Det är möjligt att Reinfeldt försöker slå in en kil i de rödgröna blocket genom att värva det öppet borgerliga Miljöpartiet som alternativt stödparti, en taktik som alls inte är utsiktslös. Men å andra sidan har vi Reinfeldts ord på att han inte har några problem att regera med stöd av Sverigedemokraterna, såsom Carl Bildt på sin tid regerade med stöd av Ny Demokrati, och vi vet från andra länder i Europa, som Frankrike, att den traditionella högern snabbt anpassar sig till främlingsfientliga partiers dagordningar.

Högersegern har naturligtvis med maktförhållanden att göra, där såväl Svenskt Näringsliv som borgerliga media agerat draglok för och megafon åt högeralliansens partier. Men huvudansvaret måste ändå läggas på det rödgröna, som inte presenterat ett klart och tydligt vänsteralternativ. Istället har de rödgröna följt i högerns fotspår, lite tillbakahållande i några frågor och bärandes ett och annat plakat med sympatiskt innehåll, men utan att på allvar utmana högerns problembeskrivningar och politiska lösningar.

En sådan opposition är ingen opposition. Det går inte att besegra högern med högerpolitik light.

Den stora förloraren är Socialdemokraterna, som nu gör sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande med lite drygt 30 procent av rösterna. Bara med nöd och näppe lyckades Socialdemokratin klara ställningen som största parti, vilket innebär början på slutet på en epok. Socialdemokratin har förlorat det tidigare så självklara stödet i arbetarklassen.

Men också Vänsterpartiet backar. Av de rödgröna partierna är det bara borgerliga Miljöpartiet som går fram.

Vi återkommer i morgon med utförligare kommentarer. Men 19 september 2010 kan sammanfattas som det värsta högervalet i mannaminne. Det ställer arbetarklassen inför stora hot. Men också inför stora utmaningar. Det duger inte att vänta i fyra år för att stoppa högern, som sossarna sa efter förlustvalet 2006. Här krävs självständig kamp.