick mycket skäll för från diverse talmudister, men den svarade mot den svenska klasskampens dåvarande verklighet och var därför riktig i sin tid.

Ett tidigare steg i partiets utveckling var uppgörelsen med sekterismen efter valet 1973, som delvis sammanföll med kampen mot den maoistiska strömning som blev KEG, och som avskiljde en grupp som förnekade all form av dagspolitik till förmån för revolutionära fraser.

Men det var först genom brytningen med maoismen som vi tog steget fullt ut. Genom den klev vi fram som ett självständigt kommunistiskt parti, med egna analyser av såväl svensk som internationell politik och utan de inskränkande lojaliteter som var så typisk för de partier som på 1970-talet kallade sig kommunistiska. Visst blev det fel ibland, konstigt vore det annars, men aldrig så fel som för dem som fällde upp paraplyet i Stockholm när det regnade i Moskva, Peking eller Tirana.

Genom dessa tre kamper – kampen mot revisionismen, kampen mot sekterismen och kampen mot maoismen – formades partiet till vad det idag är, till ett självständigt revolutionärt kommunistiskt arbetarparti.

Avslutningsvis skall några ord sägas om partiets internationella relationer såsom de utvecklats genom åren.

1970 betraktade vi Kinas Kommunistiska Parti som den ledande kraften inom vår del av den kommunistiska rörelsen, tillsammans med Albanska Arbetets parti. Men vi upprätthöll aldrig några kontakter med dem, då de föredrog förbindelser med det som blev SKP.

Kontaktlösheten var alltså inte självvald från vår sida. Men genom kritiken av framförallt den kinesiska utrikespolitiken tappade vi ganska snart intresse för förbindelser med dessa partier, såsom vi dessförinnan inte haft intresse av förbindelser med partier inom den revisionistiska Moskva-traditionen.

Under 1970-talet och genom hela 1980-talet utvecklade vi istället förbindelser med befrielserörelser och revolutionära organisationer i tredje världen, som med PFLP i Palestina (som är vår äldsta systerorganisation), med organisationer som ANC, Swapo, Frelimo och Zanu i södra Afrika, med Polisario i Västsahara och med fronter och partier i Latinamerika.

Genom hela vår historia har vi haft vänskapliga förbindelser med Vietnams Kommunistiska Parti, relaterade till våra insatser i solidaritetsarbetet under kriget, men i övrigt var partiförbindelserna få före 1990. Initialt hade vi kontakt med små grupper i Danmark och Norge och under några år hade vi förbindelser med en fraktion inom Chiles socialistparti (Allendes parti) och med en utbrytning ur danska DKP (Fælles Kurs), men så mycket mer var det inte. Våra internationella förbindelser var antiimperialistiska, inte riktade mot kommunistiska partier.

Genom realsocialismens sammanbrott åren kring 1990 förändrades situationen i grunden. Med upplösningen av SUKP:s och Albanska Arbetets parti och med KKP som företrädare för en kapitalistisk politik i Kina förlorade de tidigare traditionerna sina centra. Det gav att till namnet kommunistiska partier upplöstes eller ombildade sig till socialdemokratiska partier, men i de flesta länder formerades mindre organisationer som envetet framhärdade som kommunistiska.

I denna situation ansåg vår dåvarande centralkommitté att den tidigare linjen inte längre var relevant, utan att vi istället skulle sträva efter att upprätta vänskapliga förbindelser med partier som fortsatt kallade sig kommunistiska, oavsett ur vilken tidigare tradition de kom, vilket rapporterades till och godkändes av tionde kongressen 1993. Utgångspunkten var då att dessa förbindelser inte behövde byggas på fullständig åsiktsgemenskap, utan på diskussioner om kommunisters uppgifter i en ny tid.

I enlighet med denna linje undertecknade partiet Pyongyangdeklaration, som primärt samlade partier ur den tidigare Moskva-traditionen, vi deltar sedan 1993 i det årliga Internationella Kommunistiska Seminariet i Bryssel, arrangerat av Belgiska Arbetarpartiet, som initialt samlade framförallt partier ur den maoistiska traditionen (efterhand har seminariet breddats), och vi tog själva initiativ till ett skandinaviskt samarbete med AKP från Norge (ur maoistisk tradition) och DKPml i Danmark (ur albankommunistiskt tradition).

Vår utgångspunkt i detta arbete har varit att framförallt söka kontakt med partier som spelar roll i sina länders klasskamp, med arbetarpartier, då vilken liten grupp som helst kan skriva teoretiskt oklanderliga deklarationer. Vi har satt klasskampen i centrum.

Resultatet är att vi idag har ett relativt brett internationellt kontaktnät. Inkluderande partier ur alla de tidigare traditionerna. Vi har förbindelser med Filippinernas Kommunistiska Parti och med Belgiska Arbetarpartiet, ur den tidigare maoistiska traditionen, och med Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna), som dock har splittrats (vi få se hur det blir med dessa förbindelser); med Kommunistiska Partiet i Brasilien och Kommunistiskt Parti i Danmark, ur den tidigare albankommunistiska traditionen; och med Kubas Kommunistiska Parti och i sin linda med Greklands Kommunistiska Parti, ur den tidigare revisionistiska traditionen, detta bara för att nämna några av dem vi numera diskuterar med.

Vi har också förbindelser med Koreanska Arbetarpartiet, som stödde KKP i 1960-talets stora polemik inom den världskommunistiska rörelsen, men som intog en oberoende ställning när denna diskussion utvecklades till mellanstatlig konflikt.

Vårt internationella kontaktnät har alltså breddats, inte minst genom förbindelser med kommunistiska partier (oavsett tidigare tradition), men grunden för vårt internationella arbete – självständighetslinjen – har inte ändrats, bara anpassats till nya förhållanden. Breddningen har stärkt vårt internationella arbete, ty utan den hade Proletären inte kunna gör reportage från folkkrigets Nepal (som möjliggjordes genom kontakter i APK i Norge), vi hade inte haft öppna kanaler till de strejkande stålarbetarna i Grekland (som upprätthölls via KKE) och vi hade inte haft kontakt med kommunistiska partier i Syrien (som vi knutit på det internationella seminariet i Bryssel).

Vi har som sagt ännu förbindelse med några maoistiska partier – för att de är betydelsefulla i sina länders klasskamp. Som revolutionärer stödjer vi de krafter som organiserar de fattiga till uppror. Men vi har inga förbindelser med maoismens restprodukter i Europa, som trots alla stolta deklarationer utgör en salig blandning av sekterism och opportunism. Tidigare nämnda Tjen folket i Norge stödjer till exempel det av imperialismen initierade upproret i Syrien, omskrivet som ”revolution”, och avvisar utan vidare spisning det kämpande Kuba som ”revisionistiskt”.

Sekterister utan förankring klasskampen hamnar som regel i galen tunna.

Anders Carlsson
ordförande Kommunistiska Partiet