Kvinnors underordning i samhället kan vi se på många vis. Vi ser det i våldet mot kvinnor, i objektifieringen, prostitutionen, vi kan höra det i språkbruket, se det i maktstrukturer, i medier som film, teater och musik. Ett väldigt konkret och tydligt exempel är löneskillnaderna och arbetsvillkoren. Jag behöver nog inte exemplifiera mer i det här sällskapet.
Tanken med denna korta tillbakablick är att visa kvinnokönets underordning i sitt sammanhang, att det är ett strukturellt förtryck och inte ett personligt. Även om det tar sig privata uttryck som är nog så allvarliga.
För en återvändsgränd i jämställdhetsdiskussioner är att de lätt hamnar på individnivå – men jag känner mig inte förtryckt, vi delar lika på allt, jag tar hand om barnen lika mycket, i min avdelning har vi en kvinna som pratar hela tiden, vi har minsann frågat tjejerna men dom vill inte tala – ja ni känner säkert igen argumenten.
Det gäller att vi blir medvetna om att vi påverkas och vilka uttryck det tar sig, först då kan vi också göra något åt det.
Jag ska berätta om en intervju i lokaltidningen. Det handlar om en enmansteater som visas på skolorna i Jönköping. Författaren och skådespelaren Jörgen Svedberg berättar hur han på ett fotbollsläger med 40 killar och 5 tjejer slogs av insikten att tjejerna i en veckas tid fick höra att de var fittor. Han har själv ett fotbollsförflutet och beskriver jargongen i omklädningsrum och på planer, där den som presterat mindre bra liknas vid det kvinnliga könet eller andra kvinnliga egenskaper. Men ni vet ju alla att en kille med stake, det är något helt annat! När Jörgen började teaterskola fick han höra av sina fotbollskompisar att han skulle ”spela in bögporr”. Hans förklaring till dessa attityder är att det kvinnliga alltid värderas som något sämre än det manliga, liksom också det homosexuella.
Det här är en relativt ung kille, 32 år. Inte nån kyrkofader från 200-talet eller 1500-talet.
Så hur långt har attityderna kommit egentligen? Är det till och med så att lagstiftning och arbetsliv ligger steget före och att det som mest släpar efter är attityderna? Det tror jag.
Män som hatar kvinnor är något mer än en boktitel, det är tyvärr en verklighet. Vad betyder det för vårt parti och den interna jämställdheten? För vi lever ju inte som amish i öknen, vi lever mitt i samhället, är den del av det och påverkas av det.
Vi ska göra ännu en liten tillbakablick. Kommunistiska Partiet hann inte riktigt att bli myndigt, men bra nära, när de två första kvinnorna 1987 valdes in i dåvarande centralkommittén. En av dem försvann snart, men Eva Rudström sitter här än och det är värt en applåd. För att komma till rätta med kvinnobristen skapades 1984 ett kvinnoutskott som kopterades till ck, men de var inte valda av en kongress.
Vid nästa kongress valdes fyra kvinnor, däribland jag själv, in men även denna gång försvann en kvickt från partiet. Först vid andra halvan av 90-talet fick vi upp antalet till som mest 6 kvinnor, men idag är vi bara 4.
I mitten på 80-talet var andelen kvinnor hög i partiet, ca 40%. Aktiva kvinnor som organiserade arbetskamrater i protester mot nedskärningar och försämringar. Men inte en enda av dem passade in i centralkommittén. Så här efteråt är det väldigt märkligt. Var det verkligen en så stor kvalitativ skillnad på män och kvinnor i partiet under denna tid? Eller var det en annan syn på kvinnor som gjorde att de inte kom ifråga? Hade vi målat upp en bild av den kommunistiska rörelsens ledare som en man med blåställ och mullbänk? Eller var det en omarxistisk syn på de kvinnliga offentliga jobben som medelklassiga som diskvalificerade kvinnorna? En rädsla att beblandas med de småborgerliga feministerna i vänsterpartiet som blockerade oss? Var det så att i de familjer där båda var partimedlemmar prioriterades mannens aktivitet och kvinnorna stannade hemma med barnen?
Min uppfattning är att en del av sanningen finns i alla dessa frågor och att detta påverkar oss i Kommunistiska Partiet fortfarande. Vi kan inte ändra historien men vi ska ha den med som bakgrund till dagens diskussion, och kanske undvika att ramla i samma grop flera gånger.
[…]
En milstolpe är den kvinnopolitiska resolution som antogs av 14 kongressen, alltså för drygt sju år sedan. Partiet enades då om en text som med utgångspunkt i den marxistiska teorin formulerar våra uppgifter i såväl dagsfrågorna som internt i partiet och som även tar upp kvinnofrågan under socialismen.
Under rubriken kvinnors deltagande i politiken avgörande skriver vi:
”Kommunistiska Partiet är en del av det omgivande samhället, vi påverkas dagligen av de normer och fördomar som finns. Att trots det hålla den interna jämställdheten levande är ett arbete som kräver både studier och hög medvetenhet, en kamp som aldrig är avslutad och måste föras dagligen. Alla de hinder som kan tänkas finnas för kvinnors aktiva deltagande på alla nivåer i vårt parti måste nagelfaras och så långt möjligt undanröjas.”
Hur har det gått med detta? Det är bara att konstatera att kvinnor har en mer tillbakadragen plats i partiet än i samhället. Idag ser vi tyvärr att andelen kvinnliga medlemmar sjunker. I den åldersgrupp jag själv tillhör är vi drygt 30% men bland de yngre bara strax över 20. Det gäller även för nyrekryteringen vilket är särskilt allvarligt.
Några positiva saker finns också att redovisa. Enligt partiundersökningen är de nya kvinnorna aktiva i lika hög grad som männen. Den visar också att var fjärde förtroendeuppdrag innehas av en kvinna, vilket är något mer än andelen medlemmar.
På pluskontot kan vi också skriva att 8 mars har satt sig i det kollektiva partimedvetandet som en viktig kampanjdag.
[…]
Vad är det som hindrar att vi drar till oss kvinnor när vi vet att kvinnor tänker och röstar mer vänster än män? Vart tar alla duktiga unga rku-tjejer vägen? Varför är det så svårt för kvinnorna att ta en mer synlig plats i partiet? Idealet vore ju att man över huvud taget inte tänker på om det är en kvinna eller en man som talar eller skriver artiklar eller representerar partiet utåt. Men så länge normen är att det är en man och undantaget att det är en kvinna, ja så länge måste vi jobba med den interna jämställdheten.

Ska vi tala intern jämställdhet måste härskarteknikerna nämnas. Upphovskvinnan Berit Åhs sammanställde dem för att synliggöra hur vi kan manipuleras och varför det kan vara svårt för kvinnor och även för män att komma till tals och bli sedda. De fem härskarteknikerna är:

Osynliggörande
Förlöjligande
Skam och skuld
Undanhållande av information
Dubbelbestraffning

Det ska också sägas att härskartekniker utövas av den som har makten, det är ett sätt att härska och behärska och inte bara dålig stil i största allmänhet.
Jag ska nöja mig med att kort beskriva två av dem, de som jag tycker har mest relevans inom partiet
* Osynliggörande. Det kan handla om vem man vänder sig till, om vi sitter fyra personer runt ett bord och de tre männen talar till och med varandra. Det kan handla om att det förslag man lägger inte tas upp utan man måste påminna om att hallå jag föreslog något här. Det kan handla om att jag föreslår eller säger något och lite senare föreslår Pelle samma sak, varpå Kalle säger jag tycker Pelles förslag var bra. Det kan också vara att börja viska och prata med någon annan när en kvinna pratar, eller att kommentera och göra miner. Det kan även vara hur man hälsar, hur man grupperar sig, och med kroppsspråket visar vilka som är viktiga och vilka som är mindre viktiga.
* Förlöjligande. Här handlar det om attityder, genom tilltal kan man lätt förlöjliga någon, jaja lilla gumman – hur låter det? Eller att tala nedsättande om lallande dagisfröknar. Eller att börja prata om moraltanter i en diskussion om sexistisk reklam eller rakade underliv.
Alla dessa saker har jag personlig erfarenhet av, och jag vet att många kvinnor känner igen sig.
Läs gärna mer om härskarteknikerna, det är bra kunskap i många sammanhang.
Jag varnade tidigare för att privatisera frågan istället för att politisera. För det finns ju så många sätt att bortförklara ojämställdhet. Kvinnor vill inte ha poster, de vågar inte kliva fram, de är inte intresserade av politik osv osv.
Oavsett om man anser att det finns en sanning i dessa påståenden är de inte relevanta för dagens diskussion. Vi måste tala om vad vi ska göra, vi kan inte nöja oss med att beskriva verkligheten – vi ska förändra den.
Acceptera inte påståendet att kvinnor är ointresserade av politik. Fråga istället:
Hur får vi kvinnor intresserade av politik?
Hur får vi kvinnor att tycka det är roligt?
Vad gör vi för att fler kvinnor ska våga kliva fram?
Hur gör vi för att kvinnor ska värderas lika mycket som män, även om de inte är likadana som män? Eller måste vi bli kvinnor med mullbänk?
[…]
Det finns många trådar att dra i i denna diskussion. Om någon tycker sig ha hört det jag sagt förut så är det bra, det betyder att frågan nått ut i partiet. För vi har inget nytt i sakfrågan från partistyrelsen. Det nya är att vi fokuserar på den interna jämställdheten och att vi gör det i hela partiet med denna konferens som ett avstamp.
Ska jag vara lite självkritisk, och det ska man ju vara, så har vi i tidigare nämnt den interna jämställdheten som ett medel att nå fler kvinnor. Och det är sant. Men den har naturligtvis också ett eget värde. Ett kommunistiskt parti som programmatiskt motsätter sig all diskriminering måste självklart bekämpa och motarbeta patriarkala och andra förtryckande mönster.