USA lierar sig med terrorister - saboterar fredsplan

Fasansfulla scener utspelade sig i Damaskus på morgonen torsdag 10 maj. Intet ont anande syrier i stadsdelen al-Qazzaz var på väg till skolan eller jobbet. Plötsligt exploderade en kraftig bilbomb, som snart följdes av ännu en bomb. De orsakade en enorm förödelse. 55 personer dödades, över 370 skadades. Vem bär skulden till denna terror som slår blint mot civilbefolkningen? Vilka krafter är det som trappar upp våldet?

Svenska medier har okritiskt återgett anklagelser framförda av den utlandsstödda oppositionen. Fria syriska armén (FSA) menar att det är den syriska regimen som lierat sig med al-Qaida. FSA:s politiska uppbackare, Syriska nationella rådet (SNC), hävdar att president Bashar al-Assads regim ägnar sig åt terrorism för att sabotera FN:s fredsplan.

Anklagelser så absurda att till och med de mest högljudda Assad-motståndarna borde ifrågasätta nämnda gruppers verklighetsuppfattning.

För det första: Syrien står under hot om en utländsk invasion från Nato och Gulfstaterna. För den syriska ledningen representerar FN:s fredsplan hoppet om en fredlig väg ur krisen.

Varför skulle regimen sabotera för sig själv genom att gång på gång bomba sina egna styrkor och sin egen befolkning? Återkommande blodbad och en misslyckad fredsplan stärker ju krigshetsarna rop om nödvändigheten av en ”humanitär intervention” för att ”rädda” det syriska folket.

För det andra: Trots att reformprocessen har många brister och en lång väg återstår så har steg tagits för att demokratisera landet. Tre dagar innan attackerna i Damaskus genomfördes det första flerpartivalet till parlamentet. Valet är något som de styrande pekat på som bevis för sin vilja att tillåta politisk pluralism.

Varför skulle regimen vilja bomba sönder en reformprocess som den initierat? Vem bryr sig om att steg tas i demokratisk riktning när människor sprängs i bitar och likdelar sprids över gatorna?

För det tredje: Bomberna i Syrien har stora likheter med den urskillningslösa terror som drabbat det irakiska folket allt sedan USA invaderade landet 2003. I fallet Irak har västvärlden inte haft några bekymmer med att lägga skulden på sunnimuslimska terroristgrupper som al-Qaida.

Att det finns extrema sunnitiska strömningar inom den syriska väpnade oppositionen finns det åtskilliga vittnesmål om. Proletären har tidigare intervjuat Ebtessam från Homs, som tvingades fly undan de väpnade gruppernas klappjakt på kristna och shiamuslimska alawiter.

Detta erkänns också från amerikanskt håll. I februari medgav USA:s utrikesminister Hillary Clinton att organisationer som står på USA:s terroristlista, som al-Qaida, stöder samma syriska oppositionella krafter som USA. Andra företrädare för Obama-administrationen har varnat för att al-Qaida i Irak gått över gränsen och försöker vinna mark i grannlandet.

Det finns dock ett stort mått av hyckleri i varningarna för al-Qaida. Under samma tid som terrorn intensifierats så har Syriska nationella rådet och Fria syriska armén, som inkluderar nämnda extremister, fått ökat stöd från kungadikaturerna i Gulfen, Turkiet, Libyen och USA.

Varningarna är också hyckleri då stärkandet av sunnitiska extremiströrelser i Mellanöstern varit en medveten strategi från USA:s sida under minst fem års tid.

I mars 2007 publicerade den granskande journalisten Seymour Hersh en internationellt uppmärksammad artikel med rubriken Redirection, Omdirigering. Utifrån intervjuer med högt uppsatta företrädare för Bushadministrationen visade Hersh hur USA bytt huvudfiende. al-Qaida och liknande terrorgrupper hade ersatts av ”shiaextremismen”, det vill säga Iran, libanesiska Hizbollah, irakiska Sadrrörelsen och – Syrien.

Ett verktyg för att bekämpa den nya huvudfienden, rapporterar Hersh, var att stödja just de extremister som varit måltavlan för kriget mot terrorismen. Redan då agerade Saudiarabien som central verkställare av den amerikanska politiken.

Hersh avslöjande artikel ger viktiga pusselbitar för att förstå vad som nu händer i Syrien.

Det är i detta sammanhang som terrordåden i Damaskus och andra städer ska ses.

USA-imperialismen och dess allierade är inte intresserade av en förhandlingslösning och demokratiska reformer. De vill ha ett regimskifte, och då kan man inte föra en dialog med den regim som ska störtas.

Därför måste FN:s fredsplan skjutas i sank och ropen på en militär insats understödjas.

Därför väljer USA och dess vänner att under en pågående fredsprocess backa upp oppositionens allt brutalare våld.

Patrik Paulov

Argentinas beslut att åternationalisera ett numera spanskägt oljebolag har fått massivt stöd från argentinarna. Men i Spanien väcker det starka reaktioner inom både borgarklassen och de fackliga organisationerna.

Som Proletären tidigare rapporterat har den argentinska regeringen under president Christina Fernandez de Kirchners ledning beslutat att åternationalisera 51 procent av det före detta statliga argentinska oljebolaget YPF.

YPF såldes till den spanska oljekoncernen Repsol på 1990-talet under den nyliberale president Carlos Menems styre. Under denna finansiella och politiska svaghetstid följde den argentinska borgarklassen Internationella valutafondens (IMF) alla direktiv. En rad verksamheter privatiserades och såldes billigt till utländska och nationella kapitalister. Allt detta ledde till en ökning i arbetslöshet och fattigdom för den argentinska arbetarklassen.

Åternationaliseringen har fått stort stöd av den argentinska allmänheten. Enligt opinionsundersökningar stöds den av 74-80 procent av folket.

Fernandez meddelade beslutet från presidentpalatset, ståendes framför en stor bild på Evita Peron, den argentinska peronismens ikon från 1950-talet. Hon beskrev åternationaliseringen som ”en modell för att återupprätta vår suveränitet och kontroll av ett viktigt verktyg” och tillade att det var en politik ”som skall ena alla argentinare”.

Lika höga siffror av den argentinska opinionen som nu bejakar åternationaliseringen motsatte sig de omfattande privatiseringarna under presidenten Carlos Menem. Han tillhörde för övrigt samma parti som Fernandez.

EU, som en samlad reaktionär bastion i världsmåttstock, protesterade ursinnigt mot åtgärden. USA:s utrikesdepartement sade sig vara ”oroat” och krävde att Argentina ska ”normalisera sina relationer med investerare”.

Men att det amerikanska utrikesdepartementet blandar sig i och beordrar Argentina att respektera investerare blir tomma ord. För det var just Repsols brist på reella investeringar i Argentina som fick landets regering att ta det avgörande beslutet.

Åternationaliseringen har väckt starka reaktioner inom den spanska borgarklassen. Den har fått stöd inte bara av den spanska socialdemokratin, utan också av de stora spanska fackliga centralorganisationerna, UGT som kontrolleras av socialdemokratiska PSOE, samt CCOO, med band till Spaniens kommunistiska parti (PCE). Det sistnämnda är ett parti som trots sitt namn är socialdemokratiskt orienterat.

CCOO fördömde Argentina för en ”åtgärd som vill skada aktieägarna, och viktigast av allt, småfolket, arbetarna och den spanska ekonomin”. UGT tog till än värre brösttoner och lät som ett gammalt spanskt kolonialministerium när man ”fördömde” beslutet som en ”oacceptabel aggression mot Spaniens ekonomiska intressen”.

Uttalandena från fackcentralerna belyser tydligt att ledningarna, när det kommer till kritan, är lojala med borgarklassen. Detta trots kritiken mot högerregeringens nedskärningspaket.

Spanska Repsol har krävt över tio miljarder dollar i kompensation. Men enligt brittiska Financial Times 18 april så har hela bolaget ett marknadsvärde på fem miljarder dollar. Summan på tio miljarder kommer från ett skambud när Repsol försökte sälja YPF till kinesiska oljebolaget Sinopec.

Orsaken till den argentinska regeringens beslut är enkel. Liksom varje privatägd imperialistisk verksamhet så drivs Repsol till aktieägarnas fromma, och inte för att fylla värdlandets intressen. Repsol tog hem 90 procent av vinsterna till Spanien, detta i ett läge då Argentina självt är i desperat behov av eget kapital.

Bland annat behöver landet 25 miljarder euro för att kunna exploatera ett av världens största fält av fossil gas i skifferlager, som för övrigt tillhör RPF och hittades i förra året i södra Argentina. Förutom gasen beräknas fältet även innehålla över 900 miljoner fat olja. På grund av ägandeförhållandena fanns det risk för att det argentinska folket inte skulle få del av dessa rikedomar.

En intressant sidoeffekt är att genom att åternationalisera YPF så får man också aktieinnehav i en rad bolag runtom i världen, som British Gas och oljebolag i Bolivia, Peru, Angola och även i USA! Vad man skall göra med dessa poster är i skrivande stund oklart. Man har som exempel en stor aktiepost, 23,1 procent, i brasilianska Petrobras.

YPF har dessutom stora aktieposter i en rad viktiga bolag i Argentina, som under den nyliberala tiden privatiserades. Genom åternationaliseringen av YFP blir därmed också dessa bolag till delar åternationaliserade!

Erik Anderson

Arbetskraften inom hotell- och restaurangbranschen är koncentrerad till ett litet antal storföretag som redovisar stora vinster. Det visar en rapport från Hotell- och restaurangfacket. Nu inleder förbundet sina avtalsförhandlingar.

Som sista LO-förbund har Hotell- och restaurangfacket inlett sina avtalsförhandlingar. Positionerna är redan låsta och känns igen från vårens övriga avtalsrörelser. Facket har formulerat sina lönekrav utifrån den LO-samordning som tidigt spelade ut sin roll, och lagt till egna krav som bland annat syftar till förbättrad anställningstrygghet.

Motparten i Visita (tidigare Sverige hotell- och restaurangägare) håller å sin sida hårt på industrins märke om löneökningar på högst 2,6 procent. Utöver det vägrar arbetsköparna att diskutera frågor som rör anställningsvillkor och arbetsmiljö. Däremot kräver de ett särskilt ungdomsavtal med sänkta löner.

Facket har all anledning att stå upp för de lagda kraven, eftersom Hotell- och restaurangbranschen kännetecknas av skandalöst låga löner och usla arbetsvillkor.

En stor del av branschens anställda, 44 procent, är visstidsanställda. 36 procent av de anställda arbetar deltid, och av dessa jobbar nästan hälften, 17 procent, 19 timmar per vecka eller mindre. Det säger sig självt att det inte går att försörja sig under sådana villkor, särskilt med tanke på de låga lönerna. Minimilönen för en 18-åring är 14.000 kronor i månaden i en bransch där 46 procent av arbetskraften är mellan 18 och 26 år.

Arbetsköparna inom hotell- och restaurangbranschen hör till de mest hårdnackade i sin strävan att behålla och helst ytterligare försämra villkoren för de anställda. Svepskälen är många. Tim- och visstidsanställningarna är måsten eftersom trycket i branschen är extra högt under helger och högsäsonger. De låga lönerna behövs för att skapa löneutrymme för de som vill ”utvecklas” i branschen.

Särskilt populär är myten om den hårt arbetande entreprenören, ägaren till det lilla caféet eller den lilla restaurangen, som dignar under lönebördan för sina anställda och som trakasseras av det elaka fackets krav på kollektivavtal. Många minns ännu striden på salladsbaren Wild and Fresh i Göteborg, där fackets blockad för att driva igenom kollektivavtal på arbetsplatsen utnyttjades för en ideologisk kampanj av arbetsköpare och högerpolitiker.

Men branschens propaganda handlar just om ideologi och om vinstintresse. I en nyutgiven rapport, ”Att dela med sig av kakan”, punkterar Hotell- och restaurangfacket många av myterna.

Rapporten visar på en bransch där såväl omsättning som vinster ökar, men där utvecklingen också är olikartad. Sant är att det finns en rik flora av små företag där lönsamheten är dålig. Men hälften av dessa företag har vare sig några anställda eller kollektivavtal, och omfattas därmed inte av avtalsrörelsen.

Vinsterna är istället koncentrerade till ett litet antal stora företag, flera av de multinationella. Det är också inom dessa företag en stor del av de anställda i branschen arbetar. Så jobbar fyra av tio inom restaurangnäringen på tre procent av företagen. På hotell- och konferensgårdar arbetar tre av fem anställda på åtta procent av företagen.

År 2010 gjorde de hundra största företagen en gemensam vinst på 2,3 miljarder kronor, och av vad som framgår av rapporten redovisar de stora företagen ytterligare försäljningsökningar för 2011. Ett exempel är hotelljätten Scandic, med 2800 årsanställda och en redovisad vinst på över 400 miljoner kronor för år 2010.

En förklaring till att vinsterna ökat ligger så klart i att branschen vuxit stadigt under många år (se faktaruta). Men till det ska också läggas regeringens skattelättnader som gynnat branschen, och inte minst dess storföretag.

Så beräknas halveringen av arbetsgivaravgifterna för unga gett företagen i hotell- och restaurangbranschen kostnadsbesparingar på tio miljarder kronor. Siffran är lågt räknad eftersom tillgänglig statistik inte redovisar personer under 18 år.

För ett företag som McDonalds, där tre av fyra anställda är under 26 år, innebar de sänkta arbetsgivaravgifterna år 2009 en vinstökning på 140 miljoner kronor. Däremot har sänkningarna, tvärtemot dess påstådda intentioner, inte inneburit fler arbetstillfällen.

Hur den sänkta restaurangmomsen som regeringen införde vid årsskiftet påverkat lönsamheten är det för tidigt att säga. Såväl fack som arbetsköpare väljer att göra tolkningar till sina egna fördelar. Men Hotell- och restaurang kan i sin undersökning stöda sig på erfarenheterna från Finland, där två tredjedelar av den sänkta restaurangmomsen blev vinster åt företagen.

Det finns alltså pengar till såväl höjda löner som förbättrade villkor. Att en stor del av branschens småföretag visar låg lönsamhet kan i sammanhanget inte utgöra något motargument. Det är inte arbetares uppgift att hålla företag under armarna genom sänkta löner och andra eftergifter.

Dessvärre kan inte en rapport påverka utvecklingen, oavsett hur många fakta och välformulerade argument den innehåller. För verkliga förändringar krävs kraftigare åtgärder. Men Hotell- och restaurangfacket är en svag fackförening. Enligt siffror från förra året organiserar facket endast 36 procent av branschens anställda.

När Hotell- och restaurangfacket presenterade sina avtalskrav på en presskonferens i april svarade förbundsordförande Ella Nia att ”vi för våra egna förhandlingar men vi är inte blinda för verkligheten”, på fråga från Proletärens utsände om HRF har kraft att nå över 2,6 procent i löneförhandlingarna.

Då hade redan Byggnads vikit sig för industrins ”märke”, och sedan har övriga LO-förbund följt efter.

Med ett sådant facit i hand talar dessvärre verkligheten för att inte heller denna avtalsrörelse kommer att innebära några avgörande förbättringar för branschens anställda.

Wictor Johansson

"Alla ska kunna bo kvar"

Bostadsbolaget Stena Fastigheter planerar lyxrenoveringar och chockhöjda hyror av bostadsområdet Pennygången i Göteborg. Men hyresgästerna har organiserat sig till protester.

I mars damp det ned ett brev hos hyresgästerna på Pennygången i Göteborg. Avsändaren var det privata fastighetsbolaget Stena Fastigheter, och omfattande renoveringar aviserades.

Inget konstigt i det, eftersom Pennygången är ett åldrande hyreskomplex med eftersatt underhåll.

Det uppseendeväckande var att samtidigt meddelades det att hyrorna ska höjas med nästan 70 procent. Det rimliga är naturligtvis att hyrorna ska betala kontinuerligt underhåll och renoveringar.

Det fick hyresgästerna att reagera upprört och det med rätta.

Om hyran höjs tvingas många flytta ifrån Pennygången Familjer som rotat sig i området, som har fått vänner bland grannarna, och som har barn i förskola och i grundskola.

Stena fastigheter är naturligtvis inte ovetande om detta faktum, utan räknar kallt med att byta hyresklientel.

Genom omfattande, standardhöjande renoveringar går det med den nya hyreslagen som instiftades 2010 också räkna in läget i Göteborg som standardhöjande. Pennygången ligger relativt nära centrum, samtidigt som det är nära till naturen både i Slottsskogen och i Ruddalen.

Självklart kan Stena Fastigheter fylla lägenheterna på Pennygången med familjer i karriären som utan vidare kan betala 10.000 kr i månaden för sitt boende. De som redan bor på Pennygången finns dock inte med i vinstkalkylen.

Men som verkliga, levande människor finns de, och de tänker inte flytta utan en rejäl fight först. Så samlades omkring 300 Pennygångbor till en demonstration mot hyreshöjningarna.

Mattias Axelsson, en av de ledande i det nybildade nätverket Pennygångens framtid, tar ordet på uppsamlingsplatsen utanför Hyresgästföreningens lokaler.

– Vi har gjort en enkätundersökning bland de hyresgäster som är aktuella i den första omgången av renoveringen, och hela 75 procent säger att de inte kan bo kvar, säger Mattias Axelsson. Vi demonstrerar här i dag för allas rätt att bo kvar.

Tanken var att tåga till Stena Fastigheters nyöppnade projektkontor där det skulle hållas ett informationsmöte.

Under dagen fick de kallade dock ett mejl från Stena som ställer in mötet eftersom de ”fått reda på att det ska vara någon aktivitet på Pennygången för de boende idag som krockar med vårt referensgruppsmöte”.

– Det är typiskt för Stenas sätt att kommunicera, säger Mattias Axelsson och möts av applåder. Vårt krav är att Stena måste lyssna på oss hyresgäster och renoverar på ett sådant sätt så att de som vill har möjlighet att bo kvar.

De protesterande formerar sig till ett demonstrationståg och går genom Pennygångens gator till det stängda projektkontoret. På plakaten står bland annat ”Vi är inte ogräs”, ”Alla ska få bo kvar” och ”Nej till Stenas hyreshöjningar”. Det är skiftande åldrar på deltagarna i demonstrationen, men det är påfallande mycket barnfamiljer.

Väl framme vid projektkontoret lägger Mattias Axelsson ner enkätundersökningen utanför den låsta dörren, och går därefter upp på en bänk.

– Stort tack till alla som slöt upp, och detta är bara ett första steg, säger Mattias Axelsson, och möts återigen av applåder. Vi ska utvidga enkätundersökningen och alla hushåll ska få svara, så vi kan visa Stena en så bra bild som möjligt.

Innan det korta mötet avslutas tar Örjan Askerdal, som också ingår i styrgruppen för nätverket ordet.

– Ni ska veta att det Stena gör här har de fullt laglig rätt att göra, förklarar han. Därför är det oerhört viktigt att vi lyfter frågan till politisk nivå och ställer politikerna till svars. Är det rätt och rimligt att Stena gör så här mot oss boende?

Efter demonstrationens upplösande stannar många kvar. Behovet av att diskutera den nya situationen är stort, och det är upprörda känslor. Samtidigt har protesten var inspirerande och gjutit mod i många.

– Det här var helt suveränt, säger Daniel Carlenfors, också han med i styrgruppen. Det är underbart att se så många här, och nu fortsätter vi arbetet för att alla ska kunna bo kvar. Nästa vecka ska vi gå runt i lägenheterna och samla namn mot hyreshöjningarna. Så vi får se vad som händer, det är inte över på långa vägar.

Pär Johansson

När Kommunal förra söndagen skrev på ett nytt avtal för offentliganställda har det sedan i december då IF Metall satte märket till 2,6 procent i löneökning slutits 180 avtal av samtliga LO-förbund utom Hotell- och restaurang. Sett ur ett arbetarperspektiv är utfallen inte imponerande, vilket tydligt framgår av Kommunals avtal.

Kommunals ettåriga avtal med SKL, Sveriges kommuner och Landsting, ger de berörda 350.000 offentliganställda, kvinnor mest, en lönehöjning med i genomsnitt 650 kronor i månaden. Så långt är de offentliga arbetsköparna och Kommunals företrädare överens, men sedan skiljer sig bedömningen.

– Avtalet ligger inom ramen för det märke för kostnadsökningar som satts för denna avtalsrörelse genom tidigare avtal, säger en tydligt nöjd Ingela Gardner Sundström, ordförande i SKL:s förhandlingsdelegation i ett pressmeddelande med den talande rubriken: ”Avtal med Kommunal bryter ny mark”.

Arbetsköparna i SKL hävdar å sin sida att utfallet kostar dem 2,6 procent medan Kommunal anser att det motsvarar en löneökning på 3 procent.

– Det här är ett bra avtal under rådande omständigheter, säger Kommunals ordförande Annelie Nordström i en kommentar på LO:s webbsida.

Parternas förhandlare har säkert sina skäl att framställa avtalet i för dem bästa dager. Låt oss istället titta på några punkter ur ett arbetarperspektiv:

• Den nya medellönen i kommuner och landsting blir 23.300 kronor i månaden för heltid, vilket sannerligen inte är någon hög lön. Men båda parter talar tyst om att inte ens hälften av de kommunanställda kvinnorna i verkligheten jobbar heltid. 364.000, av kommunernas 780.000 anställda har deltid eller timanställningar. Det utgör 46,5 procent av samtliga anställda.

Men vet då att 4 av 5 kommunanställda är kvinnor och att det bland de 95.500 timanställda i princip inte finns en enda man. Vet också att timanställda, som alltid ligger i de lägsta lönespannen också regelmässigt missgynnas vid individuell lönesättning, så blir slutsatsen att den nominella månadshöjningen på 650 kronor för de mest behövande av Kommunals medlemmar krymper ihop till i bästa fall några ynka hundralappar.

• Kommunals avtal innehåller ingen som helst individgaranti. När pengarna ska fördelas lokalt under fredsplikt kan den ena kommunalaren faktiskt i sämsta fall få noll kronor medan arbetskamratens lönelyft blir betydligt mer än 650 kronor.

Handlingslinjen är konsekvent utifrån att Kommunal är för individuella löner och Annelie Nordström ägnar heller inte saken en enda kommentar. Men motparten är desto mer nöjd i sitt pressmeddelande: ”En principiellt viktig fråga för SKL har länge varit att få bort individgarantier i avtalet”.

Här agerar Kommunals ledning i direkt strid mot medlemsintresset. Vem behöver ett fack som inte försvarar hela kollektivets bästa?

• Kommunal har också, i likhet med Handels, slutit avtal om sänkta ungdomslöner. En ettårig introduktionsanställning införs. Under detta år blir lönen 75 procent. I gengäld ska 25 procent av arbetstiden ägnas åt utbildning. De som gått omvårdnadsprogrammet garanteras fasta jobb efter detta år.

Också kring denna avtalskonstruktion råder en, får vi förmoda, skammens tystnad eftersom Kommunals ledning inte nämner saken när avtalet presenteras. Istället väljer Annelie Nordström & Co att framhålla att lägstalönerna höjs med 650 kronor lika mycket som löneläget i övrigt. Men vad betyder det när ungdomar får nyanställas till 75 procent av lägstalönen? Då är motparten desto tydligare.

– Jag hoppas att många arbetsgivare kommer att använda sig av den här introduktionen, vi har stora rekryteringsbehov, säger Ingela Gardner Sundström förtjust.

Nog är det bedrövligt att svenska fackförbund utan strid och utan att fråga medlemmarna accepterar avtalskonstruktioner som kraftigt sänker lönen. För den råa verkligheten i Sverige 2012 är ju att unga kommunalare själva tvingas betala sin utbildning. Och detta sker i ett läge när arbetsköparna öppet säger att de behöver massor av folk.

Finns det ett behov att anställa så finns det ingen som helst anledning att skriva avtal om sänkta löner. Snarare borde lönekraven höjas.

• I övrigt höjs Ob och övriga ersättningar, som för Kommunals övervägande kvinnliga medlemmar är skamligt låga jämfört med exempelvis den manligt dominerade industrins, med det av märket stipulerade 2,6 procent. Kommunal framhåller också att avtalet maximerar tiden för visstidsanställningar till tre år. Andra viktiga frågor som rätten till heltid, frågan att få bort styggelsen med delade turer och skapa sammanhållen arbetsdag kommer att behandlas i partsammansatta arbetsgrupper.

Kommunals ur arbetarperspektiv minst sagt magra avtal har liksom de allra flesta avtal i år skrivits utan medling eller konflikt och de är i grunden till förvillelse lika. Inte konstigt när statliga Medlingsinstitutet i tät samverkan med industrins parter bestämmer vad avtalen får ge. LO:s samordning är i praktiken överspelad redan innan den skrivits under samtidigt som Svenskt Näringsliv i bakgrunden framgångsrikt manövrerar för sina klassintressen.

Dagens avtalsrörelse regisseras genom ett på kapitalets villkor statligt reglerat system där Medlingsinstitutet och Industriavtalet utgör den solida grunden. Så bekräftar årets avtalsrörelse att den upphöjda svenska modellen för klassamarbete där fack och arbetsköpare självständigt sluter avtal är ett minne blott.

Lars Rothelius

Folkrörelsen Nej till EU:s kongress föregicks på lördagen av ett seminarium på temat ”euron och den ekonomiska krisen”. På mötet talade nationalekonomen Stefan de Wylder och Gunnlaugur S. Ólafsson, EU-motståndare från Island.

– Jag vill varna för begreppet skuldkris. Budgetunderskott är inte orsak till krisen, utan en följd av den, slog Stefan de Wylder fast när han förklarade orsakerna till den aktuella krisen.

Stefan de Wylder inledde med en intressant genomgång av krisens orsaker och effekter, som sedan fick en mera konkret komplettering av Gunnlaugur S. Ólafsson från Heimsyn, Folkrörelsen Nej till EU:s isländska motsvarighet.

Före krisen 2008 ansågs Island vara ett mönsterland, en blomstrande ekonomi med balanserad budget och obefintlig statsskuld. Men när spekulationsbubblan sprack stod landet plötsligt på ruinens brant, med skyhög arbetslöshet och gigantiska skulder till utländska banker.

– Finanssystemet var tio gånger större än övriga sektorer. Den avreglerade finansmarknaden, där skattebetalarna garanterar bankernas skulder orsakade krisen. Det är vansinnigt att privatisera profiten och nationalisera skulderna, sade Gunnlaugur S. Ólafsson.

Idag har ekonomin återhämtat sig, genom att den isländska staten kontrollerat kapitalflödet in och ut ur landet och tack vare att Island står utanför eurosamarbetet.

– Fiske, aluminiumindustri och turism är alla blomstrande verksamheter. Och det handlar om reell värdeskapning till skillnad från spekulationsekonomin. Men vår exportindustri hade inte blomstrat om vi varit med i EMU.

– Men vi har fortfarande en arbetslöshet på 7,6 procent. Tusentals islänningar är ekonomiska flyktingar, många unga lämnar landet för att inte komma tillbaka.

Islänningarna har tydligt visat att de inte vill betala notan för de utländska bankernas förluster, genom att rösta nej till Icesaveavtalet.

– Icesaveavtalet är den stora anledningen till att motståndet mot EU har ökat. Stefan de Wylder och Gunnlaugur S. Ólafsson

Idag är bara 26 procent av islänningarna för ett medlemskap i EU. Bland de politiska partierna är Socialdemokraterna det enda som är för ett medlemskap.

Det är också Socialdemokraterna som tillsammans med Islands motsvarighet till Vänsterpartiet beslutat om att ansöka om medlemskap. Något som skapat interna motsättningar inom vänstern och minskat förtroende hos väljarna, eftersom partiet säger sig vara EU-motståndare.

Wictor Johansson

Nej till EU:s 16:e kongress

Det organiserade EU-motståndet och kravet på ett svenskt utträde ur unionen lever genom Folkrörelsen Nej till EU, som i helgen höll sin 16:e kongress i Västerås.

– Den ekonomiska krisen i euroländerna har också medfört en politisk och demokratisk kris, som vi inte vet hur det kommer att sluta. De objektiva förutsättningarna för att stärka det organiserade EU-motståndet är inte dåliga. Jag tycker att Folkrörelsen Nej till EU borde kunna få ett större stöd.

Så summerar Jan-Erik Gustafsson, omvald ordförande för Folkrörelsen Nej till EU, läget för det organiserade EU-motståndet när helgens kongress är avslutad.

Under kongressen, som samlade ett 40-tal delegater och åhörare, diskuterades arbetsplan och strategidokument. Kongressen gav i uppdrag till den nyvalda riksstyrelsen att nästa år uppmärksamma att det är tio år sedan segern i EMU-omröstningen.

Två uttalanden antogs, om ESM-fonden och euro-ländernas finanspakt. Folkrörelsen Nej till EU uppmanar den svenska regeringen att säga nej till bägge förslagen.

– Vi kommer uppmärksamma de här frågorna när de tas upp i riksdagen. Vi kommer anordna en demonstration utanför riksdagshuset, och mot finanspakten kommer vi att ta initiativ till ett fackligt upprop, berättar Jan-Erik Gustafsson.

Det råder stor enighet hos Nej till EU:s medlemmar om att stå upp för EU-motståndet. Men organisatoriskt är folkrörelsen försvagad. Verksamhetsberättelsen visar på minskat medlemsantal, och medel-åldern blir allt högre. Men Jan-Erik Gustafsson tycker sig ändå se tecken på en ljusning.

– Förra året fick vi 49 nya medlemmar, i år är vi redan upp i ett 40-tal, så det finns goda förutsättningar för att vi får fler medlemmar i år än förra året. Vi är små men vi har arbetat upp en rutin på att driva organisationen med de medlemmar vi har, och vi kan ta initiativ och agera i olika frågor.

– Den största vinsten sedan förra kongressen tycker jag är det fackliga nätverk som vi har tagit initiativ till, och som vi vet har vunnit gehör bland många inom fackföreningsrörelsen.

Från Kommunistiska Partiet och Proletärens redaktion framförde Wictor Johansson en hälsning till kongressen. Hälsningar framfördes också från Vänsterpartiet och Socialdemokratiska EU-kritiker, liksom från Folkrörelsen Nej till EU:s systerorganisationer i de nordiska grannländerna Norge, Danmark, Finland och Island.

Som avslutning på den första kongressdagen delades Nej till EU:s demokratipris ut. I år togs priset emot av en synbart rörd Eva-Britt Svensson, tidigare EU-parlamentariker för Vänsterpartiet som också varit ordförande i Folkrörelsen Nej till EU.

I motiveringen till priset står det bland annat att: ”Eva-Britt är en sann demokrat. I hela sitt liv har hon varit samhällsengagerad. Hon har haft ett stort förtroende från de människor hon representerat i landsting, hyresgästförening, politiska partier och inte minst inom Folkrörelsen Nej till EU”.

Wictor Johansson

May Almoudalal om imperialismens attacker på Irak och Syrien

– Syrien tog emot oss irakiska flyktingar med värme. Det säger May Almoudalal, bosatt i Damaskus. Hon lämnade Irak för sju år sedan när ockupationsmakterna underblåste de etnisk-religiösa motsättningarna och våldet eskalerade. Nu är hennes nya hemland utsatt för ett liknande försök att ”härska genom att söndra”. Trots den svåra situationen är hon optimist. Syrien har större möjligheter att stå emot imperialismen än vad Irak hade.

May Almoudalal har vänner i Sverige, och det är via dem som Proletären får kontakt med henne. Efter sju år i Damaskus är hon väl rotad i sitt nya hemland. De uppfattningar som hon för fram om Syrien är långt ifrån unika. Men sådana som May Almoudalal får aldrig göra sina röster hörda i de stora medierna i Sverige. De passar inte in i den bild som sprids i väst.

Intervjun har gjorts via telefon och e-post och genomfördes innan valet 7 maj. En första intervju med May Almoudalal om Kofi Annans fredsplan och valet publicerades 26 april.

• Kan du berätta kort om dig själv, var du är född och var du växte upp?
– Jag föddes i Bagdad och växte upp där, men som barn bodde jag också i växelvis Belgien där min far arbetade som diplomat på irakiska ambassaden. Att tänka tillbaka på denna vackra tid river upp gamla sår…

• I mars 2003, efter tretton år av FN-sanktioner, anfölls Irak av den USA-ledda koalitionen. Berätta om livet före och efter angreppet.
– Under sanktionerna levde så gott som alla irakier i fred och livet gick sin gilla gång. Men vi saknade mediciner och viss mat och dryck, vi hade inte tillgång till mobiltelefoner, Internet eller satellittelefoner, och vi kunde inte resa utomlands. Människorna kunde inte heller säga vad de tyckte och tänkte, eftersom de var rädda för Saddam Husseins regim. Samhället var delat i två skikt, i fattiga och rika.

– Med kriget och ockupationen förändrades allt till det värre. Vi hade inte längre någon fred och stabilitet, och vi upplevde nya saker som sekteristiska motsättningar mellan sunniter och shiiter, kurder och araber, muslimerna och kristna. De uppkom till och med inom familjer. Det påverkade de irakiska medborgarna på ett mycket negativt sätt.

• Var dessa sekteristiska motsättningar något som var en del av vardagen när du växte upp?
– Vi fostrades i ett samhälle där det aldrig gjordes någon skillnad mellan människor. Jag växte upp med kristna, kurder och andra minoriteter. Vi levde i harmoni med varandra. Motsättningarna kom med ockupationen.

• Du och din man blev också offer för detta.
– Situationen var väldigt svår i Irak under dessa år. Jag är sunnit och min man shiit. Ingen av grupperna ville acceptera oss. Vi flyttade till en annan region men det var samma sak där. Då bestämde vi oss för att fly och lämnade Irak 2005.

• Hur togs ni emot när ni kom till Syrien? Under ockupationens första år kom över en miljon irakier till grannlandet i väster.
– De syriska myndigheterna välkomnade alla irakier oavsett bakgrund, och de behandlade oss med värme. Jag känner inte att det är någon skillnad mellan mig och de syriska medborgarna. Det är därför som jag älskar detta landet. Om jag ska vara ärlig så ser jag Syrien som mitt riktiga hemland.

– Vi irakiska flyktingar har nästan samma rättigheter som syrierna vad det gäller utbildning, vård och medborgerliga rättigheter, även om irakierna står under beskydd av FN:s flyktingorgan UNHCR. Jag skulle säga att vi har 95 procent av de rättigheter som syrierna har.

• Berätta om ditt arbete för den icke statliga organisationen Danska flyktingrådet.
– Först vill jag säga att vi fokuserar på människorna oavsett varifrån de kommer. Vi hjälper flyktingar av alla nationaliteter, som palestinier, irakier, somalier, pakistanier, iranier och afghaner och vi försöker hjälpa dem i alla frågor som handlar om utbildning.

– Nu arbetar vi också med familjer från Homs, Idlib och andra syriska brännpunkter, som flytt undan terroristerna och de väpnade grupperna. Jag känner mig nöjd med att få hjälpa människor.

• Väpnade grupper har angripet de etnisk-religiösa minoriteterna med syfte att splittra det syriska folket. Om du jämför med det sekteristiska våldet i Irak, vad ser du för likheter och skillnader?
– I början av krisen i Syrien märkte vi att människor blev rädda för varandra. De kunde inte förstå vad det var som hände. Men nu har folk insett att det pågår en konspiration mot vårt land. Imperialismen följer det gamla konceptet ”härska genom att söndra”, eftersom det är det enklaste sättet att ta kontroll över ett område. Vissa har inte haft styrkan att stå emot, och de har utnyttjats och betalats för att genomföra planerna.

– Samma ”söndra och härska”-taktik användes i Irak. Enligt min mening påverkades det irakiska folket väldigt negativt, och de sekteristiska idéerna märks än i dag också i det lilla i vardagen. I Syrien har folket genom sin beslutsamhet stått emot försöket till splittring och försöker komma ur krisen utan bestående skador och genom att leva i större harmoni än tidigare.

• De väpnade gängen och dess politiska företrädare, som stöds av väst, Gulfstaterna och Turkiet, är en sida av den syriska oppositionen. Men det finns en annan opposition som fördömer terror och utländsk inblandning.
– Från första stund efter att vi anlänt till Syrien förstod vi att folket har frihet att säga och göra vad de vill, så länge de inte skadar allmän egendom eller hotar människors säkerhet. Det var stor skillnad jämfört med hur vi hade det under Saddam Hussein.

– Det finns oppositionspartier i Syrien och de framför sin politik och gör vad de vill, men de måste naturligtvis följa lagarna.

• Syriens kommunistiska parti stödjer regeringens antiimperialistiska ståndpunkt och kampen för landets oberoende. Men partiet är mycket kritiskt till den ekonomiska liberaliseringen, som vidgat klyftan mellan fattiga och rika och skapat ett missnöje hos folket.
– Privatiseringarna, avregleringarna, marknadsekonomin, den vetenskapliga socialismen, det är frågor som diskuteras i samhället. Men den pågående konflikten i landet beror inte på de ekonomiska klyftorna. Den beror på att det pågår en konspiration mot Syrien.

• Kan du förklara vad du menar med konspirationen mot Syrien?
– Dess syfte var och är att försvaga arabländerna och ställa dem under imperialismens kontroll. Konspirationen inleddes för länge sedan mot Egyptens president Abdul Nassers på 1950-talet.

– Idag riktar imperialismen in sig på motståndskrafterna i Mellanöstern – libanesiska Hizbollah, Syrien och Iran. Självklart skulle det bli lättare att gå in militärt och ockupera området om någon av dessa tre krafter krossades. Mot Syrien förs konspirationen bland annat genom medierna och stödet till de väpnade gängen.

• Även om konflikten understöds utifrån och storpolitiska intressen finns bakom, måste väl ändå ett brett folkligt missnöje med orättvisor och korruption underlätta för imperialismen?
– Missnöjet på marken är ett faktum, men det är inte det som är orsaken till dagens konflikt. 80 procent av medlemmarna i de väpnade gängen kommer från andra länder, som Libyen, Afghanistan, Irak, Saudiarabien, Jordanien, Tunisien och Marocko. De slåss inte för att de har några problem med den syriska regeringen, och de saknar politiska krav eller mål för Syrien.

• Efter att Kofi Annans fredsplan trädde i kraft har det skett en ökning av terrordåd, inklusive självmordsbombningar i Damaskus. Hur känner du när bomberna smäller bland bostäder och skolor i ditt nya hemland?
– Vi flyktingar från Irak var inledningsvis skräckslagna inför tanken att det som hände där också ska hända i Syrien. Med tiden har både syrierna och flyktingarna insett att det som händer är en del av imperialismens smutsiga spel. De väpnade gängen är desperata förlorare vars tid håller på att rinna ut.

• Hur ser du på västs tystnad om självmordsbomberna och andra blodiga dåd i Syrien?
– Vi visste på förhand att ingen av västvärldens ledande politiker skulle fördöma bombningarna. De är antingen rädda för USA eller så deltar de i att stödja det som sker på ett eller annat sätt.

• Hur ser du på Syriens framtid? Imperialismen verkar lika beslutsam om nödvändigheten att störta Bashar al-Assad som den en gång var om att störta Saddam Hussein.
– Man kan inte jämföra Saddam Husseins regim med det politiska systemet i Syrien. Resultatet av Iraks konfrontation med imperialismen blev att landet ockuperades. En orsak till detta var den djupa klyftan mellan Saddams regim och det irakiska folket.

– I Syrien har det politiska systemet starka band till merparten av folket. Det ökar möjligheten att besegra imperialismen och dess plan att förstöra Syrien.

Patrik Paulov

Mer än en gång har kommunisterna varnat för att skolans kommunalisering och det fria skolvalet, som sossar och borgare i skön förening genomdrivit, skulle slå sönder det jämlika utbildningssystem som arbetarrörelsen en gång bar fram. Nu finns det genom en rapport från Skolverket kalla fakta som visar just detta, att segregationen i den svenska skolan ökat kraftigt under åren 1998-2010.

Skolsegregationen ökar och likvärdigheten raseras. Det blir allt viktigare vilken skola elever och föräldrar väljer. Det är resultatet av två decenniers nyliberal skolpolitik.

I början av 90-talet genomfördes ett systemskifte inom det svenska skolväsendet. Skolan kommunaliserades. Föräldrar och elever fick möjlighet att själva välja skola. Friskolorna etablerade sig och finansierades med kommunal skolpeng.

Reformerna hade en tydlig nyliberal innebörd och utsattes redan från början för förintande kritik. Valfrihetsrevolutionen förutspåddes leda till ökad skolsegregation. Två decennier senare bekräftar utvecklingen de värsta farhågorna.

I en ny rapport från Skolverket, ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola?”, ges svart på vitt om de ökade klyftorna inom skolan. Undersökningen omfattar åren 1998-2011 och grundar sig på elevernas betyg och resultat i olika internationella undersökningar.

Skolverket visar för det första att skillnaderna mellan olika elever har ökat. En större andel av eleverna är idag inte behöriga att börja gymnasiet. Samtidigt blir det fler elever som uppnår det maximala antalet möjliga meritvärdespoäng. Alltså har likvärdigheten minskat.

För det andra har kunskapsspridningen mellan olika skolor mer än fördubblats inom loppet av ett drygt decennium. Skolverkets utredare menar sig kunna förklara 18 procent av skillnaderna i elevresultat med att eleverna går på olika skolor.

Skolvariationen inkluderar såväl kommunala som fristående skolor. Men skulle endast de kommunala skolorna räknas med skulle skillnaden bli något mindre, drygt 12 istället för 18 procent.

Undersökningen påtalar med andra ord att både det fria skolvalet som friskolorna bidragit till att minska likvärdigheten i den svenska skolan. Det fria skolvalet har skapat ett system där de kommunala skolorna anpassat sig efter friskolorna och dragits in i kampen om eleverna.

Vilken roll har kommunaliseringen av skolan spelat? Eftersom kommunernas sociala och ekonomiska förutsättningar ser olika ut skiljer sig deras möjligheter att organisera skolverksamhet. Lägg därtill att de kan styras av skilda politiska majoriteter.

Skolverket konstaterar för det tredje att variationen mellan elevernas kunskaper i olika kommuner är förhållandevis liten. Den kan endast förklara några få procent av den totala resultatskillnaden. Men undersökningen noterar samtidigt en viss ökning de sista åren.

Det senare har med all sannolikhet sin orsak i den ekonomiska krisen vilket slagit hårt, men olika hårt, mot många av landets kommuner. En kommun med hög arbetslöshet och sjunkande skatteunderlag får det svårare att finansiera sina skolor.

Värt att uppmärksamma är att skolsegregationen i sin tur kan skifta inom olika kommuner. Störst är den i storstäderna men den växer påtagligt i medelstora städer. I en del mindre kommuner har friskolorna inte etablerat sig och det fria skolvalet har inte slagit igenom.

Skolverket redovisar för det fjärde att skillnaderna mellan olika skolklasser på de enskilda skolorna ökat. Eleverna på en och samma skola är olika framgångsrika beroende på vilken klass de går i. Vad kan det bero på? I Läroplanen från 1980 fanns en formulering som löd:

”Skolstyrelsen bör verka för att eleverna grupperas så att en så allsidig social sammansättning som möjligt uppnås i klasser och arbetsenheter” (Lgr 80, s14.).

I den nya läroplan (Lpo 94) som följde på 1990-talets nyliberala skolreformer togs formuleringen bort. Det blev nu upp till rektorerna på den enskilda skolan att plocka ihop eleverna i klasser utan någon inblandning från statsmakten.

Skolverkets utredare menar att eleverna på dagens skolor i större utsträckning placeras i klasser utifrån sina bostadsområden och studieresultat. Skolorna inför ”nivågruppering”. För att locka till sig elever satsar dagens skolor dessutom på särskilda profilklasser.

Sammanfattningsvis. Det tydligaste uttrycket för att likvärdigheten i dagens grundskola har försämrats är de ökade skillnaderna mellan elevresultaten på olika skolor. Det handlar om skolsegregation i bokstavlig mening. Snarare än elev-, klass- eller kommunsegregation.

Undersökningen slår fast att elevernas socio-ekonomiska och eventuella utländska bakgrund har stor betydelse för deras skolresultat.

Med det förra menas föräldrarnas utbildningsnivå. Med det senare huruvida eleven eller någon av föräldrarna är födda i Sverige eller ej.

Skolverket hävdar att elever med högutbildade föräldrar tenderar att söka och klumpa ihop sig på vissa skolor. Resultaten på dessa skolor är genomgående högre, även för de elever på skolan som inte har en sådan bakgrund.

På motsvarande vis hamnar utlandsfödda elever och elever med utländska föräldrar på andra skolor. De samlade resultaten på dessa skolor är lägre, såväl för de elever som har en sådan bakgrund som för de som inte har det.

Skolsegregationen är självförstärkande. Kamraternas studiemotivation och lärarnas förväntningar påverkar den enskilde elevens prestation i den ena eller den andra riktningen. Enligt Skolverket har sambandet vuxit kraftigt i styrka.

Verkets utredare skattar att valet av skola kunde påverka den enskilda elevens resultat med 25 meritpoäng 1998. Idag kan rätt val av skola göra skillnad på över 60 meritpoäng. Det har med andra ord blivit allt viktigare i vilken skola eleverna går. Det är allt annat än en likvärdig skola.

Den enda rimliga slutsatsen av Skolverkets rapport är att det krävs något av en revolution inom den svenska grundskolan. Skolan måste återföras till staten och stödet till friskolorna dras in. Det fria skolvalet måste avvecklas och eleverna ges en likvärdig skolgång i sin hemmiljö.

Johan Wiman

I ett uttalande sent på kvällen den 6 maj konstaterar KKE:s ordförande Aleka Papariga, att partiet har fått kämpa sig igenom två faktorer som hindrade partiet från att växa röstmässigt i någon betydlig grad.

Dels att vreden och frustrationen ofta saknade ett klart vänsterfokus, dels det grekiska folkets stora illusioner kring vad som kan göras inom EU.

Papariga konstaterade att inom KKE finns vetskapen om att partiet inte kan öka nämnvärt ifall det inte finns någon verklig massrörelse och framför allt att det inom folkmajoriteten måste finnas en tendens fri från alla illusioner att det går att göra någonting grundläggande inom det existerande systemet.

KKE kritiserar Syriza för att i endast generella ordalag fördöma nedskärningspaketen men har inte konkret sagt exakt vad man kommer att göra i regeringsställning.

Kommer man ta tillbaka det som stulits från folket? Kommer man åternationalisera privatiserade verksamheter? Vad kommer en så kallad vänsterregering göra med Greklands band till västvärldens strukturer, som EU, Nato och den strategiska alliansen med USA?

Skulle KKE ingå i en koalition under dessa omständigheter skulle partiet kompromissa sig till döds.

”Det är troligt att människor inte alltid är intresserade av den ideologiska renheten hos olika partier, men ett parti som i alla dessa år, ända sedan sitt grundande, har befunnit sig i kampens frontlinje vill inte överge denna position för att få några ministerposter. Folket behöver inte ett sådant KKE.” avslutar ordföranden Papariga sitt uttalande.

Erik Anderson

Söndagens grekiska parlamentsval resulterade i en röstmässig kollaps för de två styrande partierna; Konservativa Ny Demokrati och socialdemokratiska Pasok. Resultatet visar på den folkliga frustrationen mot de åtgärder som EU, grekiska kapitalistklassen och Internationella valutafonden pådyvlat grekerna.

Liberalkonservativa Ny Demokrati tappade hälften av sina väljare, från 2,2 miljoner till 1,1 miljoner.

Än värre gick det för socialdemokratiska Pasok som tappade hela 2,1 miljoner väljare av de tre miljoner man fick i valet 2009.

Kollapsen och sönderslitandet av Pasok har vissa gemensamma drag med kristdemokraternas och socialisternas kollaps i Italien i början av 1990-talet efter ihållande korruptionsskandaler.

Då, i Italien, stabiliserade borgerligheten överbyggnadens kris genom att satsa på en ny häst, Forza Italia, under ledning av en viss Berlusconi som via sitt tv-monopol kringgick partiväsendets traditionella former och samlade stora delar av reaktionen och dess folkliga bas via tv:n som kollektiv organisatör.

Men krisen för Greklands del är i dagens läge mycket djupare än vad den var i Italien i början av 1990-talet, så någon snabb stabilisering sett ut borgerlighetens synvinkel är inte att vänta inom den närmaste framtiden.

Till den röstmässiga kollapsen för de två största partierna, som i koalition eller var för sig, dominerat den politiska scenen i Grekland under årtionden, skall nämnas att valdeltagandet minskat med 623000 röster, från 71 till 65 procent, vilket tyder på en allmän uppgivenhet.

Trots att största enskilda parti, som i detta fall är liberal konservativa Ny Demokrati, får 50 mandat extra, för att man just är störst, så kommer man ändå inte upp i någon majoritetsställning tillsammans med det sönderslitna Pasok. Utan stannar vid 149 mandat av 300.
Vilket i sig genom den odemokratiska 50-mandatsregeln ger en kraftig överrepresentation av de liberalkonservativa i förhållande till antalet avgivna röster.

Totalt fick de partier som åtagit sig att till varje pris genomföra EU:s diktat 32 procent av rösterna.

Men oppositionens krafter är totalt splittrade. Valets röstmässiga skräll svarade partiet Koalitionen av Radikal vänster (Syriza) för, man fångade upp missnöjda Pasokväljare och ökade från 315000 väljare till över miljonen.

Koalitionens sammansättning kommer från en rad olika håll; en högerutbrytning från kommunistpartiet, krafter från Pasok, krafter från maoistpartier, ekologiska grupper osv.
Syriza har högljutt kritiserat den styrande koalitionens politik och lyckades tredubbla sin väljarbas från 4,6 procent till 17 procent, och är nu näst största parti i parlamentet.

Under sin valkampanj har Syriza lovat att omförhandla nedskärningspaketen. Man lovade dessutom stora investeringar i infrastruktur, undervisning och andra sociala program.

Partiet Demokratiska vänstern som är en högerutbrytning från Syriza, för att kunna närma sig Pasok, och som efter utbrytningen fick påfyllning från avhoppade parlamentsledamöter från Pasok, kritiserade också nedskärningspaketen och fick 6,1 procent.

Men vare sig Syriza eller Demokratiska vänstern visar på någon väg ut ur krisen. Dessa två reformistiska partier vill fortsatt både vara med i EU och ha euron kvar.

Av den anledningen avböjer kommunistpartiet KKE samarbete med Syriza då man anser partiet vara opportunistiskt och EU-vänligt och att det under valrörelsen spridits stora illusioner om vad som kan göras inom EU.

Partiledaren för Syriza, Alexis Tsipas, har föreslagit en vänsterkoalition:
”Om det visar sig den 7 maj att det finns en möjlighet att forma en parlamentarisk majoritet av partierna till vänster, kommunistpartiet KKE, Demokratiska vänstern och de Ekologiska, så kommer de ha mycket svårt att säga nej trots deras motstånd nu”, sade Tsipaz till nyhetsbyrån Reuters några dagar innan valet.

”Vi anklagar Ny Demokrati och Pasok för att ha misslyckats att använda förhandlingsvapnet för att säkra Grekland ett jämlikt deltagande i eurozonen.”, sade en ledande talesman för Syriza.
Om man hamnar i regeringsställning, så lovar Syriza att genomföra tuffare förhandlingar gentemot andra EU-länder som Tyskland och Frankrike.

Vilket är illusoriskt, enligt kommunistpartiet KKE. Kritiken mot nedskärningspaketen utan krav på att Grekland lämnar EU eller euron har gynnat Syriza. Opinionsundersökningar visar att en överväldigande andel greker vill ha kvar euron men inte dess följdverkningar, vilket är som att äta upp kakan och ha den kvar.

Kommunistpartiet KKE, som ökade med en knapp procent till 8,5 har avvisat tanken på att ingå i några koalitioner, man kräver en avskrivning av landets skulder och man kräver att Grekland skall lämna EU samt en nationalisering av bankväsendet och de största bolagen.

Erik Anderson

Thomas Östros blev putt på politiken när Håkan Juholt petade honom från hans tidigare topposition. Sedan dess har han mest glidit omkring i riksdagen som någon slags blocköverskridande mysgubbe, utan att göra ett skapandes grand (förutom att lyfta lönen).

Men nu skall de bli fart på dödköttet. Till sommaren lämnar Östros politiken för att istället bli verkställande direktör för Bankföreningen. Det betyder att Östros blir högsta lobbyist och politisk talesman för de ockrande bankerna.

Själv ser han inte steget som långt och för en sosse är det naturligtvis inte långt. Näringslivet är ju sossarnas tro, hopp och kärlek.

”Jag har inga betänkligheter mot att företräda något så fint som en del av Sveriges näringsliv”, säger Östros till DN.se.

Visst är det näpet. De allra finaste jobbet för en sosse lär vara ordförandeskapet i partiet. Men det näst finaste är definitivt att blir direktör, så fint att den tillfrågade direktören Anders Sundström rentav sa nej till att efterträda Håkan Juholt.

Annika Falkengren & Co kan vara nöjda. Med Östros får de en lojal knähund med direktkontakter i det nya näringslivspartiets innersta krets. Stefan Löfven kan också vara nöjd. Med utnämningen av Östros svarar åtminstone en del av näringslivets ja på hans frieri.

Men mest nöjd är nog Östros själv. Nu trillar miljonerna in på kontot och allt han behöver göra är att näpsa en Borg och plocka en Sjöstedt. Inte undra på att hela han skiner som en sol.

Kräver 24000 kronor i månaden

Sjuksköterskestudenter över hela landet demonstrerar. Men trots hotande personalbrist gör storsjukhusen vad som helst för att slippa gå med på deras krav.

Sjuksköterskeelevernas löneuppror rullar på med tilltagande styrka. Tisdagen 24 april genomfördes demonstrationer på flera håll runt om i landet. Antalet deltagare gick att räkna i hundratal i var och en av städerna Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund.

I Stockholm mötte över 500 personer upp på Södermalms torg. På plakaten stod att läsa ”Låg lön – inga syrror”, ”Sjuksköterska är inget kall” och ”Sluta dumpa våra ingångslöner”. Det råder ingen tvekan om ilskan och engagemanget i protesterna.

Löneupproret går kortfattat ut på att de blivande sjuksköterskorna inte ska ta och acceptera arbeten med lägre ingångslön än 24000 kronor i månaden. Detta går på tvärs mot de 20000 till 21500 kronor som erbjuds på landets storsjukhus. Såväl offentliga som privata.

– Storsjukhusens ingångslöner är skrattretande med tanke på det hårda arbete som sjuksköterskorna utför i vården, tycker Ulrika Blumsfelds som är en av initiativtagarna bakom protesterna. 24000 kronor i månaden är ingen orimligt krav.

Sjuksköterskestudenterna hävdar att storsjukhusen ingått en lönekartell Deras uppfattning bekräftas av en rundringning som gjorts av nyhetsbyrån TT. Den omfattade samtliga av Sveriges storsjukhus utom Örebro. Inga av dessa vill gå sjuksköterskeeleverna till mötes.

– Om vi skulle höja de nyutexaminerades löner till 24000 kronor kan det väcka irritation bland de fast anställda och vi frångår då också vår policy att erfarenhet ska löna sig, säger personaldirektör Ann-Sofi Bennheden på Region Skåne till tidningen Dagens sjuksköterska.

Ulrika Blumsfelds anser att resonemanget är så dumt att hon inte ens vill kommentera det. Faktum är att nyanställda sjuksköterskor mycket väl kan fungera som lönelok och dra upp lönerna för ordinarie personal och andra yrkesgrupper. Irritationen står snarare att finna hos personaldirektören själv.

Genomsnittslönen för en sjuksköterska ligger på 26600 kronor i månaden. Men lönespridningen är stor med individuella löner. Givet storsjukhusens ingångslöner och löneutveckling skulle det ta sex till sju år att nå upp till löneupprorets krav på 24000 kronor i månaden.

Sjuksköterskeelevernas lönekrav kan även ställas mot löner i andra yrken med liknande krav på utbildning. En landstingsanställd högskoleingenjör kan räkna med en ingångslön på 27100 i månaden. Medellönen hamnar på 30800 kronor.

Rättvisa löner? Det är ingen självklarhet att det ena eller andra yrket är könsbundet. Men ingen skulle motsäga påståendet att sjuksköterskeyrket är kvinnodominerat och ingenjörsyrket mansdominerat. Detta är ett tydligt exempel på könsrelaterad lönediskriminering.

Till sommaren hotar akut sjuksköterskebrist över hela landet. Storsjukhusens företrädare ser den som en direkt effekt av sjuksköterskeelevernas löneuppror. Det visar en sammanställning i Dagens Nyheter 22 april i år.

– Vi har klart färre sökande i år, hävdar Anita Andersson som är en av cheferna på Skånes universitetssjukhus. Jag har jobbat på sjukhuset sedan 1976 och jag har aldrig varit med om något liknande faktiskt. För närvarande saknar vi runt 120 sjuksköterskor till sommaren.

– Även om vi inte har färre sökande än normalt, så har uppropet fördröjt rekryteringsprocessen, menar Christina Elmros på Norrlands universitetssjukhus i Umeå som annonserar efter 300 sjuksköterskor. Normalt brukar vi vara klara runt
påsk, men det är vi inte i år.

– Det har varit mer fokus på lönerna i år, på grund av uppropet, säger chefsläkare Ann-Britt Bolin på Karolinska sjukhuset. Dessutom finns färre nyutexaminerade sjuksköterskor i Stockholm i år, jämfört med tidigare år.

Akutsjukhusen i Stockholmsområdet skulle behöva 478 sjuksköterskor till sommaren. Bara på Karolinska sjukhuset saknas 300 sjuksköterskor för att hålla 85 procent av vårdplatserna öppna under semestermånaderna. Då gäller det att hålla sig frisk.

– Det är politikernas ansvar att lägga en budget som sträcker längre än över sommaren, kommenterar Ulrika Blumsfelds. Det går inte att räkna månad för månad. Det är ju skattebetalarnas pengar. Vi agerar bara som man ska göra på en fri arbetsmarknad.

Men istället för att lyssna på sjuksköterskeelevernas berättigade krav fortsätter storsjukhusen sin hårdnackade lönepolitik. Metoderna att rekrytera arbetskraft blir allt mer desperata och kostsamma. Allt tycks vara tillåtet – utom att höja sjuksköterskornas ingångslöner.

Södersjukhuset i Stockholm erbjuder ordinarie sjusköterskor 5000 kronor extra för varje semestervecka de tar utanför sommaren. Den som förlägger hela sin semester på annan tid än sommaren kan räkna med 20000 kronor i extrabonus.

I Skåne får ett rekryteringsföretag en engångssumma på 20000 kronor för varje sjuksköterska som anställs till sommaren. Med specialistkompetens tillkommer ytterligare 5000 kronor. Notan för Region Skåne beräknas bli tre miljoner för 125 sjuksköterskor.

I Stockholm lockar bemanningsföretaget Dedicare med 1000 kronor per vecka i sommarbonus för varje sjuksköterska som är beredd att ta jobb veckorna 27 till och med 33. Karolinska sjukhuset är berett att gå ner till 73-77 procents bemanning för att få ekvationen att gå ihop.

Det saknas inte spektakulära och rent löjeväckande inslag i jakten på personal. Så annonserade Södersjukhuset i Stockholm efter ”TV-seriesnygga sjuksköterskor” och ”Söderhipsters” i vintras. Privata S:t Görans sjukhus lockar med en särskild sommarfest.

Sjuksköterskeeleverna står på sig. Deras kamp har rört om i grytan och ses inte med blida ögon av arbetsgivarna. Agneta Jöhnk som är direktör på avdelningen för arbetsgivarpolitik på Sveriges Kommuner och Landsting anser att löneupproret är ett brott mot kollektivavtalet.

– Vi har ju tecknat kollektivavtal och är bundna till fredsplikt, påpekar hon för tidningen Vårdfokus. Drar man det här till sin spets kan det betecknas som en nyanställningsblockad. Vi utgår från att det här inte är organiserat och vill ha Vårdförbundets försäkran om det.

– Det är att påstå att vi är livegna, kommenterar Ulrika Blumsfelds upprört. Vi har väl rätt att söka vilka jobb vi vill. Vi har inte skrivit på några papper om att vi måste söka jobb på landets storsjukhus bara för att vi har gått en viss utbildning.

I ett uttalande publicerat i slutet av mars på Vårdförbundets hemsida gör sjuksköterskornas fackförening sin egen markering i konflikten. Knappast vad som i allmänhet menas med kollektiv kamp.

”Vårdförbundet vill även vara tydligt med att det är helt upp till varje enskild individ, i dialog med den tilltänkta arbetsgivaren, att fatta beslut om vilken lön man accepterar vid en nyanställning. I de kollektivavtal Vårdförbundet tecknar med olika arbetsgivare är vi överens om individuell lönesättning. Att studenterna försöker få upp frågan om sitt eget värde på agendan kan därför inte anses vara en nyanställningsblockad.”

Men Vårdförbundets ordförande Sineva Riberio deltog i manifestationen i Stockholm där hon också gjorde ett ställningstagande för sjuksköterskeelevernas sak:

– Det här är ingen facklig manifestation men jag vill vara här för att visa mitt stöd, säger hon till tidningen Dagens Medicin. Även om studenternas krav kan sticka i ögonen på våra medlemmar som arbetat länge och har lägre lön än 24000 så är det ingen som tycker att deras krav är orimliga.

Löneupprorets presstalesman Ulrika Blumsfelds säger sig vara nöjd och tacksam för
Vårdförbundets agerande. Men framför allt är hon mycket tillfreds över den goda responsen från alla studiekamrater som kom på demonstrationerna.

– Vårt opinionsarbete pågår hela tiden på nätet, avslutar Ulrika Blumsfelds. Men just därför är det väldigt viktigt att få mötas tillsammans på gator och torg. Vi är mycket glada över uppslutningen. Vi kan räkna i hundratal i de flesta städer där protester ägt rum.

Arbetsmarknadsläget talar till sjuksköterskestudenternas fördel. Flera av dem har redan fått jobb med 24000 kronor i månadslön. Det finns flera möjliga arbetsplatser för nyutbildade sjuksköterskor. Inte bara på storsjukhus.

Men det visar också att kamp lönar sig. I längden blir det svårt för storsjukhusen att hålla fast vid sin rigida hållning i lönefrågan. En god och kvalificerad vård kräver en lika god och kvalificerad personal. Då måste den också få betalt därefter.

EU-kommissionen spar inte på krutet. Knappt har stabilitetspakten kommit på plats, med dess drakoniska nedskärningar i krisdrabbade länder som Grekland, förrän EU öppnar en ny front i kriget mot Europas arbetare.

I det sysselsättningspolitiska program som kommissionen presenterade i april uppmanas alla medlemsländer att införa lagstadgade minimilöner. Syftet sägs vara att motverka allt för låga löner, men argumentet haltar. Med tanke på att tjugo medlemsländer
redan har lagstadgade minimilöner, utan att det förhindrat lönedumpning.

Så visar EU:s egen statistik att 8 procent av den arbetande befolkningen idag har löner som ligger under EU:s fattigdomsgräns, de flesta i länder med lagstadgade minimilöner.

Sambandet är inte omedelbart. Låga löner ges av maktförhållandet mellan arbete och
kapital, där inte minst massarbetslösheten ger kapitalet trumf på hand.

Men all erfarenhet visar att lagstadgade minimilöner snarare blir en norm än ett golv, särskilt om det finns ett överutbud av arbetskraft. Minimilönen blir normallön för goda delar av arbetskraften. Med nedåtpress på alla löner.

Med minimilöner på 1 200 svenska kronor i Bulgarien och 1 400 kronor i Rumänien är det inte konstigt att nästan en av tio arbetare i EU har en lön som inte går att leva på. Men EU misstycker inte. Eftersom de låga lönerna skapar den rörliga arbetskraft som är en av den inre marknadens huvudpoänger. Om fattiga bulgarer och rumäner drar till Tyskland eller Sverige, för att söka lyckan på en mer generös arbetsmarknad, kan de användas som insatsvara i EU:s kamp för lägre löner i hela unionen. Men då måste det finnas utrymme för lönesänkningar, givet av minimilönernas norm.

Det är detta som är EU:s problem. I framförallt Sverige, Danmark och Finland, men till delar också i Tyskland och Österrike, saknas nämligen lagstadgade minimilöner. Istället regleras lägstalönerna via kollektivavtal, utan möjlighet för EU:s byråkrater att styra och ställa. Den ordningen vill EU-kommissionen nu stoppa. Genom krav på lagstadgade minimilöner i alla medlemsländer.

Perspektivet är strategiskt. I ett första skede begär EU nationell lagstiftning, men för en organisation som äter nationell suveränitet som jätten Glufs Glufs är steget inte långt till lagstiftning på unions-nivå, om sådan behövs i framtiden.

Just nu är arbetskraftsutbudet i starka ekonomier, som Tyskland, inget problem. Kriserna i Grekland, Italien och Spanien garanterar tyska kapitalister ett tillräckligt inflöde av arbetskraft med möjlighet att frysa lönerna i tio år till (vet att tyska arbetare inte haft några reallöneökningar på elva år).

Men om krisen planar ut och de krisdrabbade länderna återhämtar sig, så är makten över lönebildningen avgörande för den inre marknadens lönenedpressande funktioner. Den som har makt över minimilönerna har då också makt att flytta billig arbetskraft dit den för tillfället behövs mest. Det är den makten EU på sikt vill skaffa sig.

Det skall sägas att det sysselsättningspolitiska programmet inte är något direktiv, utan ett sk meddelande. Förslagen i det är därmed inte bindande för medlemsländerna, utan bara rekommendationer.

Men det är nu det. EU-kommissionen pekar ut en färdriktning och var säker på att den färdriktningen kommer att hållas, om nödvändigt genom bindande lagar. Det brådskar som sagt inte. Men EU-målet är givet.

För Sverige och inte minst svensk fackföreningsrörelse är programmet därför ytterligare en varningsklocka.

Inför EU-omröstningen 1994 påstods det att EU inte utgör något hot mot den svenska kollektivavtalsmodellen, något som rosenkindade fackföreningsledare köpte utan prut. Sedan dess har Lavaldomen med flera fackliga bakslag i EU fått rosenkinderna att blekna betänkligt. Om EU också tar kontroll över lägstalönerna bör de bli likbleka. För vad finns då kvar av den svenska modellen.

Vi skall inte strö salt i öppna sår genom att utropa: Vad var det vi sa! För än finns det tid att korrigera begångna misstag.

Att Sverige är med i EU betyder inte att vi är predestinerade att följa med på EU på resan till kapitalets paradis. Vi kan inte ändra på resans mål, det är givet av meningen med föreningen. Men vi kan hoppa av på nästa station.

Svensk fackföreningsrörelse bör i vart fall besinna sig. EU-projektet har nu nått så långt på sin resrutt, att hela länder satts under ekonomisk tvångsförvaltning, allt för att banker och storföretag skall gå skadelösa ur krisen. Är det då verkligen någon som tror att EU kommer att bromsa för den svenska modellen?

Vi tror det inte. EU kommer aldrig att led till ett socialt Europa, som diverse illusionister vill få oss tro. Ett socialt Europa, ett Europa för arbetare, kan bara upprättas på klasskampens grund; kamp bara upprättas genom kamp mot det kapitalistiska EU-projektet.

Därför säger vi oförtrutet: Sverige ut ur EU!

Anders Carlsson

Handels avtal slår fast att fack och företag måste förhandla om inhyrning från bemanningsföretag. Men för Handelsklubben på Lagenas lager i Jordbro är det inte tillräckligt.

Frågan om inhyrning från bemanningsföretag var en av stridsfrågorna i Handels avtalsförhandlingar. När förbundet utan att använda strejkvapnet tecknade avtal med Svensk Handel innehöll det för lagerarbetarnas del skrivningar som slår fast att företagen är skyldiga att förhandla vid inhyrning. Det slår också fast vilken förhandlingsordning som ska gälla.

Även om det är en förbättring jämfört med tidigare avtal är det ändå en bra bit ifrån de krav som Handels enats om på såväl avtalskonferenser som på den senaste förbundskongressen.

– Det finns ett tryck underifrån. Lagerklubbar över hela landet har drivit kravet att minst 90 procent ska vara egen tillsvidare anställd personal. Avtalet ger ett visst inflytande över bemanningsföretagens användning, men vi har en bra bit kvar innan vi har nått vårt mål.

Det säger Jessica Moya från den stridbara Handelsklubben på Lagenas lager i Jordbro utanför Stockholm. Vi träffar henne tillsammans med jobbarkompisen Luis Gutierrez under lunchrasten från en facklig utbildning i centrala Stockholm, för ett samtal om det nya avtalet och om hur bemanningsföretagen påverkat arbetsplatsen.

– Jag tror att vi fått ett bättre resultat om vi gått ut i strejk, fortsätter Jessica Moya. Det har blivit lite väl mycket av givande och tagande mellan fack och arbetsgivare. Våra arbetskamrater på Lagena har förstått att facket måste sträva efter att ta initiativ och gå före. Det handlar om maktförhållanden.

Hon nämner fackets eftergift att förlänga provanställningstiden från sex till åtta månader som ett exempel.

– Det är att ta ett steg tillbaka.

• Avtalet gav er som jobbar på lager lägre löneökningar än de butiksanställda. Hur ser du på det?
– Det är självklart att vi ska vara solidariska. Men jag tycker att både vi som jobbar på lager och de butiksanställda förtjänar mer i löneökning.

• Kommer ni att ha någon nytta av avtalets skrivningar i bemanningsfrågan?
– Idag har Lagena tagit in personal från fyra bemanningsföretag. Jag tror inte att det kommer att bli någon större skillnad, säger Luis Gutierrez.

– Vi hade liknande överenskommelser  innan företaget sade upp alla lokala avtal, fortsätter Jessica Moya.

Lagena använder inte inhyrningen bara för att klara tillfälliga arbetstoppar eller täcka upp för sjukfrånvaro. För de är det en permanent lösning.

2009 genomförde arbetarna på Lagena en uppmärksammad vild strejk i protest mot att företaget, som då ägdes av statliga Systembolaget, ville säga upp fastanställda och ersätta de med inhyrda. Strejken bidrog till att skapa uppmärksamhet kring hur bemanningsföretagen används för att attackera arbetarklassens villkor.

Även om Lagena  inte lyckades med att ersätta hela personalen så utgörs en allt större del av arbetsstyrkan idag av inhyrda.

– Vi har gått från att vara 145 kollektivanställda till 76, berättar Jessica Moya.

• Hur påverkas arbetsplatsen av att en så stor del av arbetsstyrkan är inhyrda från bemanningsföretag?
– Det är en piska att ha bemanningsföretag på arbetsplatsen. Det finns visserligen ett bemanningsavtal som säger att vi ska jobba för lika lön och villkor, men det fungerar inte så i praktiken. Arbetare ställs emot arbetare, och vi har sett hur de inhyrda bestraffas. De som är uppkäftiga och säger ifrån är inte välkomna tillbaka.

– Det är en större press på de inhyrda. De håller ett högt tempo och hetsas att tävla mot varandra. Det påverkar arbetsmiljön, påpekar Luis Gutierrez.

Även det fackliga arbetet påverkas negativt när arbetarkollektivet splittras och jobbar under olika villkor.

– De inhyrda kan gå med i Handels, men de blir inte medlemmar i vår klubb, förklarar Jessica Moya. Vi har ingen möjlighet att företräda de här arbetarna, annat än i arbetsmiljöfrågor. Där kan vi agera som skyddsombud.

• Anser ni att det behövs bemanningsföretag på den svenska arbetsmarknaden?
– Nej, svarar Jessica Moya och Luis Gutierrez, bestämt och unisont.

För Lagenaklubben är det inget kontroversiellt att kräva ett förbud av bemanningsföretagen. De köper inte argumenten om att bemanningsföretagen är ett positivt inslag på marknaden som skapar arbetstillfällen. Det arbete som de inhyrda utför gjordes ju tidigare av Lagenas egen personal.

Men Jessica Moya är noga med att påpeka att det är bemanningsföretagen, inte de bemanningsanställda, som hon och facket är emot.

– De inhyrda är arbetare som är lika mycket värda som oss. De förtjänar att arbeta under bra och rättvisa villkor.

– Vi måste agera som arbetare oavsett facklig tillhörighet. Fackförbunden måste driva frågan gemensamt för att begränsa inhyrningen. Det handlar om att skapa en tryggare framtid, avslutar Jessica Moya.

Wictor Johansson

Här hittar du tider och platser för årets Röd Front arrangemang över hela landet.

http://www.kommunisterna.org/kalendarium/2012/05/slut-upp-i-r-d-front-1-maj

Det har gått 40 år sedan landets hamnarbetare i det upproriska 1970-talets början gjorde upp med facklig toppstyrning, självsvåldiga ombudsmän och LO-dikterade storavdelningar, bröt sig ur Transport och bildade det självständiga Hamnarbetarförbundet. När Svenska Hamnarbetarförbundet den gångna helgen höll sin 13 kongress skedde det i en helt annan tidsanda, men den fackliga glöden, framtidstron och solidariteten bland delegater och åhörare kändes som hämtad från 1972.

Kongressen avhölls på Scandic hotell Forresta på Lidingö. En väl vald miljö med utsikt över det som finns kvar av Stockholms hamn där numera de stora färjorna som trafikerar Finland och Baltikum är det dominerande inslaget.
Här ligger också förbundskontoret för Hamnarbetarförbundet strategiskt beläget. Viss containerhantering finns kvar i frihamnen men den av borgarna i Stockholm privatiserade stuveriverksamheten är på väg bort från huvudstaden.

Särskilt glädjande för en utomstående betraktare på kongressen var det stora ungdomliga inslaget bland delegaterna och där flera yngre hamnarbetare frimodigt tog plats i talarstolen. Kongressen hade också att välja en ny förbundsordförande och kunde med acklamation välja Eskil Rönér från Helsingborg efter avgående Björn A Borg som faller för ålderstrecket.

I Hamnarbetarförbundet får nämligen ingen sitta på en förtroendepost som inte är aktivt yrkesarbetande på kajen. En av flera regler som syftar till maximalt demokratiskt inflytande underifrån och upp i förbundet.

Den så viktiga medlemsdemokratin understryks av den kamratliga och öppenhjärtliga stämning som genomsyrade kongressdagarna. Här träffas kämpande arbetare för att stärka solidariteten och finna vägar i en för klassen bekymmersam tid.

Vid samtal med såväl unga som för första gången valts till kongressombud som ärrade veteraner framhålls gemenskapen och diskussionerna i pauser och på kvällssamlingar. Att få dryfta problem och erfarenheter av det fackliga arbetet med likasinnade från andra hamnar ger en fördjupad insikt i vikten av den fackliga solidariteten.

– Vi kan se tillbaka på en intensiv verksamhet under de fyra gångna åren, sade Björn A Borg i sitt öppningsanförande.
I kampen för ett eget kollektivavtal, som gått som en röd tråd genom alla år och som låg till grund för strejkerna 1974 och 1980, har förbundet noterat vissa framgångar.

Istället för långvariga totala arbetsnedläggelser prövade Hamnarbetarförbundet i avtalsrörelsen 2005 att sätta tryck på motparten genom övertidsblockader, från början under 3-4 dagar och sedan fler. Det var den första nationella striden sedan strejken 1980.

– Detta blev väldigt medialt uppmärksammat och arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar ville då få tillstånd lagstiftning som stoppar konflikter. Samtidigt uttalade Transports dåvarande ordförande att Hamnarbetarförbundet är en fara för det fackliga arbetet.

Men under den gångna kongressperioden har Hamnarbetarförbundet deltagit i löneförhandlingar vid sidan om Transport. Sveriges Hamnar också öppet deklarerat att de vill ha in Hamnarbetarförbundet i avtalsfållan och kom med ett erbjudande om hängavtal 2009.

Till detta har förbundet varit avvaktande och inte minst Transport öppet negativt, men Hamns förbundsstyrelse beslöt delta i sonderande förhandlingar där förkortad uppsägningstid av avtalet var ett oavvisligt krav.

– Vi är en organisation i egen rätt och ska vi teckna avtal ska vi själva bestämma över det, förklarar Björn A Borg.

Inför avtalsrörelsen 2011 krävde Hamnarbetarförbundet trepartsavtal och en förhandlingskartell mellan Transport och Hamn, vilket Transport avvisade. Avtalet förra året blev en skituppgörelse. Men Hamns konsekventa agerande ledde till en arbetsgrupp med de tre parterna som träffats för att diskutera ett alternativt stuveriavtal.

– Arbetsgivarens våta dröm är flexibilitet. Vi har haft en hyggligt bra dialog med såväl arbetsgivaren som Transport, men båda organisationerna har två ansikten, något vi aldrig får glömma, framhöll Björn A Borg.

Noterbart under kongressperioden är också privatiseringen av stuveriverksamheten i Stockholm och Göteborg.
– Det är inte bra och det finns ingen praktisk nytta utan bara ideologi som ligger bakom. Privatisering är en dumhet och för oss hamnarbetare betyder privat drift otrygghet.

Ytterligare ett viktigt verksamhetsområde är det internationella samarbetet i hamnarbetarinternationalen IDC där Björn A Borg tackade den internationella kommittén bestående av Peter Shaw, Helsingborg, Martin Berg, Göteborg och Anders Forsström Stockholm och för dess arbete:

– Till alla arbetares fördel har vi lyckats bekämpa två förslag till hamndirektiv. Nu jobbas det i EU på ett tredje som vi måste vara beredda att ta kamp mot. Peter Shaw har i sin roll IDC:s Europakoordinator gjort internationalen till erkänd partner på EU-nivå.

– Inte minst var Israelblockaden midsommar 2010 viktigt under kongressperioden. Erik Helgesson från Hamn 4an plockade fram fakta och vi tog ett snabbt beslut om blockad av israeliska båtar och israeliskt gods när Frihetsflottan attackerades. Den direkta effekten var inte så stor men den mediala uppmärksamheten, i Sverige och internationellt, var desto större och det viktigaste.

Arbetsmiljön är ett fjärde arbetsområde för förbundet där särskilt utbildningen av hamnarbetarna framhölls som viktig.

Här höll Tommy Andersson från Stockholm som i egenskap av Hamnarbetarförbundets tidigare arbetsmiljöansvariga gästade kongressen ett engagerat anförande när han för att beskriva Hamnarbetarförbundets betydelse gick långt tillbaka i historien, till Metallkongressen 1932 som avskaffade lokala klubbar och där 10000 lokala fackliga företrädare försvann.

– Det såret som heter storavdelningar är fortfarande öppet. Jag hoppas det hålls öppet så länge som Transport och LO fortsätter sin nuvarande linje. Bokstavligt talat handlar det om överlevnad. Vi har sett ett antal dödsfall i hamnarna de senaste åren. Arbetsgivaren har större omsorg om en truck än om våra liv, sade Tommy Andersson med eftertryck och vände sig till ombuden från hela landet:

– Jag är oerhört stolt över att kunna känna mig som en del av ett starkt kollektiv, av medvetna människor som bryr sig.

Sedan krisåren 2008-2009 har Hamnarbetarförbundets medlemsantal minskat med några hundratal till idag drygt 1400. Detta kan överlag hänföras till krisens verkningar med minskande godsmängder i hamnarna och i dess följd en ökande rationalisering vilket drabbat särskilt den i hamnarna etablerade yrkesgruppen extringar/blixtarbetare.

Kontroverserna var få. På den mest kontroversiella frågan sa kongressen efter diskussion blankt nej till ett förslag att förbundets tillgångar delvis skulle kunna placeras i aktier.

Under sin fyrtioåriga historia har Svenska Hamnarbetarförbundet i huvudsak organiserat den övervägande majoriteten av landets stuveriarbetare. Idag är detta förhållande manifest.

Då det inte finns något som på kort sikt talar för att yrkeskåren kommer att växa beslöt kongressen att minska antalet ledamöter i förbundsstyrelsen från tolv till nio. Dessutom beslutades om en mindre höjning av fackavgiften och avsättningen till beredskapsfonden.

Förbundsstyrelsen ålades också att kartlägga avdelningarnas lokala strejkkassor. Det gäller att hushålla med pengarna inte minst då all erfarenhet talar för nödvändig beredskap för konflikter.

Från Danmark gästades kongressen av Christian Børsting från Hamnarbetarfacket i Aarhus och från England av Tony Nelsson och Terry Teauge, kända från den bittra hamnarbetarkonflikten i Liverpool i mitten av 1990-talet.
De hälsades med långa applåder och berättade att de två, dryga femton år efter det att samtliga hamnarbetare avskedades, är tillbaka i hamnen för att på uppdrag av det nya facket Unite reorganisera den fackliga verksamheten. Vi återkommer med en intervju med hamn- arbetarna från Liverpool.

Kongressen gästades av författaren Mikael Nyberg som talade om privatiseringar av transportväsendet utifrån sin bok Det stora tågrånet. Sven Wollter ackompanjerad av Bengt Ernryd satte punkt för kongressen med en timmes bejublat framträdande.

Ledorden för Hamnarbetaförbundets 13 kongress var föryngring, internationell solidaritet och fasthållande vid förbundets självständiga kamplinje. Det bådar gott för framtiden.

Lars Rothelius

Tommy Lindskog, Sölvesborg
– Vi vill ha avtalsrätten, ledningen i hamnen går bara efter vem som har den rätten, säger Tommy Lindskog som är ordförande för Hamnarbetarförbundet i Sölvesborg där han varit medlem sedan 2004.

Sölvesborgs hamn drivs privat och Hamnarbetarförbundet räknar 14 medlemmar och ungefär lika många är med i Transport.
– Tyvärr är det så att med två olika fackföreningar så kommer arbetsgivaren lättare undan.

Tommy Lindskog syftar då främst på det centrala arbetet, lokalt fungerar samordningen med Transport.

– Dessutom vill jag prioritera säkerhetsfrågor. Arbetet är stressigt för det är så satans mycket att göra. Istället för att hissa upp folk i personkorgar så står de och jobbar från lastarens skopa. Det tullas ständigt på säkerheten och olyckan är ett ögonblicks verk.

Marco Andersson, Sölvesborg
– Det är min första kongress och jag är här som observatör. Förhandlingarna är intressanta och lärorika och jag upptäcker att det är mycket jag hade noll koll på.

Marco Andersson har jobbat i hamnen sedan 2005, det första och enda jobb han haft.

– Viktigast är organisering. Jag gick med i Hamn, det var inget att välja på. Transport har ju inga avdelningsmöten i Sölvesborg.

Oskar Andersson, Sundsvall
– Vi vill ha fler fast anställda. Hos oss växer bara blixtkåren av extraarbetare och består av 25-30 personer, som arbetat på kajen i 10-12 år. De behöver tryggheten som ett fast arbete ger.

Oskar Andersson är på sin tredje kongress. Han är ordförande i arbetsmiljöutskottet i norra distriktet och berättar om ständigt vakthållande i skyddsfrågor. Aktuellt är slingen, surrningen av däckslaster där det är risk för ras när folk jobbar med lastning.

– Det användes engångssling av dålig kvalitet och med falsk CE-märkning till mellansurrning av virkespaket. Två man plus luckbasen springer däruppe.

– Vi hade möte om slingen på virkespaketen och träffade arbetsgivaren tillsammans med Sjöfartsverket och Arbetarskyddsstyrelsen. Resultatet blev bra. När myndighetspersonerna slog i sina böcker kom det fram att det är vi som avgör hur lasten ska surras. Det har båten inte ett dugg att göra med och arbetsgivaren är skyldig att se till att slingen är riktig.

Christian Ternström, Karlshamn
– Fackligt har vi en bra dialog i hamnen och vi sitter med i förhandlingarna. På avdelningsmötena är det en bra uppslutning. Viktigast är skyddsfrågorna, att vi för att undvika dödsfall inte tullar på säkerheten.

Christian Ternström har jobbat i hamnen sedan 2005 och han är avdelningens kongressombud.

– Förhandlingarna är riktigt intressanta och särskilt viktigt är det att få snacka med kamrater från andra hamnar. Om förbundet läser jag mest i facktidningen Hamnarbetaren, att nu få träffa förbundsledningen och snacka med dem är jätteviktigt.

Rolf Axelsson, Karlshamn
– Kongresser är alltid viktiga, att komma samman och dra erfarenheter för framtiden. Nu växer insikten att vi aldrig klarar oss själva, att vi måste solidarisera oss med Europa för att lyckas. Se hur Maersk tog intryck och konflikten i Rotterdam löstes när IDC tryckte på.

Han berättar att IDC-mötet i Helsingborg i september förra året var en upplevelse.

– Alla som var med på mötet arbetar på kajen. Det är kännetecknande för förbunden i IDC. Vi måste stärka de internationella relationerna för att kunna möta arbetsgivare, offentliga avregleringar och krisen.

Rolf Axelsson är en av två ordförande på kongressen, förbundsveteran och omvald till förbundsstyrelsens VU. Han är också medlem i Kommunistiska Partiet och kommunalpolitiskt aktiv på hemorten.

– Viktigast på hemmaplan är att komma till ett avtal och att utbilda den nya generationen hamnarbetare.

Björn Håman-Lindström, Göteborg
– Det känns bra att få träffa folk från andra avdelningar och själv se var de står. I avdelning 4 har vi pratat mycket inför kongressen och jag har snackat med de jag jobbar med.

För Björn Håman-Lindström som har jobbat på kajen sedan 2007 och som fastanställd sedan 2011 är det första kongressen. Under våren har han både valts in i avdelningsstyrelsen och utsetts till kongressombud. Han gillar det stora ungdomliga inslaget men beklagar att det är så få tjejer på kongressen. Det kvinnliga inslaget bland hamnarbetarna har växt betydligt på senare år.

– Viktigast för framtiden är att vi utvecklar och försvarar löner och anställningstryggheten. Vi får inte mjukna utan förbundet måste hålla på vårt signum och försvara medlemmarnas intressen.

Lars Rothelius

Folket på gatorna under Formel 1-tävling

Kung Hamad al-Khalifas regim ville använda Formel 1-tävlingen som PR för Bahrain. Det misslyckades. ”F1 har snarare gynnat folket, då utländska journalister kunnat bevittna hur regimen bemöter fredliga massprotester med våld”, förklarar bahrainiern Salman för Proletären.

Uppladdningen inför den gångna helgens Formell 1-lopp i Gulfstaten Bahrain har pågått i månader. Oppositionella politiska partier och människorättsorganisationer har protesterat och uppmanat till bojkott. Att delta F1 är att ge sitt godkännande av regimens dödande.

Det argumentet avvisades av tävlingsledningen. I samförstånd med kungaregimen poängterades att det inte finns några hinder för att arrangera tävlingen i det lilla öriket.

– Diktaturens mål var att visa omvärlden att allt är bra här, att det bara är några få bahrainier som inte är nöjda. Men folket i vårt land utnyttjade tillfället och gick ut på gatorna i massomfattning.

Så beskriver bahrainier Salman regimens misslyckade PR-försök ett i mail. Proletären har intervjuat Salman vid flera tillfällen tidigare om läget i Bahrain. På grund av förtrycket vågar han inte träda fram med namn och bild.

Under förra veckan genomfördes varje dag protester mot regimen med krav på införandet av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Det demonstrerades i byarna runt om i ö-riket, och på fredagen skedde en massmobilisering i utkanterna av huvudstaden Manama. Tiotusentals kvinnor och män tågade i två led längs en av stadens breda avenyer.

Diktaturens bemötande av protesterna har varit våldsamt, såsom det varit ända sedan de folkliga protesterna inleddes 14 februari förra året.

– I morse hittades en ung man som torterats till döds och kastats i en park. Detta är den senaste metoden som inrikesdepartementet använder. Dödsorsaken registreras som okänd. Över 50 personer har fått skottskador under protesterna mot F1, berättar Salman.

Regimen i Bahrain har inte själv kraft att hålla tillbaka folkets krav på förändringar. Landets polisstyrka består delvis av inhyrda legosoldater från Pakistan, och kungen stöttas militärt av de övriga Gulfstaterna. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har haft trupper i Bahrain i över ett år.

Avgörande för att Bahrains kungafamilj kunnat sitta kvar vid makten är stödet från västvärlden. De oppositionella i landet är väl medvetna om att det finns en större politiska agenda bakom de utländska intressena, som Bahrains närhet till den stora fienden Iran.

– USA och Storbritannien är de viktigaste uppbackarna av regimen. Huvudskälet till det är att de vill skydda oljetransporterna i Persiska viken mot Irans hot om att stänga till Hormuzsundet. Väst tjänar på att de styrande i familjerna av Gulfstater behåller makten.

Också Sveriges roll som stor exportör av vapen till Gulfen är känd. Försvarsminister Sten Tolgfors avgång efter Saudiarabien-avslöjandet var, enligt Salman, något som oppositionen i Bahrain gladdes över.

Protesterna under Formel 1-tävlingen blev en framgång i kampen mot diktaturen. Samtidigt finns inte något som tyder på att kungen tänker böja sig för folket.

– Denna regim kommer inte att genomföra några av de reformer som lades fram av kungens egen utredningskommitté förra hösten. De 2.000 medlemmarna i familjen al-Khalifa behandlar Bahrain som om det vore deras företag. Bahrainierna betraktas som deras tjänare. Samma mentalitet finns i alla Gulfstater. Så vill USA och Europa att livet i denna del av världen ska förbli. Men förändring kommer förr eller senare, avslutar Salman.

Patrik Paulov

Det FN-ledda arbetat med att finna en fredlig lösning på konflikten i Syrien fortsätter. Men den väpnade oppositionen och dess utländska uppbackare har en annan agenda.

FN-medlaren Kofi Annans fredsplan trädde i kraft 12 april. De första FN-observatörerna anlände förra veckan och totalt ska 300 observatörer skickas till Syrien.

Från den syriska regimens sida finns ett intresse av att få ett slut på våldet och finna en förhandlingslösning. Dialog istället för strider är nödvändigt för att kunna genomföra de demokratiska reformerna och hålla parlamentsval 7 maj.

Men den väpnade oppositionen i Syrien och dess utländska uppbackare är inte intresserade av vapenvila eller förhandlingar mellan oppositionen och regimen.

Det är tydligt om man ser till de väpnade gruppernas agerande efter 12 april. Några exempel från den gångna helgen som rapporterats i syriska medier:

Utanför Aleppo utsattes en militärbuss för ett bombattentat, en dödades och 42 skadades. I Homsprovinsen sköts två anställda vid ett forskningscenter ihjäl och tio skadades. I Idlibprovinsen skadades sex tåganställda av en bomb. 75 meter järnväg förstördes.

Oviljan till förhandlingar var också tydlig när ”Syrien vänner” möttes i Paris förra veckan. I denna grupp ingår syriska oppositionella samt länder som vill ha ett regimskifte i Syrien, bland dem USA, Frankrike, Turkiet, Saudiarabien och Qatar.

Officiellt står USA bakom Kofi Annans fredsinitiativ. Men under samma tid som FN-sändebudet mejslat fram sin plan har supermakten ökat stödet till de syriska rebellerna. I Paris argumenterade utrikeminister Hillary Clinton för skärpta sanktioner under FN-stadgans paragraf sju, den paragraf som ger möjlighet att ingripa militärt mot ett land som hotar freden.

Qatars emir Hamad bin Khalifa al-Thani förklarade kort innan mötet att Annans fredsplan har mindre än tre procents chans att lyckas. Han poängterade att om FN-initiativet misslyckas ska syrierna inte stödjas med fredliga medel utan med vapen.

Den oppositionella Fria syriska armén vädjade samtidigt i ett uttalande än en gång om en utländsk krigsinsats.

Ryssland vägrade delta på Parismötet. Utrikesminister Sergei Lavrov kritiserade ”Syriens vänner” för sabotage av fredsplanen genom det fortsatta stödet till den väpnade oppositionen.

Varför har USA och andra Syrien-fiender i FN:s säkerhetsråd röstat för Kofi Annans fredsplan?

Deras målsättning har inte ändrats. President Bashar al-Assad ska bort och ersättas av regim som underkastar sig imperialismen. Men förhoppningen om att syrierna i massomfattning skulle vända sig mot regimen har inte infriats. Inte heller har sanktionerna och stödet till de väpnade grupperna fått statsapparaten att förlora kontrollen över landet.

I denna situation kan USA och dess allierade inte ställa sig vid sidan om när Ryssland, Kina och andra driver på FN att försöka hitta en fredslösning. Men vi kan vara säkra på att krafterna för att regimskifte kommer att försöka utnyttja fredsplanen i sina syften.

Det har vi redan sett exempel på.

När väpnade grupper åter terroriserar bostadsområden i Homs och andra städer, när officerare avrättas och när människor på väg till jobbet kidnappas, står naturligtvis inte den syriska armén vid sidan av och ser på. Detta använder USA, den syriska oppositionen och medierna i väst som bevis för att det är regimen som bryter mot vapenvilan.

Hur länge dröjer det innan ”Syriens vänner” hävdar att fredsplanen misslyckats?

Troligen inte så länge. USA:s FN-ambassadör Susan Rice har redan varnat för att USA inte tänker förlänga observatörsstyrkans uppdrag efter de beslutade 90 dagarna.

Patrik Paulov